Efter alla fel man begått i NT:världen, är det kanske inte underligt att man uppträder lite solitärt, men det är för att man finner det mer hanterbart inget man väljer i den "bästa av världar", utan för fridens skull..

Jag tror det är viktigt med en viss ensamtid. Men samtidigt är det viktigt med social samvaro.

Det är många som söker efter lösningar på problem i vardagen genom forumet, t ex uttrycker många att de är ensamma och lider av det. De som är "nöjda med sina liv" startar kanske färre trådar, de söker sig säkert inte heller till detta forum i samma utsträckning. Många har det jobbigt dock, vore konstigt annars, det heter ju trots allt funktionsnedsättning även om den ofta ter sig olika beroende på vilken situation personer befinner sig i.

Vissa saknar en kärleksrelation men orkar inte ses i den utsträckning par ofta ses, umgås, njuter av varandras sällskap osv och då kan det vara svårt att hitta någon som just vill göra det på den enas villkor. Aspergare har ibland lite svårare än andra för att kompromissa och allt måste vara på ett visst sätt..

opteron skrev:Varför gillar vi med Aspergers att vara för oss själva?

För att spara energi och därigenom överleva ett liv
Det är trots allt möjligt utan partner, barn, släkt och vänner. Om man orkar och vill (nej det här är ingen uppmuntran till självmord). Det finns dom som lever hela sina liv själva. Vissa lider och andra känner sig fria.

Vi aspergare gillar att vara ensamma

Fælt å være alene jo.

Dustetråd, skiller ikke mellom å være alene og føle seg alene.

Jag älskar att vara ensam. Ensamhet behöver inte betyda någon form av negativitet. Att inte behöva anpassa sig efter andra, dessutom så ger det mig mer kontroll över allt runt omkring. Varje gång jag umgås med människor utanför familjen så får jag ständig ångest och vill därifrån. Vid vissa tillfällen så har det fungerat, men sällan. Ibland så önskar jag att det vore annorlunda, att jag inte satt hemma varevigaste dag och faktiskt gjorde något.

Det är bara när jag är själv som jag känner mig som mig själv. Med andra känner jag mig instängd i en osynlig tight låda eller som en osmord robot. Själv har jag nästan aldrig tråkigt, jag är helt underbar i mitt eget sällskap ;P Men ändå kan jag längta efter pojkvän, att en vän ska bry sig tillräckligt för att höra av sig, någon att utmana mina gränser på ett positivt sätt. Någon att ta ridlektioner med, att börja pistolskytte med, åka på resa med. Att ha Möjligheten att kunna umgås med någon man trivs med. Jag har alltid fått ta de vänner som blir "över", inte de jag själv vill vara vän med, det har också gjort att vänner aldrig känt positivt förrän jag fick min första äkta vän för 9 år sedan. Tyvärr bor hon nu ca 70(?) mil bort och har fullt upp med två jobb och egna vänner på närmare håll.

Abazi skrev: Att ha Möjligheten att kunna umgås med någon man trivs med. Jag har alltid fått ta de vänner som blir "över", inte de jag själv vill vara vän med, det har också gjort att vänner aldrig känt positivt förrän jag fick min första äkta vän för 9 år sedan. Tyvärr bor hon nu ca 70(?) mil bort och har fullt upp med två jobb och egna vänner på närmare håll.

Lite av dilemmat för många, man får lägga ner kraft som andra har så naturligt för att ha en vän, bara för att sen tappa sin kanske enda kompis, pga saker man inte rår över, då är det lätt att bli ledsen och deprimerad och förbanna att man har så svårt för att skapa nya kontakter som NT:folket har så lätt för...

Jag gillar att vara ensam för att då kan jag slappna av och vara mig själv. Jag behöver inte lägga energi på att tänka på hur jag uppfattas av andra eller analysera vad andra känner, tycker och tänker. Får också "social baksmälla" efter socialt umgänge. Samtidigt så kan jag känna mig så fruktansvärt sällskapssjuk ibland. Kan sakna att inte ha en nära vän att bara "hänga" med, t ex gå på konsert, se en film eller fika/ta en öl tillsammans. Jag önskar att jag hade diagnosticerats med AS när jag var i tonåren, kanske hade jag varit mer medveten om mina problem och anpassat mig så pass att jag kunnat rädda en del vänskapsförhållanden. Kan se tillbaka på en del händelser och tänka "gud, vad pinsam jag var, jag borde ha gjort si eller så istället" eller "jag borde ha ansträngt mig mer för att hålla kontakten".

Airbag skrev:Jag önskar att jag hade diagnosticerats med AS när jag var i tonåren, kanske hade jag varit mer medveten om mina problem och anpassat mig så pass att jag kunnat rädda en del vänskapsförhållanden. Kan se tillbaka på en del händelser och tänka "gud, vad pinsam jag var, jag borde ha gjort si eller så istället" eller "jag borde ha ansträngt mig mer för att hålla kontakten".

Tänkvärt, man kan undra hur det hade varit om man vetat om sin tillkortakommanden redan i tonåren, fast risken finns förtås att man fått djupa tonårsdepressioner pga att man tycker att livet är kört, isf att anpassa sig och undvika fallgroparna. En del säger ju att det man inte vet lider man inte av...

antonius skrev:

Airbag skrev:Jag önskar att jag hade diagnosticerats med AS när jag var i tonåren, kanske hade jag varit mer medveten om mina problem och anpassat mig så pass att jag kunnat rädda en del vänskapsförhållanden. Kan se tillbaka på en del händelser och tänka "gud, vad pinsam jag var, jag borde ha gjort si eller så istället" eller "jag borde ha ansträngt mig mer för att hålla kontakten".

Tänkvärt, man kan undra hur det hade varit om man vetat om sin tillkortakommanden redan i tonåren, fast risken finns förtås att man fått djupa tonårsdepressioner pga att man tycker att livet är kört, isf att anpassa sig och undvika fallgroparna. En del säger ju att det man inte vet lider man inte av...

Själv så hade jag djupa tonårsdepressioner så jag kanske hade mått bättre, men hade å andra sidan också kunnat må sämre. Nåja, är väl ingen idé att älta i det förflutna, nu är det som det är med den saken.

Jag har absolut tänkt på hur/varför jag är ensam. Dels väljer jag det aktivt för att tanka energi från naturen eller lugnet när man kan plöja en bok utan att bli störd.

Dels väljer jag ensamhet bland folk för att jag inte orkar försöka förstå, inte hänger med i allt outtalat (som jag ibland tror handlar om mig till min nackdel och tar illa upp fast jag inte vet). Då går jag från kollegorna till "viktig uppgift", eller privat på släktmiddag är "hunden tvungen att gå ut" eller något liknande.

Hemma, med barn och man, är det svårt ibland. Men vi har blivit särbo för att få det att fungera. På samma tomt visserligen, men särskilt mornar är det skönt att ha 50 meter till varandra till en början.