Vissa förstår inte detta, men vi med aspergers syndrom är annorlunda än de andra, vi har ett nedsatt handikapp som många inte erkänner.

Det sociala mönstret ser ut så här:

Aspergers
Högfungerande autism
Autistisk

Allt faller i samma kategorin, detta plus att dom med aspergers och autism har annorlunda hjärnstruktur än de andra människor.

I sverige räknas aspergers syndrom som ett socialt handikapp, och det kommer det att göra i framtiden också, vare sig diagnosen försvinner eller inte ur manualen.


Så ni som fått er diagnos, hur ställer ni till er med att ni är annorlunda? Jag har själv aspergers och förstår att jag är annorlunda, funktionshindrad och nedsatt förmåga till det sociala, hur är det för er andra?

Med aspergers kan man ha högt IQ ändå, och de flesta i sverige med aspergers har ändå högt iq, men är just funktionshindrade, inte handikappade utan funktionshindrade från det sociala samspelet.

Aspergare som är väldigt smarta, kan klassas som Genialitet, eller Dårskap, einstein sa själv som var matematiker att genialitet är besläktat med dårskap.


Hur ser du på dig själv? Är du ett geni eller en dåre?

Träna det sociala samspelet, det går inte, man blir dum av att träna på det sociala, det går inte då aspergare alltid kommer att just vara aspergare.



Så hur ser du på dig själv och omvärlden, ser du dig som aspergare eller inte? För du är ändå det, och du är ändå fin.

De flesta med aspergers har rätt att vara sjukskrivna eller ha ett anpassat arbete som hjälper dom att tjäna pengar, detta förstår inte vissa neurotypiska, dom som är NT är annorlunda än oss också.

Dom som inte har aspergers, de har "Theory of Mind" av den empatiska graden, detta innebär inte att dom är bättre människor, däremot är de bättre på arbetsmarknaden/skolan osv, då den är anpassad åt dessa.

Medans aspergare har Theory of Mind åt det kreativa ibland och fina hållet, nördigt beteende dvs, därför ser vissa med aspergers bra ut, och snygga.

Med det sagt behöver ändå vissa av oss jobba, då vi har mycket att tillföra planeten.

Edit:

Sverige borde med andra ord fortfarande diagnosticera folk med aspergers, varför sluta göra detta?

Skriv gärna era åsikter om mina synpunkter.

opteron skrev:Hur ser du på dig själv? Är du ett geni eller en dåre?

Jag har inga psykotiska tendenser, så någon "dåre" är jag absolut inte, men jag är heller ingen per definition fungerande människa. Jag kan däremot se på en del konst jag gjort och tycka att det sipprat igenom magiska strålar av inspiration och begåvning igenom sprickorna. Men i övrigt så orkar jag knappt gå ut med soppåsen!

Jag är en dåre i positiv betydelse, vissa har kallat mig genialisk men det får stå för dem.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Allt jag vill är att leva ett normalt och lugnt liv. Jag hade nästan allt jag behövde, jag jobbade i staden och jag skulle gifte mig och livet var inte så illa. Men jag förlorade allt det där. Och nu tror jag att jag är för gammal. Jag tror inte att det finns mycket jag kan göra längre för att vara lycklig. Den här saken med intelligens, jag tog ett IQ-test och det var högt men det hjälper ju inte en skit. Det hjälper inte mig.

Jag har några kreativa sidor, saker jag gillade att göra tidigare. Saker som jag gjorde. Men jag har tappat intresset. Det finns inget som är roligt eller intressant längre. AS har inte gjort mig några tjänster, det skulle vara trevligt att inte ha det. Men det är ju inget att tänka på, man får göra så gott man kan. Det är nog bäst att inte tänka på det och bara försöka leva.

opteron skrev:Så ni som fått er diagnos, hur ställer ni till er med att ni är annorlunda? Jag har själv aspergers och förstår att jag är annorlunda, funktionshindrad och nedsatt förmåga till det sociala, hur är det för er andra?

Jag känner mig bättre än NT ibland, som en mera äkta och genuin person, de spelar bara mycket och låtsas om saker, jag ser verkligheten och pekar ut den som den är, visst tar man väl hänsyn och är försiktig ibland om andras känslor, jag har aldrig varit värst när det kommer till sådant, har känt personer som varit mycket mera ärliga och försökte spinna att all kritik och påhopp som välmenande, fast den egentligen bara hånade de utsatta. Men har någon gjort mig något illa så håller jag inte tillbaka med kritiken jag kan komma på, jag kan vara frispråkig om jag vill.

