I Italien har Videocracy setts av 170 000 biobesökare, men på tv blev trailern censurerad. I februari hade den premiär på biograferna i USA. Senare i år går den upp i länder som Frankrike, Holland, Schweiz, Polen och Argentina.

I Videocracy belyser Erik Gandini Italiens kommersiella tv, som har rykte om sig som den sämsta i Europa. Tv-mediet har blivit en maktfaktor för den sittande premiärministern och mediemogulen Silvio Berlusconi.

Men bakom en fond av skrattspäckad underhållning och lättklädda kvinnor döljer sig ett skrämmande maskineri.

Italiens premiärminister Silvio Berlusconi brukar få som han vill. När dokumentärfilmen ”Videocracy” hade premiär på Venedigfestivalen fick den svenske filmaren Erik Gandini känna på Il presidentes makt. På tisdag visas filmen i SVT. Här skriver Erik Gandini om vad som egentligen hände.
---
När Berlusconi känner sig angripen är det oftast två vapen han tar till: sina advokater och sina medier. Vanligast är att hans armé av elitadvokater, flertalet av dem parlamentsledamöter i hans parti, stämmer för förtal. Många av hans kritiker har utsatts för det, bland dem tidningarna La Repubblica och L’Unità, tevekomikern Marco Luttazzi men också The Economist, El País och författaren Alexander Stille, den största Italienkännaren i USA.

När ”Videocracy” kommer ut är det dock svårt att stämma för förtal, filmens kritik finns inte att hitta i berättartexten, utan i bilderna, i musiken, i montaget.

Däremot får jag nu smaka på att attackeras genom medierna.