Central koherens?
Postat: 2010-08-06 16:52:50
Tänkte starta en egen tråd av detta citat jag hittade i Sååå jävla mesig-tråden:
Är det verkligen så att de flesta utgår från helheten? Jag har fått uppfattningen att det är tvärtom, fast det kanske specifikt gäller inlärningsstil i skolan och inte verkligheten som helhet?
I skolan lär man ju oftast ut från delen till helheten (s k induktiv metod), likaså när man forskar. Detta har aldrig passat mig, då jag behöver helheten först (deduktiv metod) för att ha någonstans att sortera in delarna, annars flaxar de bara omkring som fåglar i huvudet, som inte har någonstans att landa.
Jag har aldrig funderat över om detta extremt starka behov av deduktiv presentation skulle kunna vara kopplat till bristande central koherens hos mig, har haft svårt att ens greppa själva begreppet och är fortfarande inte säker på att jag uppfattat det rätt. Men jag har hela mitt liv haft en otrevlig känsla av bristande överblick, samtidigt som jag verkar ha extra stort behov av just överblick för att kunna orientera mig i ett ämne, på en ort eller i livet i stort.
Som t ex när jag åkte mycket tunnelbana i Stockholm som tonåring. Man bara dök upp på olika platser men jag hade ingen känsla för hur de hängde ihop ovan jord. Inte förrän jag fick körkort blev det uppenbart för mig, och sedan jag fick överblick har jag stenkoll på hur man kör i stan.
Och inte förrän jag fick den där länken till skeptikerns uppslagsverk som nisse postade så fick jag överblick över alla sätt man kan bli lurad på i alternativsvängen. Sådan information skulle jag behövt om allting, tidigt. Fast helst då från ännu mer neutral källa som inte slänger ut babyn med badvattnet bara för att vara skeptisk mot allt per default.
Jag är dessutom utpräglat visuell (vilket bl a Linda Silverman anser hör ihop med behovet av att lära sig från helheten till delarna). Tyvärr var det inte förrän jag i 20-årsåldern började intressera mig för konst-, arkitektur och stilhistoria och fick en konstuppslagsbok av mamma med ett tidsaxel-diagram, som jag fick något visuellt att hänga upp annan historia på så att alla historiesnuttar från skolan fick någonstans att bo i huvudet.
Men är detta brist på central koherens eller något helt annat? Jag märker att jag ofta fattar vissa saker långsammare än andra, som att jag lätt får tunnelseende socialt och inte uppfattar hela situationen förrän långt efteråt.
Och hela mitt liv har varit som en räcka löst ihopfogade delar som inte riktigt passar ihop. Allting har varit lite ad hoc där jag liksom slumpmässigt bara hamnat än här än där, utan något egentligt mål eller plan. För att inte tala om ekonomin (nej, den ska vi inte tala om).
Om jag hade haft överblick från början så hade jag kunnat planera saker så mycket bättre och kanske åstadkommit något istället för att mer eller mindre låta slumpen (eller känslor, omständigheter, andra, eller plötsliga infall) styra. Visserligen har jag haft stor tur och klarat mig över förväntan bra ändå för någon som bara surfat med, men det känns frustrerande att fortfarande inte ha överblick och kunna förutse annat än årstiderna.
Edit: Även på nätet har jag en känsla av att inte ha överblick trots att allting finns ett inom klickhåll. Som att jag nördar in och får tunnelseende även där, och missar allt annat.
Truly skrev:Central koherens är en viss kognitiv stil, ett sätt att bearbeta information. De flesta utgår från helheten och sammanhanget medan personer med AS brukar föredra att utgå från detaljer och så småningom bygga upp en bild av vad det handlar om, vilket kan bli väldigt omständligt och tidskrävande
(* angående det jag skrev om att jag måste intellektuellt samla på mig en massa olika faktorer och analysera dem för att hitta den rätta vägen i det stora sammanhanget).
Är det verkligen så att de flesta utgår från helheten? Jag har fått uppfattningen att det är tvärtom, fast det kanske specifikt gäller inlärningsstil i skolan och inte verkligheten som helhet?
I skolan lär man ju oftast ut från delen till helheten (s k induktiv metod), likaså när man forskar. Detta har aldrig passat mig, då jag behöver helheten först (deduktiv metod) för att ha någonstans att sortera in delarna, annars flaxar de bara omkring som fåglar i huvudet, som inte har någonstans att landa.
Jag har aldrig funderat över om detta extremt starka behov av deduktiv presentation skulle kunna vara kopplat till bristande central koherens hos mig, har haft svårt att ens greppa själva begreppet och är fortfarande inte säker på att jag uppfattat det rätt. Men jag har hela mitt liv haft en otrevlig känsla av bristande överblick, samtidigt som jag verkar ha extra stort behov av just överblick för att kunna orientera mig i ett ämne, på en ort eller i livet i stort.
Som t ex när jag åkte mycket tunnelbana i Stockholm som tonåring. Man bara dök upp på olika platser men jag hade ingen känsla för hur de hängde ihop ovan jord. Inte förrän jag fick körkort blev det uppenbart för mig, och sedan jag fick överblick har jag stenkoll på hur man kör i stan.
Och inte förrän jag fick den där länken till skeptikerns uppslagsverk som nisse postade så fick jag överblick över alla sätt man kan bli lurad på i alternativsvängen. Sådan information skulle jag behövt om allting, tidigt. Fast helst då från ännu mer neutral källa som inte slänger ut babyn med badvattnet bara för att vara skeptisk mot allt per default.
Jag är dessutom utpräglat visuell (vilket bl a Linda Silverman anser hör ihop med behovet av att lära sig från helheten till delarna). Tyvärr var det inte förrän jag i 20-årsåldern började intressera mig för konst-, arkitektur och stilhistoria och fick en konstuppslagsbok av mamma med ett tidsaxel-diagram, som jag fick något visuellt att hänga upp annan historia på så att alla historiesnuttar från skolan fick någonstans att bo i huvudet.
Men är detta brist på central koherens eller något helt annat? Jag märker att jag ofta fattar vissa saker långsammare än andra, som att jag lätt får tunnelseende socialt och inte uppfattar hela situationen förrän långt efteråt.
Och hela mitt liv har varit som en räcka löst ihopfogade delar som inte riktigt passar ihop. Allting har varit lite ad hoc där jag liksom slumpmässigt bara hamnat än här än där, utan något egentligt mål eller plan. För att inte tala om ekonomin (nej, den ska vi inte tala om).
Om jag hade haft överblick från början så hade jag kunnat planera saker så mycket bättre och kanske åstadkommit något istället för att mer eller mindre låta slumpen (eller känslor, omständigheter, andra, eller plötsliga infall) styra. Visserligen har jag haft stor tur och klarat mig över förväntan bra ändå för någon som bara surfat med, men det känns frustrerande att fortfarande inte ha överblick och kunna förutse annat än årstiderna.
Edit: Även på nätet har jag en känsla av att inte ha överblick trots att allting finns ett inom klickhåll. Som att jag nördar in och får tunnelseende även där, och missar allt annat.