Ibland undrar jag om NT verkligen har stunder när de bara sitter ner och tänker och reflekterar över sakers tillstånd en lång stund eller om de bara kör på hela tiden, impulsivt, utan att reflektera? Menar typ olika utfall kring olika saker, olika scenarier. Känns som många NT inte tänker på det eller gör det, de lever i nuet och tänker inte eller analyserar olika konsekvenser.

Jag anser mig också som hindrad, även om jag kan känna mig som mer äkta och genuin så är jag mer opraktisk på grund av detta och mindre villig att kompromissa, jag gillar uttrycket ''allt eller inget'', som jag ofta använt i situationer. Om någon vill ändra några planer eller något annat förutbestämt har jag i flera år bara sagt åt dem att antingen gör vi det vi bestämde eller så gör vi inte ett skvatt och lägger ner alltihopa, då brukar de bli mera medgörliga att gå med på mina villkor, på så vis är jag opraktisk och egoistisk, men jag rår inte för det för jag vill verkligen ha saker och ting på mitt vis. Jag har nog blivit mer noga med det också, förr när jag ändrade mig och gick med på saker blev jag utnyttjad och lurad och fick uppleva mycket besvikelse, aldrig mer igen att det kommer ske igen, då blir det ''allt eller inget'' igen som är mitt personliga motto, antingen använder vi mina regler eller så lägger vi ner planerna helt och hållet.

Under pandemin har detta förekommit flera gånger, jag blev erbjuden att följa med på en utlandsresa men jag vägrade för vi skulle åka till ett land med lockdowns och restriktioner, det tänkte inte jag gå med på så det blev ingen resa för mig, ingen gratis semester, jag satt hellre hemma två dagar och såg på actionfilm med pizza än att följa med och lyda någon annans villkor och regler.

Sådan är jag.

Jag fick min diagnos då jag var 50+.

Innan dess var jag omgiven av fega, oärliga, konflikträdda lågpresterande idioter som aldrig sa vad de egentligen tyckte. De slingrade sig och lindade in allt i floskler tills diskussion blev meningslös. De saknade moralisk ryggrad och la en ära i att inte leva som de lärde. Än värre var att de förväntade sig att alla andra var likadana. Alla ljög eller sa en sak och menade något annat. Ingen skämdes och allt pågick dag efter dag utan bättring. Alla hade skvaller som huvudintresse, samtidigt som de var sjukligt nervösa för vad andra tyckte om dem själva. De slösade bort sin och andras tid på enfaldigt småprat och trams. Det allra värsta var att de förleddes av vad någon annan råkade hålla för rätt istället för att ta reda på fakta. De saknade grundläggande förmåga att se samband och bevis. Hur motiverar sådana människor sin inkonsekvens, ynkliga brist på moral och skrämmande ytlighet? De saknar förmåga att se sin egen dumhet och reflektera över livet.

Sedan jag fick diagnos behandlar alla mig som idiot och jag har fått veta att det är jag som är handikappad.

Ignatius skrev:Jag fick min diagnos då jag var 50+.

Innan dess var jag omgiven av fega, oärliga, konflikträdda lågpresterande idioter som aldrig sa vad de egentligen tyckte. De slingrade sig och lindade in allt i floskler tills diskussion blev meningslös. De saknade moralisk ryggrad och la en ära i att inte leva som de lärde. Än värre var att de förväntade sig att alla andra var likadana. Alla ljög eller sa en sak och menade något annat. Ingen skämdes och allt pågick dag efter dag utan bättring. Alla hade skvaller som huvudintresse, samtidigt som de var sjukligt nervösa för vad andra tyckte om dem själva. De slösade bort sin och andras tid på enfaldigt småprat och trams. Det allra värsta var att de förleddes av vad någon annan råkade hålla för rätt istället för att ta reda på fakta. De saknade grundläggande förmåga att se samband och bevis. Hur motiverar sådana människor sin inkonsekvens, ynkliga brist på moral och skrämmande ytlighet? De saknar förmåga att se sin egen dumhet och reflektera över livet.

