Bror Duktig skrev:Jag kan inte förstå varför mediciner är första metod vid psykiska problem. Borde vara sista.

Det ÄR sista. Jag fick gå i psykodynamisk terapi i sju år innan jag lyckades tjata mig till SSRI som gav mig tio år till att leva.

gadas skrev:

Bror Duktig skrev:Jag kan inte förstå varför mediciner är första metod vid psykiska problem. Borde vara sista.

Det ÄR sista. Jag fick gå i psykodynamisk terapi i sju år innan jag lyckades tjata mig till SSRI som gav mig tio år till att leva.

Har jag aldrig hört förut. Psykodynamisk terapi ges inte ens, då det inte har tillräckligt med bevis att fungera. Jag har frågat efter det i flera år men får inte.

Och terapi har jag aldrig erbjudits, utan fått tjata mig till. Jag har fått SSRI, och samtalsstöd om jag tjatat. Aldrig terapi.

Plåtmonster: Ja, biverkningar rapporteras verkligen inte in som de ska. Säger jag något, så säger de ja eller nej, d.v.s. antingen säger de att ja, det är en möjlig (men alltid sällsynt) biverkning, eller att jag inbillar mig.

De ska ju anmäla sådant! Det ovanliga som "alla har" trots ovanligheten, ska rapporteras för att man ska se hur hög frekvens det har. Och det som "inte finns" ska rapporteras för att "finnas".

gadas: beror det på att SSRI fungerade för dig, eller menar du det osannolika att det funkar lika bra på alla? Det gör det troligen inte.

Och visst är det många parametrar när man ska tolka statistik. Missbruk typ av diagnoser m.m. Det är väldigt vanskligt att prata om våldsamhetsgrad hos "friska" resp. "sjuka" när det är så många parametrar inblandade. (Håller alltså med, ifall någon undrar.)

Wine: Jepp, jag har hört rakt ut ungefär det som du skriver om. Att man får SSRI för att stå ut. Av läkare, flera stycken. INGEN har funderat på att man kan ändra situationen. Samhället, eller den enskildas situation. Samhället måste väl ändras förr eller senare, innan det normala är att vara sjuk. Innan dess måste man ändra för individer så att de kan få ett liv.

Kommuntanter har dessutom tyckt att jag inte ska ha någon hjälp eller stöd, utan att det är bättre att slås ut och få sjukersättning för att sysselsätta sina dagar med det som man har svårt för. Så produktivt? Samma kostnad, men ger två jobb, om man får stöd kanske? Tänk vilket ramaskri om man hade sagt åt CP-skadade att de inte får assistans, utan kan skippa jobb och sysselsättning, och i stället ägna dagarna åt att ta på sig strumpor. Fast, så har det väl nästan blivit (och ja, det reageras mer på än när det gäller stöd till psykiskt sjuka eller psykiskt handikappade).

När det gäller ADHD, så är ofta familjerna dysfunktionella för att allihop har ADHD. Så barnen har det troligen, även om kanske inte alla har det. Men kanske inte att det måste vara till den graden, om man hade ätit vettigt, och fått vettigt stöd. Så är det för alla. Missköter man en massa saker, blir andra problem större. God hälsa, kontroll över vardagen m.m. krävs för att man inte bara ska bli rörig, deppig, dysfunktionell.

Nallen: var glad att du inte åt i 8 år (och till och från innan det) som jag. Det är som omöjligt att återfå balans mellan alla sina signalsubstanser och hormoner. Man skapar ju en obalans, och befäster genom att hålla fast vid det så länge man kan. Men det framkommer ju mer och mer nu, i och med att man erkänt skökdkörtelpåverkan (och den påverkan ger de där biverkningarna viktuppgång, håravfall, trötthet, frusenhet, magproblem m.m.).

Wine skrev:Det är egentligen riktigt obehagligt om man vill se det i ett större perspektiv, människor "fastnar" i en tillvaro som inte är optimal eller passiviseras för att de med hjälp av läkemedelsbehandling blir avtrubbade och därigenom står ut med eller har fördragsamhet med en situation som egentligen inte är optimal eller önskvärd.

Bror Duktig skrev:Av läkare, flera stycken. INGEN har funderat på att man kan ändra situationen. Samhället, eller den enskildas situation. Samhället måste väl ändras förr eller senare, innan det normala är att vara sjuk. Innan dess måste man ändra för individer så att de kan få ett liv.

Det viktiga är uppenbart att ett sjukt samhälle får behålla sin utformning på individers kostnad.

plåtmonster skrev:

Wine skrev:Det är egentligen riktigt obehagligt om man vill se det i ett större perspektiv, människor "fastnar" i en tillvaro som inte är optimal eller passiviseras för att de med hjälp av läkemedelsbehandling blir avtrubbade och därigenom står ut med eller har fördragsamhet med en situation som egentligen inte är optimal eller önskvärd.

Bror Duktig skrev:Av läkare, flera stycken. INGEN har funderat på att man kan ändra situationen. Samhället, eller den enskildas situation. Samhället måste väl ändras förr eller senare, innan det normala är att vara sjuk. Innan dess måste man ändra för individer så att de kan få ett liv.

Det viktiga är uppenbart att ett sjukt samhälle får behålla sin utformning på individers kostnad.

Ja det riktigt sjuka är ju att istället för att titta på orsaker till att allt fler människor uppenbarligen mår sämre psykiskt och gå till botten med detta så behandlar man istället med läkemedel som gör att människor står ut, blir avtrubbade o.s.v. En quick fix.

Bror Duktig skrev:...
När det gäller ADHD, så är ofta familjerna dysfunktionella för att allihop har ADHD. Så barnen har det troligen, även om kanske inte alla har det. Men kanske inte att det måste vara till den graden, om man hade ätit vettigt, och fått vettigt stöd. Så är det för alla. Missköter man en massa saker, blir andra problem större. God hälsa, kontroll över vardagen m.m. krävs för att man inte bara ska bli rörig, deppig, dysfunktionell.

Det går väl inte att på ett säkert sätt bevisa att en individ verkligen har det man kallar ADHD, det finns inga prover man kan ta för att bekräfta tillståndet och det vetenskapliga underlaget för samtliga 15 instrument, frågeformulär med skattningsskalor, som används i den diagnostiska processen i Sverige för att identifiera ADHD är otillräckligt enligt SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering:

ADHD Diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet

Jag håller med om att kosten spelar en större roll än vad många nog tror. Är även övertygad om att rätt stöd, en harmonisk omgivning och uppväxt där det inte förekommer missbruk och/eller konflikter av olika slag, misshandel, fysiska och/eller psykiska övergrepp, skilsmässor och separationer o.s.v. bidrar till att barns psykiska hälsa är bättre och minskar risken avsevärt för att de ska få en psykiatrisk diagnos som exempelvis ADHD.

Alltså, innan de moderna medicinerna fanns var det väl under en period mer vanligt med terapi i stället för medicinering, har jag fel?