Medusa är för tillfället min dotters favoritmotiv när hon tecknar och därför fick namnet bli mitt nick.
Jag är 41 år. Fick diagnoserna ADHD och Asperger syndrom i vuxen ålder. Mina aspiesidor har tilltagit i styrka samtidigt som symtomen av adhd:n minskat (medicinering).
Min familj består av en sambo och två döttrar. Vår yngsta flicka har autistiskt syndrom.
Familjen har också en del husdjur.
Jag har under tre års tid haft boendestöd. Det har fungerat väldigt bra. Men nu har jag valt att försöka klara mig själv, för att testa vingarna lite, för att se om jag klarar av att hålla strukturen på egen hand. Än så länge har det gått över förväntan
![Smile :)](http://www.aspergerforum.se/images/smilies/icon_smile.gif)
.
Jag har även gått i KBT. Det passade inte mig särskilt bra, men det finns säkert andra som kan ha nytta av det.
Jag gillar struktur, ordning, vardag och att saker är som de alltid har varit. Jag ogillar överraskningar, att prata i telefon, att ha spontant besökande gäster. Mitt hem är min borg. Självinbjudna gäster liknar jag mest vid inbrottstjuvar.
Jag gilllar att fokusera (oavsett vad det handlar om), älskar tystnad och mental närhet. Jag ogillar stökiga, ljudliga miljöer och människo-samlingar. Jag tycker inte om när människor kommer för nära rent fysiskt. Jag föredrar att äta ensam.
Mitt lukt-, känsel- och hörselsinne är överkänsligt. Jag njuter inte av mat (förutom köpt prinsesstårta) eller dryck på det sätt som andra människor tycks göra. För mig har mat endast en funktion - att slippa känna hunger.
Jag läser, pysslar eller löser korsord samtidigt som jag samtalar med någon. Det gör att jag lättare kan fokusera på samtalets innehåll. Jag undviker ögonkontakt - ögonkontakt gör att jag tappar koncentrationen.
De flesta upplever min flackande blick som oartig. Själv upplever jag andras sökande efter ögonkontakt som smärtsam. Jag vet inte vilket som är mest förenligt med tidens etikett - att åsamka smärta eller att flacka med blicken. Går på ett ut, skulle jag tro.
Jag har inget egentligt behov av vänner eller släktingar. Jag tycker om att vara med min familj, dvs sambon och mina döttrar, i förlängningen hans släktingar och barnens kompisar. Det är hos dem jag lägger all min sociala ork, för även det lilla kan stundtals vara alldeles för mycket. Jag har ett extremt behov av ensamtid.
Jag tycker om människor, men att umgås utan syfte (kallprat om väder, karriär, barn, skolor, pengar, äta middag, fira högtider etcetc) är som att sitta på en busstation och invänta en mycket försenad buss. Jag är inte asocial eller vill andra människor illa. Snarare tvärtom.
I trettiofem år försökte jag passa in och vara till lags, leva upp till förväntningarna över hur man "bör" vara. En dag fick jag reda på att jag inte levde som mig själv. Jag hade iklätt mig en främmande människas roll. Jag hade sträckt mig långt utanför mina egna gränser. Till vilken nytta, undrar jag?
Ibland fantiserar jag om att man skulle föreslå en "normalfungerande" person att tycka, tänka och känna exakt så som jag gör. Alla frågor skulle besvaras med "men så gör alla andra" eller "alla gör så och det borde du också klara av".