Sedan jag fick diagnos behandlar alla mig som idiot och jag har fått veta att det är jag som är handikappad.

Instämmer, det är en själv som har diagnos och är funktionsnedsatt. Sen springer en stor andel runt utan att ha haft en intellektuell tanke i deras huvud nånsin, jag har svårt att förstå hur man inte kan ha haft det. Jag kan tänka om sakers struktur, syfte, spekulera hur det kunnat vara annorlunda, spela scenarion i huvudet. Är väldigt ordentlig, blir nästan tokig i att se människor som bara kör på utan substans, som saknar diagnoser. Sen kan jag påpeka att även om många är som du skriver, så sänker sig vissa inte till den nivån. De har en moralisk ryggrad, de slösar inte tid på skvaller och gör sitt bästa.

Förstår mig inte på den här trådstarten överhuvudtaget. Alla människor är annorlunda. Varför inte skapa en tråd med titeln Vi är alla annorlunda? Jag är inte intresserad av att ingå i en circle jerk... orkestrerad av utstötta ensamma människor.

Varför kan man inte bara få vara sig själv? Varför inte fira individen. Finns där verkligen människor där ut som har så lite personlighet att de måste använda sig av olika epitet som Autism för att definera sig själva? Det är faktiskt sorgligt!

Jag tycker att människor i den här tråden borde börja fundera lite på varför.

Varför tror du att du mår bättre när du är med andra som har Asperger? Varför känner du dig mer genuin? Asperger är inte synonymt med utanförskap. Men de kan uppfattas som det eftersom människor med Autism kommer till forum som de här och uttrycker en lättnad över att äntligen.. äntligen har de träffat andra människor som känner likadant. De har faktist inget med Autism att göra. Vi kallar det gemenskap. En diagnos skapar ett utanförskap. En diagnos. Inte Autism!

Vad ni pratar om här handlar till 99 procent om att man känner sig ensam man lever i utanförskap. Detta har inget att göra med Autism. Istället borde man fira sin egen individualitet! Jag är så trött på att Asperger ska behöva agera synonymt med utanförskap och ensamhet. Sluta med det!

Vad som har hänt här är.. att du har fått en diagnos, Samhället är väldigt dåligt på att hjälpa dig som har en diagnos. Skolan har inte den möjligheten. Där finns därför en stor risk att du inte hittar ett arbete eller en sysselsättning. Du hamnar i ett utanförskap. Du blir ensam. Du kanske känner att ingen bryr sig om dig du känner ingen tillhörighet. Så du letar dig fram till ett forum för människor med Autism. Men forumet kunde lika gärna ha hetat människor i utanförskap som behöver känna att de tillhör en grupp!

Ok inte ett bra namn på ett forum. Men min poäng kvarstår. Kan du med 100 säkerhet säga att det jag beskriver här inte överensstämmer med dig? Jag har full förståelse för att du känner på det här sättet. Men där är inget fel på dig. Sluta att tänka att där finns ett vi och ett dom. Där finns ett du. Du är unik. Du behöver inte använda dig av din Autism för att hitta en gemenskap eller för att definera dig själv! Du behöver inte använda dig av din hudfärg eller din sexualitet. Jag är fantastiskt trött på hur samhället konstant födder nya offer som alla defineras av olika epitet.

FuzzyFluffy skrev:Varför kan man inte bara få vara sig själv? Varför inte fira individen. Finns där verkligen människor där ut som har så lite personlighet att de måste använda sig av olika epitet som Autism för att definera sig själva?

Aldrig låtit det definiera mig, klart man är olika fast man har samma diagnos, men man kan ha liknande problem, jag har aldrig trott på att är man Aspergare är man likadan, en vän jag hade en gång hade det och jag ogillade honom starkt för vi tyckte olika i precis allting, vet inte vart du får det här antagandet ifrån...

FuzzyFluffy skrev:Varför tror du att du mår bättre när du är med andra som har Asperger?

Det gör jag inte nödvändigvis, har bara träffat 1 person i mitt liv som jag säkert visste hade Asperger och som jag sa så ogillade jag honom starkt, om några andra hade det, så sa de aldrig det till mig och förblir en gåta i så fall, så jag träffade mycket bättre människor som säkert var NT än den här dryga vännen jag hade.

