Har aspergare svårt för att avsäga sig "sanningen"
Postat: 2009-02-06 16:25:02
En liten fundering så här på eftermiddagen...
Har aspergare svårt för att avsäga sig sanningen?
Stack det i ögonen nu?
Lite avsiktligt var det allt
Jag skall försöka förklara vad jag menar...
Speciellt när jag var yngre så var ordet, tanken och ”sanningen” det viktigaste i mitt liv. Jag hade tänkt så mycket att jag ”visste” desto mer. Jag hade en åsikt om allt och ingenting. I de olika sammanhang jag befann mig i ville jag alltid ha ett ord (helst en hel drös) med i diskussionen som just då framfördes.
Och jag ansåg att det jag sade och visste var den där sanningen med enbart stora bokstäver. Blev det en diskussion (som det ofta blev) över det jag sagt. Hittade jag hela tiden nya infallsvinklar, för att alla andra skulle falla in i tanken att min sanning var den som gällde. Ville de fortfarande inte inställa sig i ledet använde jag en ny taktik. Ifrågasätta varje del av det de sa och kontra med en ny vinkling av mina egna påståenden. Mina var ju så mycket ”läckrare” och ”pudrade” med ett rosa skimmer. Det måste ju vara sanningen...
Jag kunde ibland bli lite väl aggressiv i min framtoning. Knappast något jag är speciellt stolt över, men man lär så länge man lever. Det hade dock varit enklare om någon talat om det för mig än att jag varit tvungen att ta reda på det själv. Nu börjar jag visst dra iväg åt fel håll, sorry...
På senare år är sanningen fortfarande viktig men inte så viktig att jag ”slåss” med näbbar och klor för att få ha rätt.
Jag har även märkt att en del som är (mig inberäknad) eller tror sig vara aspergare är ”överdrivet” klara över hur saker och ting förhåller sig. I en del diskussioner jag haft så har jag upplevt att andras tankar har varit ”heliga” och inget jag sagt för att försöka belysa en annan del av konversationens dilemma varit av vikt.
Jag vet att det var lite väl övergripande som jag skrivit men frågan är om det finns fler som vet med sig att de kan har svårt för att släppa på ”sanningen”. Den som de själva ser. Att låta andra få ha rätt och att försöka se från en annan synvinkel? Jodå jag vet (jag är en av dem) att vi analyserar och tänker oerhört mycket mer än gemene man/kvinna/barn och andra ”flummande aliens”. Men det behöver ju inte innebära att vi alltid har rätt för det?
För att sammanfatta det hela i en fråga: Har aspergare större behov än andra att ha rätt och svårare att kunna tänka sig att de kan ha fel?
Är det någon som tror sig förstå vad jag svamlar om?
/P
Har aspergare svårt för att avsäga sig sanningen?
Stack det i ögonen nu?
Lite avsiktligt var det allt
Jag skall försöka förklara vad jag menar...
Speciellt när jag var yngre så var ordet, tanken och ”sanningen” det viktigaste i mitt liv. Jag hade tänkt så mycket att jag ”visste” desto mer. Jag hade en åsikt om allt och ingenting. I de olika sammanhang jag befann mig i ville jag alltid ha ett ord (helst en hel drös) med i diskussionen som just då framfördes.
Och jag ansåg att det jag sade och visste var den där sanningen med enbart stora bokstäver. Blev det en diskussion (som det ofta blev) över det jag sagt. Hittade jag hela tiden nya infallsvinklar, för att alla andra skulle falla in i tanken att min sanning var den som gällde. Ville de fortfarande inte inställa sig i ledet använde jag en ny taktik. Ifrågasätta varje del av det de sa och kontra med en ny vinkling av mina egna påståenden. Mina var ju så mycket ”läckrare” och ”pudrade” med ett rosa skimmer. Det måste ju vara sanningen...
Jag kunde ibland bli lite väl aggressiv i min framtoning. Knappast något jag är speciellt stolt över, men man lär så länge man lever. Det hade dock varit enklare om någon talat om det för mig än att jag varit tvungen att ta reda på det själv. Nu börjar jag visst dra iväg åt fel håll, sorry...
På senare år är sanningen fortfarande viktig men inte så viktig att jag ”slåss” med näbbar och klor för att få ha rätt.
Jag har även märkt att en del som är (mig inberäknad) eller tror sig vara aspergare är ”överdrivet” klara över hur saker och ting förhåller sig. I en del diskussioner jag haft så har jag upplevt att andras tankar har varit ”heliga” och inget jag sagt för att försöka belysa en annan del av konversationens dilemma varit av vikt.
Jag vet att det var lite väl övergripande som jag skrivit men frågan är om det finns fler som vet med sig att de kan har svårt för att släppa på ”sanningen”. Den som de själva ser. Att låta andra få ha rätt och att försöka se från en annan synvinkel? Jodå jag vet (jag är en av dem) att vi analyserar och tänker oerhört mycket mer än gemene man/kvinna/barn och andra ”flummande aliens”. Men det behöver ju inte innebära att vi alltid har rätt för det?
För att sammanfatta det hela i en fråga: Har aspergare större behov än andra att ha rätt och svårare att kunna tänka sig att de kan ha fel?
Är det någon som tror sig förstå vad jag svamlar om?
/P