AspergerForum

Brukar ni prata med er själva?

Personligen gör jag det fruktansvärt ofta. Jag pratar med mig själv högt när jag är ensam och tyst i mitt huvud när jag är bland folk. Jag brukar tänka högt, säga åt mig själv vad jag ska göra, öva på konversationer (både konversationer jag vet att jag ska ha samt hypotetiska konversationer jag skulle kunna ha i framtiden) osv. Jag brukar säga något, försöka föreställa mig vad "personen jag pratar med" skulle svara samt ge min respons på det. Hela samtal ibland. Jag har även monologer med mig själv endast för att prata av mig. Jag har inga hallucinationer eller liknande. Jag tycker bara det är väldigt skönt att prata med mig själv.

Så, som sagt, brukar ni prata med er själva? Känner ni igen er? Är lite nyfiken bara.

Jag har förstått att personer som är neurotypiska också pratar med sig själva ibland men tror ni att folk med AS och liknande kanske gör det mer (eller mindre)? Jag vet inte om jag är NT eller inte så jag kan inte riktigt uttala mig om det.

Klart jag gör! Hur ska jag annars få några vettiga svar..?

Jag pratar säkert relativt mycket för mig själv. När jag är ensam kan jag göra det antingen högt eller viskande eller tyst. Bland andra människor gör jag det förhoppningsvis alltid tyst, men har glömt bort mig någon gång när jag trott att ingen varit i närheten. Det känns som att gränsen kan vara flytande mellan när jag pratar för mig själv och när jag bara tänker.

Händer ibland. Fast mest pratar jag med datorn. Eller skäller på den...

Klart jag pratar med mej själv.

lillmupp skrev:Klart jag gör! Hur ska jag annars få några vettiga svar..?

Haha 1+!

Men japp, jag talar med mig själv en hel del.
Vanligast för mig är nog de där hypotetiska samtalen nu beskriver, de samtalen har jag dock inte alltid verbalt utan de befinner sig i tankarna också.
Beroende på situation, somdu också beskrev.

Om jag är ensam har jag ofta monologer med mig själv också, med olika teman beroende på hur jag mår.

Hehe vi verkar vara rätt lika på "tala till sig själv"-fronten.
Eller, det absolut vanligaste för mig är att jag kommenterar saker jag tänker, säger eller gör.
Oftast negativt. :p

Idiot skrev:Men japp, jag talar med mig själv en hel del.
Vanligast för mig är nog de där hypotetiska samtalen nu beskriver, de samtalen har jag dock inte alltid verbalt utan de befinner sig i tankarna också.
Beroende på situation, somdu också beskrev.

Om jag är ensam har jag ofta monologer med mig själv också, med olika teman beroende på hur jag mår.

Hehe vi verkar vara rätt lika på "tala till sig själv"-fronten.
Eller, det absolut vanligaste för mig är att jag kommenterar saker jag tänker, säger eller gör.
Oftast negativt. :p

Jag brukar också kommentera saker jag tänker, säger eller gör. Ibland blir jag även arg och skäller på objekt som inte gör som jag vill (min telefon till exempel) eller inte är tysta. Oh och jag brukar också sitta och prata med mig själv om mina intressen. Kan sitta och ha monologer med mig själv om hur grundämnen skapas i stjärnor till exempel (som om jag försökte förklara det för någon). Brukar du prata med dig själv om intressen?

Musicus skrev:... Det känns som att gränsen kan vara flytande mellan när jag pratar för mig själv och när jag bara tänker.

Kan tänka att skillnaden mellan tänka o tala med sig själv handlar om huruvida motorcortex är aktivt

Neutrino skrev:... Kan sitta och ha monologer med mig själv om hur grundämnen skapas i döende stjärnor till exempel. ...

Jaaaa! Fast jag pratar mer med mig om datanördsaker.. same same but different.

Jag känner igen mig! Pratar mycket med mig själv. Mycket bearbetning inför och efter olika möten med människor, vad jag ska säga, vad jag borde säga, vad jag vill säga, övar liksom, sen efteråt går igenom allt som sas, för monologer med mig själv om vad jag borde ha sagt osv osv... Ganska jobbigt ibland, framförallt att jag inte kan få fram det jag vill i stunden men innan och efter går bra när jag går och babblar för mig själv. Oh well...