FuzzyFluffy skrev:Varför känner du dig mer genuin?

För jag bara undrade om NT tänker mycket, de verkar inte reflektera speciellt djupt har jag känt under mina 25 levnadsår på denna jord men vem vet, kanske finns någon därute som ägnar fritiden åt att tänka, men många verkar dricka öl och kolla på fotboll men som sagt vem vet? Jag har ju inte träffat alla, jag har inte heller sagt att alla Aspergare skulle vara speciellt djupa, som sagt har jag bara känt 1 Aspergare och jag tyckte han dömde ut saker fort, precis som många NT som jag sa.
Jag utgick från min känsla och mitt perspektiv, sen att en del verkar hålla med mig i detta får stå för dem.

FuzzyFluffy skrev:Asperger är inte synonymt med utanförskap.

Inte påstått, jag har haft en hel del vänner genom åren både NT och icke, trots att jag inte aktivt sökt efter vänskap, de har bara kommit till mig och sen har vi blivit vänner efter det, jag kanske har en vänlig dragningskraft trots min diagnos? Jag är ju artig och försöker vara respektfull trots att man kanske inte håller med någon till 100%, jag har inte svårt för om man tycker olika.

FuzzyFluffy skrev:Men de kan uppfattas som det eftersom människor med Autism kommer till forum som de här och uttrycker en lättnad över att äntligen.. äntligen har de träffat andra människor som känner likadant.

Nja, man har olika gemenskaper, jag har en här med er, men sen har man gemenskaper utanför det här forumet som är annorlunda, det finns för och nackdelar med båda skulle jag säga.

FuzzyFluffy skrev:utanförskap

Jag tycker ändå det kan vara positivt för människor som känner sig nere och bortglömda att ha någon tillflykt där de kan känna sig välkomma och förstådda om de inte har gjort det tidigare i andra sammanhang, det är inte säkert det varit lika enkelt med gemensaker utanför detta forum som det varit för mig, en del kanske är så osocialbara att de helt enkelt är motbjudande för andra människor, ska dessa vara ensamma, ledsna och bittra istället tycker du, eller kan de också få förståelse någonstans?

FuzzyFluffy skrev:Vad ni pratar om här handlar till 99 procent om att man känner sig ensam man lever i utanförskap. Detta har inget att göra med Autism.

Men utanförskapet kan vara en orsak av autismen, som jag skrev.

FuzzyFluffy skrev:Istället borde man fira sin egen individualitet! Jag är så trött på att Asperger ska behöva agera synonymt med utanförskap och ensamhet. Sluta med det!

Det behöver det ju inte vara och jag kan inte identifiera mig med att mitt liv skulle varit ensamt och jobbigt hela tiden och hopplöst, det är att överdriva och gnälla, det varierar som precis för alla andra, och NT också tror jag.

FuzzyFluffy skrev:Vad som har hänt här är.. att du har fått en diagnos, Samhället är väldigt dåligt på att hjälpa dig som har en diagnos. Skolan har inte den möjligheten. Där finns därför en stor risk att du inte hittar ett arbete eller en sysselsättning. Du hamnar i ett utanförskap. Du blir ensam. Du kanske känner att ingen bryr sig om dig du känner ingen tillhörighet. Så du letar dig fram till ett forum för människor med Autism. Men forumet kunde lika gärna ha hetat människor i utanförskap som behöver känna att de tillhör en grupp!

Jag förstår dig men det har ju med att det är möjligt nu också med internet och allting, om människor har mycket problem och inte är välkomna någonstans så kommer de tillslut att gruppera på en sådan här plats. Vad ska man göra åt det egentligen? Är det inte naturligt och gäller inte bara Aspergers, man kan ju ta bort diagnosen, jämför med vilket forum du vill...

FuzzyFluffy skrev:Kan du med 100 säkerhet säga att det jag beskriver här inte överensstämmer med dig?

Du behöver ju inte hålla med i någonting som skrivs här, det är öppet att argumentera emot eller säga/berätta vad du känner och tycker, som du precis har gjort.

FuzzyFluffy skrev:Jag har full förståelse för att du känner på det här sättet. Men där är inget fel på dig. Sluta att tänka att där finns ett vi och ett dom. Där finns ett du. Du är unik. Du behöver inte använda dig av din Autism för att hitta en gemenskap eller för att definera dig själv!

