Hur hjälper jag min son som är 19 år?
Postat: 2008-09-13 1:04:45
Min son är 19 år och jag förstod för något halvår sedan att våra flerårliga problem hemma troligen beror på att min son har Asperger eller Asperger-drag. Polletten trillade ner för mig i en akut situation då jag tog hem psykiatrin på ett akut besök hemma. Dock smet min son iväg då, men jag fick beskriva vår situation för en psykiatriker och psykolog. Båda sa att det lät som Asperger men att de inget kunde säga säkert utan att ha träffat min son.
Jag försökte få min son att gå till psykiatrin för samtal, allmänt om hans mående. Men dels har han alltid vägrat att gå iväg på saker och dels kändes det helt omotiverat för honom.
Några veckor senare när situationen blev ohållbar så berättade jag för min son om vad jag trodde - att jag trodde han har Asperger. Han reagerade aggresivt på det och slöt sig. (Han hade börjar krypa fram under stenen senaste tiden, från sin isolering från mig, därför gjorde det mig ledsen att se honom dra sig tillbaka igen.)
Nu några månader senare så fungerar det bättre än på många år hemma, tack vare att jag förstår att jag måste anpassa mig efter hans särskilda behov. Men det är så svårt ibland och jag känner att jag skulle behöva råd och uppmuntran.
Då min son vägrar inse sitt funktionshinder eller söka hjälp utifrån så får jag det tunga ansvaret att vara både mamma och psykolog. Jag ser på hur han misslyckas med skolarbetet men vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Jag ser på hur han fastnar framför dataspelen och vet inte hur jag ska få loss honom därifrån så att han klarar göra läxor istället. Jag ser på hur han planerar utlandsresor och att kanske flytta utomlands utan att veta om det här verkligen är bra för honom och utan att kunna styra något - för han är ju myndig. I vardagssituationer känner jag mig ibland desperat när jag inte når fram till honom och får svar. Ofta får jag inga svar ens på enkla frågor trots att han väl hör mig. Han tycker på något sätt att det är onödig information för mig. Han vill inte samtala i onödan. Jag ser också att han själv inte ber om den hjälp han behöver. Han har prövat flera studieformer men inte klarat av att fullfölja mer en än liten del. Nu pratar han åter igenom att hoppa av skolan.
Jag såg en kurs på nätet för föräldrar till barn med Asperger. Jag anmälde mig men sen hörde de av sig och sa att jag inte fick komma pga min son inte har diagnos. Troligen kommer han aldrig att få någon diagnos eftersom att han vägrar. Var kan jag få hjälp utan diagnos? Borde det inte räcka med en mammas kunskap om sitt eget barn?
Jag kan tänka mig nätverk med andra föräldrar till Asperger-tonåringar. Kanske hitta några jag kan maila med. Egentligen skulle jag vilja träffa andra ungdomar också med Asperger för att känna av likheter och skillnader i min balansgång mot att vara ett bra stöd för min son. Jag är ju i den situationen att det är JAG som måste utbildas och få stöd. Min son vill inget stöd ha annat än från mig. Kurser och föredrag skulle jag gärna gå på bara jag är välkommen trots att min son ej har diagnos. Men var finns såna kurser?
Finns det någon annan förälder till tonåring med Asperger i Stockholmsområdet som vill ha lite kontakt med mig så uppskattar jag det. Kontakt med nån som har AS vore också bra - då kunde jag ju få lite tips på hur jag tex på ett smart sätt ska ta upp frågor med min son trots att han inte vill prata med mig - eller nån av de gånger han faktiskt vill.
Jag försökte få min son att gå till psykiatrin för samtal, allmänt om hans mående. Men dels har han alltid vägrat att gå iväg på saker och dels kändes det helt omotiverat för honom.
Några veckor senare när situationen blev ohållbar så berättade jag för min son om vad jag trodde - att jag trodde han har Asperger. Han reagerade aggresivt på det och slöt sig. (Han hade börjar krypa fram under stenen senaste tiden, från sin isolering från mig, därför gjorde det mig ledsen att se honom dra sig tillbaka igen.)
Nu några månader senare så fungerar det bättre än på många år hemma, tack vare att jag förstår att jag måste anpassa mig efter hans särskilda behov. Men det är så svårt ibland och jag känner att jag skulle behöva råd och uppmuntran.
Då min son vägrar inse sitt funktionshinder eller söka hjälp utifrån så får jag det tunga ansvaret att vara både mamma och psykolog. Jag ser på hur han misslyckas med skolarbetet men vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Jag ser på hur han fastnar framför dataspelen och vet inte hur jag ska få loss honom därifrån så att han klarar göra läxor istället. Jag ser på hur han planerar utlandsresor och att kanske flytta utomlands utan att veta om det här verkligen är bra för honom och utan att kunna styra något - för han är ju myndig. I vardagssituationer känner jag mig ibland desperat när jag inte når fram till honom och får svar. Ofta får jag inga svar ens på enkla frågor trots att han väl hör mig. Han tycker på något sätt att det är onödig information för mig. Han vill inte samtala i onödan. Jag ser också att han själv inte ber om den hjälp han behöver. Han har prövat flera studieformer men inte klarat av att fullfölja mer en än liten del. Nu pratar han åter igenom att hoppa av skolan.
Jag såg en kurs på nätet för föräldrar till barn med Asperger. Jag anmälde mig men sen hörde de av sig och sa att jag inte fick komma pga min son inte har diagnos. Troligen kommer han aldrig att få någon diagnos eftersom att han vägrar. Var kan jag få hjälp utan diagnos? Borde det inte räcka med en mammas kunskap om sitt eget barn?
Jag kan tänka mig nätverk med andra föräldrar till Asperger-tonåringar. Kanske hitta några jag kan maila med. Egentligen skulle jag vilja träffa andra ungdomar också med Asperger för att känna av likheter och skillnader i min balansgång mot att vara ett bra stöd för min son. Jag är ju i den situationen att det är JAG som måste utbildas och få stöd. Min son vill inget stöd ha annat än från mig. Kurser och föredrag skulle jag gärna gå på bara jag är välkommen trots att min son ej har diagnos. Men var finns såna kurser?
Finns det någon annan förälder till tonåring med Asperger i Stockholmsområdet som vill ha lite kontakt med mig så uppskattar jag det. Kontakt med nån som har AS vore också bra - då kunde jag ju få lite tips på hur jag tex på ett smart sätt ska ta upp frågor med min son trots att han inte vill prata med mig - eller nån av de gånger han faktiskt vill.