Neutrino skrev:

Idiot skrev:Men japp, jag talar med mig själv en hel del.
Vanligast för mig är nog de där hypotetiska samtalen nu beskriver, de samtalen har jag dock inte alltid verbalt utan de befinner sig i tankarna också.
Beroende på situation, somdu också beskrev.

Om jag är ensam har jag ofta monologer med mig själv också, med olika teman beroende på hur jag mår.

Hehe vi verkar vara rätt lika på "tala till sig själv"-fronten.
Eller, det absolut vanligaste för mig är att jag kommenterar saker jag tänker, säger eller gör.
Oftast negativt. :p

Jag brukar också kommentera saker jag tänker, säger eller gör. Ibland blir jag även arg och skäller på objekt som inte gör som jag vill (min telefon till exempel) eller inte är tysta. Oh och jag brukar också sitta och prata med mig själv om mina intressen. Kan sitta och ha monologer med mig själv om hur grundämnen skapas i stjärnor till exempel (som om jag försökte förklara det för någon). Brukar du prata med dig själv om intressen?

Haha "Ditt jävla mobiltelefon helvete"t har flugit i väggen några gånger.

Intressen talar jag med mig själv om en hel del ja, kan resonera och argumentera mig fram till olika saker.
Ofta får jag kommentarer som: "Men vem fan bryr sig?" eller: "Och varför spelar det någon roll?", inte som konstruktiva kommentarer utan snarare i en otrevlig ton.
Det är alltså jag själv som säger det.

Men sitter jag och håller på med någonting intressant och jag är ensam så är det nog väldigt vanligt att jag sitter och mumlar eller pratar.
Och som du säger, beskriva det som om man skulle förklara för någon.
Ibland förberedar jag mig även för att förklara saker för andra, genom att först förklara för mig själv samt gå igenom eventuella motargument eller dylikt.
Detta sker inte medvetet utan jag gör bara så automatiskt.

Det finns alltså ingen "nu ska jag förbereda mig"-tankegång.

Det är förbaskat svårt att låta bli att prata med sig själv, åtminstone i tanken, det är nämligen en typiskt mänsklig egenskap som går att träna bort.

Att det kommer ut genom munnen är inte lika vanligt, man knappast ovanligt, jag har träffat många både med och utan diagnos (som jag dock inte vet om de skulle kunna få en diagnos) som av och till pratar med sig själv (alla var dock människor, har lite svårt att tolka djurens läten för att undersöka om även de pratar med sig själv)!

Aj fan, skrev jag inget? Sa jag det bara? Jo, det kan hända. Önskar bara jag hade vettigare saker att säga och på flera språk. Gärna med flera personligheter också, fast det sista har ju sina nackdelar med.

Men det har sina sidor att vara aspie och ADD:are och inte kunna fylla sina behov av stimulans.

Sedan kan det ju säkert bero på mer än bara understimulans. För min del kanske det sålunda kan ha med översättningsbehov att göra, eftersom jag just inte tänker i ord och det inte alltid finns några bra att översätta till. Kanske mitt intresse för litteratur och teater (eller dramatik) också finns någonstans i den kompotten förresten.

Neutrino skrev:Jag har förstått att personer som är neurotypiska också pratar med sig själva ibland men tror ni att folk med AS och liknande kanske gör det mer (eller mindre)? Jag vet inte om jag är NT eller inte så jag kan inte riktigt uttala mig om det.

Bra fråga. Någon som har någon spaning?

Sällan som svar på något annat än klantiga saker jag gör. Ibland väldigt ofta m.ao.

pratar med mig själv högt i bland tyst i bland o med tekenspråk i bland.

högt när jag är själv för det mesta iaf
tyst när jag är med andra eller inte orkar höra nån prata
teckenspråk när jag måste komma ihåg nått eller bara vill föra en diskution med mig själv

Jag pratar väldigt mycket med mig själv. Oftast så låssas jag att jag pratar med någon tex. en kompis men jag svarar i dens ställe och försöker efterlikna dess personlighet.
Jag pratar oftast inte högt men jag blir väldigt angagerad i mina konversationer. Min andningsrytm ändras och jag gestikulerar med min armar, ibland kan de hända att jag skrattar högt eller börjar gråta. Jag undrar ibland hur underlig jag måste se ut för de som ser mig.

Men jag tror NT-personer pratar med sig själv också väldigt mycket.