Jag tror inte någon här känner sig som en ''enhet'' av Aspergare, jag tror de flesta förstår att de är unika och har haft olika liv och situationer, jag tror du överanalyserar den här diskussionen och tar den inte speciellt lättsamt, det som skrivs här i tråden behöver ju inte vara bittert heller, det kan ju bara vara funderingar eller reflektioner, helt olika perspektiv.
Jag är inget offer och ser mig inte som det, men det kan vara intressant att undersöka om det finns skillnader mellan Aspergare och NT, varför ska man annars ha diagnoser om alla ska vara likadana fast ''individuella'' på samma gång? Får man inte jämföra sig heller mot andra, hur individualistiskt är det egentligen?

Jag ser det så här. Jag är den jag är , jag är paladinen helt enkelt. Take it or leave it.

Antingen tycker folk om mig som jag är eller så gör som inte det och det är helt ok så behöver dom inte umgås med mig eller vara i min närhet.

Jag tror inte att utanförskap beror på Autism. Utan jag tror att detta utanförskap beror på samhällets bristfälliga hantering av diagnostiserade människor.

Min poäng är att du om du ger en person som inte har Asperger diagnosen Asperger kommer hen ha en lika stor risk att känna sig utstött och ensam som du eller jag. Jag tycker självklart att det är väldigt bra när människor kan träffas och prata. Men att säga att man är annorlunda för att man har Asperger tror inte jag är produktivt. De bästa sättet att hjälpa någon är att få hen att tro på sig själv.

Att erbjuda törstiga utstötta människor att dricka Asperger cool aid.. du har Aspergers! Andra människor förstår dig inte kommer aldrig att förstå dig! Asperger är nästa steg i evolutionen. Samhället kommer aldrig att förstå dig och du tillhör vår familj vi kommer att ta hand om dig. Samhället jagar människor som oss samhället förtrycker oss.

Ja dramatiserar men det är faktist skadligt. Samhället är något som du faktist måste tillhöra om du vill ha ett arbete om du vill göra ett genuint försök till att förbättra din sociala kompetens.

Jag är rädd att retorik som Vi med aspergers är annorlunda kan skapa incitament för människor att bli mer isolerade att känna att man är förtryckt. Att säga till någon som är helt ensam som inte har känt värmen av andra människor du har Asperger du är annorlunda kom till vår familj där du inte längre är motbjudande. Det är ett unket sätt att konvertera människor på. Det är som att en kristen organisation skulle leta efter alkoholister eller föräldrar som har förlorat ett barn.

Det är därför som sådana här ställen igentligen inte är bra för aspisar.

Här inne skapas ett microkosmos där en viss hegemoni råder och det uppstår lätt en offerkult där samma offermentalitetsmantra upprepas om och om igen. Det blir en ekokammare av offermentalitet

Det bidrar också till the leper Messiah Effect , där det blir nån tävlan om vem som har det värst ty den som har det värst inom en offerkult blir gruppens messias och talesperson.

Jag har Asperger , ja men jag har Asperger och adhd , ja men jag har Asperger adhd och ocd , ja men jag har Asperger adhd och ocd och är bipolär .

Hallelujah vi har funnit vår messias led oss i vår missär och predika offermentalitetens evangelium .

Paladinen skrev:Det är därför som sådana här ställen igentligen inte är bra för aspisar.

Här inne skapas ett microkosmos där en viss hegemoni råder och det uppstår lätt en offerkult där samma offermentalitetsmantra upprepas om och om igen. Det blir en ekokammare av offermentalitet

Det bidrar också till the leper Messiah Effect , där det blir nån tävlan om vem som har det värst ty den som har det värst inom en offerkult blir gruppens messias och talesperson.

Jag har Asperger , ja men jag har Asperger och adhd , ja men jag har Asperger adhd och ocd , ja men jag har Asperger adhd och ocd och är bipolär .

Hallelujah vi har funnit vår messias led oss i vår missär och predika offermentalitetens evangelium .

Du kan observera exakt samma sak I HBTQ rörelsen och black lives matter rörelsen.

FuzzyFluffy skrev:

Paladinen skrev:Det är därför som sådana här ställen igentligen inte är bra för aspisar.

Här inne skapas ett microkosmos där en viss hegemoni råder och det uppstår lätt en offerkult där samma offermentalitetsmantra upprepas om och om igen. Det blir en ekokammare av offermentalitet

Det bidrar också till the leper Messiah Effect , där det blir nån tävlan om vem som har det värst ty den som har det värst inom en offerkult blir gruppens messias och talesperson.

Jag har Asperger , ja men jag har Asperger och adhd , ja men jag har Asperger adhd och ocd , ja men jag har Asperger adhd och ocd och är bipolär .

Hallelujah vi har funnit vår messias led oss i vår missär och predika offermentalitetens evangelium .

Du kan observera exakt samma sak I HBTQ rörelsen och black lives matter rörelsen.

Yes i alla fringe-rörelser överlag

Jag förstår er oro och håller med er att det bästa är att vara lagom, att anse att man visst är kompetent och klarar av saker men att man också bör vara uppmärksam på sin diagnos och inte kämpa emot den. Men jag är ändå lite förbluffad, Aspergers är ju inte en politisk rörelse det är ju en diagnos med funktionshinder, och där alla med Aspergers tycker olika om en massa saker, jag tycker det verkar som Aspergers är väldigt individualistiska i förhållande till NT, allt ska vara på deras vis, de är inte lika medgörliga och kompromissar inte lika mycket som NT så hur skulle en massa individer (Aspergare) kunna samla sig i en extrem rörelse med ett mål? Det har jag svårt att se faktiskt, när alla med Aspergers är så olika och har olika politisk ideologi och övertygelse?

Riksamiralen skrev:Jag förstår er oro och håller med er att det bästa är att vara lagom, att anse att man visst är kompetent och klarar av saker men att man också bör vara uppmärksam på sin diagnos och inte kämpa emot den. Men jag är ändå lite förbluffad, Aspergers är ju inte en politisk rörelse det är ju en diagnos med funktionshinder, och där alla med Aspergers tycker olika om en massa saker, jag tycker det verkar som Aspergers är väldigt individualistiska i förhållande till NT, allt ska vara på deras vis, de är inte lika medgörliga och kompromissar inte lika mycket som NT så hur skulle en massa individer (Aspergare) kunna samla sig i en extrem rörelse med ett mål? Det har jag svårt att se faktiskt, när alla med Aspergers är så olika och har olika politisk ideologi och övertygelse?

Det som vi aspisar/autister skulle kunna samlas under är offerkultens flagga.

Offermentalitet är stark se tex bara på blm jag tror tex inte att alla svarta personer i USA är ett kollektivt medvetande utan dom är nog väldigt olika individer med olika åsikter men dom samlades alla under offermentalitetens flagga framförd av blm

Riksamiralen skrev:Jag förstår er oro och håller med er att det bästa är att vara lagom, att anse att man visst är kompetent och klarar av saker men att man också bör vara uppmärksam på sin diagnos och inte kämpa emot den. Men jag är ändå lite förbluffad, Aspergers är ju inte en politisk rörelse det är ju en diagnos med funktionshinder, och där alla med Aspergers tycker olika om en massa saker, jag tycker det verkar som Aspergers är väldigt individualistiska i förhållande till NT, allt ska vara på deras vis, de är inte lika medgörliga och kompromissar inte lika mycket som NT så hur skulle en massa individer (Aspergare) kunna samla sig i en extrem rörelse med ett mål? Det har jag svårt att se faktiskt, när alla med Aspergers är så olika och har olika politisk ideologi och övertygelse?

Men är "funktionshinderna" enbart ett resultat av Autism? Vad hade hänt om vi diagnostiserade någon som inte hade Autism med Asperger? Asperger är inte enbart en diagnos med funktionshinder. Asperger är också en samhällsklass. Asperger handlar inte enbart om neuropsykiatri. Utan vi pratar också om socioekonomi.

Paladinen pratar om offermentalitet. Vilket är bra. Men då tänker jag spontant. Hur ska vi diskutera orättvisor i samhället utan att då per automatik designera oss själva som offer? Faran blir ju att offermentalitet kommer att börja agera synonymt med den här typen av diskussion. Vilket jag tar direkt avstånd ifrån.