Finns (eller gör folk) i sammanhanget någon skillnad mellan prata med sig själv och prata för sig själv, eller är det bara engelskans "speak to oneself" som har slagit igenom?

Misstänker det senare för mångas del. Men jag tycker det finns en skillnad, som också kan vara relevant i det här sammanhanget.

Jag pratar med mig själv.

Pratar ytterst sällan med eller för mig själv. Ogillar ljudet av min egna röst och tycker det är extremt pinsamt att prata högt när jag är ensam. Kan kläcka ur mig något när jag blir arg eller frustrerad, men inte annars.

Tänker otroligt intensivt däremot, på samma sätt som en del beskrivit i tråden, och kan försvinna helt in i mitt eget huvud under långa perioder.

Det finns en praktisk fördel med att prata med sig själv inte minst i samband med problemlösning och memorering!

Genom att prata för/med sig själv så aktiverar man andra delar av hjärnan, skapar nya synapser får nya infallsvinklar (i den kreativa processen)/aktiverar fler möjligheter att minnas.

Nej.

Hm, pratar nog mest för mig själv tror jag. Typ, "Nä, nu ska jag börja med maten.", inte "Är du hungrig nu pointblank? Ja, det är jag.". Fånigt exempel förstås, men kommenterar nog lite för mig själv snarare än håller låtsaskonversationer. Lite pepptalk ibland, kör vissa affirmationer när det gäller bowlingen tex.

Kan falla tillbaka i gamla tiders trashtalk någon gång ibland, "Din korkade jävla idiot bla bla blaaa!", men försöker vara observant på när det händer och direkt kontra med "men jag gjorde så gott jag kunde efter de förutsättningar jag hade, att jag gör fel ibland betyder inte att hela jag är fel, mina intentioner var goda, just det var korkat gjort, men jag är bra på andra saker" etc.

(Tror det är väldigt destruktivt för oss att hålla på och nedvärdera oss själva på det viset. Menar inte att vi ska tycka vi är förmer heller naturligtvis, bara att vi ska försöka förhålla oss rättvisa även till oss själva. Viktigt i våra inre samtal liksom i övriga livet, anser jag.)

Jag pratar mycket med mig själv, särskilt när jag pillar med något tekniskt.

Jag tror min hjärna får sinnena att samarbeta. Om du bara tittar så använder du ögonen, men om du även pratar med själv så använder du också öronen.

Men när jag är i superfokus och pillar med något kirurgiskt känsligt är jag i princip knäpptyst. Andas djupt och långt.

madicken skrev:Jag känner igen mig! Pratar mycket med mig själv. Mycket bearbetning inför och efter olika möten med människor, vad jag ska säga, vad jag borde säga, vad jag vill säga, övar liksom, sen efteråt går igenom allt som sas, för monologer med mig själv om vad jag borde ha sagt osv osv... Ganska jobbigt ibland, framförallt att jag inte kan få fram det jag vill i stunden men innan och efter går bra när jag går och babblar för mig själv. Oh well...

Känner igen det här så väl! Bearbetningen - eller idisslandet som jag brukar kalla det. Jag idisslar alla sociala situationer, både före och efter.
Ibland kan jag uppleva ett ögonblick av ångest, när jag inte vet om jag har pratat högt på bussen eller på ICA.
Hemma kan jag alltid låtsas att jag pratar med hunden ...
Och när man är mycket ensam är det väl bra att hålla stämbanden igång, så de inte rostar ihop?

madicken skrev:Jag känner igen mig! Pratar mycket med mig själv. Mycket bearbetning inför och efter olika möten med människor, vad jag ska säga, vad jag borde säga, vad jag vill säga, övar liksom, sen efteråt går igenom allt som sas, för monologer med mig själv om vad jag borde ha sagt osv osv... Ganska jobbigt ibland, framförallt att jag inte kan få fram det jag vill i stunden men innan och efter går bra när jag går och babblar för mig själv. Oh well...

Just förberedelse för kommande situationer, och ältande det som inte blev sagt som jag ville, är vanligt. Märkligt nog ofta på engelska, som jag inte behärskar som tal eller skriftspråk. Det blir en torftig beskrivning av det jag upplever. ( Jag inser nu när jag skriver det, att det kan vara orsaken, att göra om en nyansrik situation till en greppbar upplevelse, där orden inte har så många olika betydelser, för mig alltså.)