FuzzyFluffy skrev:

Riksamiralen skrev:Jag förstår er oro och håller med er att det bästa är att vara lagom, att anse att man visst är kompetent och klarar av saker men att man också bör vara uppmärksam på sin diagnos och inte kämpa emot den. Men jag är ändå lite förbluffad, Aspergers är ju inte en politisk rörelse det är ju en diagnos med funktionshinder, och där alla med Aspergers tycker olika om en massa saker, jag tycker det verkar som Aspergers är väldigt individualistiska i förhållande till NT, allt ska vara på deras vis, de är inte lika medgörliga och kompromissar inte lika mycket som NT så hur skulle en massa individer (Aspergare) kunna samla sig i en extrem rörelse med ett mål? Det har jag svårt att se faktiskt, när alla med Aspergers är så olika och har olika politisk ideologi och övertygelse?

Men är "funktionshinderna" enbart ett resultat av Autism? Vad hade hänt om vi diagnostiserade någon som inte hade Autism med Asperger? Asperger är inte enbart en diagnos med funktionshinder. Asperger är också en samhällsklass. Asperger handlar inte enbart om neuropsykiatri. Utan vi pratar också om socioekonomi.

Paladinen pratar om offermentalitet. Vilket är bra. Men då tänker jag spontant. Hur ska vi diskutera orättvisor i samhället utan att då per automatik designera oss själva som offer? Faran blir ju att offermentalitet kommer att börja agera synonymt med den här typen av diskussion. Vilket jag tar direkt avstånd ifrån.

Jag skulle vilja säga att jag tycker du gör fel i att definiera asperger som en samhällsklass. Asperger gör inte per automatik att man hamnar i en specifik socioekonomisk grupp eller hindrar att man gör en klassresa.

Det finns aspisar som sitter och trycker i en etta i nån socioekonomiskt svag förort och lever på bidrag men det finns också oerhört framgångsrika aspisar som är miljonärer/biljonärer se på tex Elon Musk.

Är risken för att hamna i socioekonomisk utsatthet större för aspisar ja det tror jag men hamnar man per definition i socioekonomisk utsatthet på grund av asperger absolut inte

Att definiera asperger som en samhällsklass som är socioekonomiskt svag och hamnar inom socialgrupp 4 är att begagna sig av den offermentalitet jag motsätter mig

Jag begagnar mig inte av någon offermentalitet. Jag tittar på hur samhället faktiskt ser ut. Vet du till exempel hur många de är som går från aktivitetsersättning till ett faktiskt arbete? Hur du tittat på det?

https://www.riksrevisionen.se/download/ ... passad.pdf

Har du kollat på statistik för arbetslöshet när de gäller människor med en Autism diagnos? Bara som exempel kolla på England.

https://www.ons.gov.uk/peoplepopulation ... employment

Verkligheten ser ut på det här sättet. Om vi inte pratar om hur verkligheten faktiskt ser ut hur ska vi då göra för att förbättra samhället? Vad du skapar är ett förgiftat samtalsklimat. Vi måste kunna diskutera de här frågorna utan att bli anklagade för att vara offer.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Samh%C3%A4llsklass

En samhällsklass är en grupp i ett klassamhälle som har liknande socioekonomiska förutsättningar

Så ja jag fortsätter att säga att Asperger är en samhällsklass eftersom att det är det.

FuzzyFluffy skrev:Jag begagnar mig inte av någon offermentalitet. Jag tittar på hur samhället faktiskt ser ut. Vet du till exempel hur många de är som går från aktivitetsersättning till ett faktiskt arbete? Hur du tittat på det?

https://www.riksrevisionen.se/download/ ... passad.pdf

Har du kollat på statistik för arbetslöshet när de gäller människor med en Autism diagnos? Bara som exempel kolla på England.

https://www.ons.gov.uk/peoplepopulation ... employment

Verkligheten ser ut på det här sättet. Om vi inte pratar om hur verkligheten faktiskt ser ut hur ska vi då göra för att förbättra samhället? Vad du skapar är ett förgiftat samtalsklimat. Vi måste kunna diskutera de här frågorna utan att bli anklagade för att vara offer.

Jag tror definitivt att arbetslöshet är hög bland apsisar men det blir väldigt farligt om man skall använda sin aspighet som en ursäkt för den situation man befinner sig i.