Skrämmanse tycker jag det är att inte fler arbetar på den öppna arbetsmarknaden. Speciellt med tanke på de specialistkompetenser som säkert finns bland oss. Vi borde göra UPPROR!!!!

De som vill arbeta och har kunskapen ska inte diskrimineras för att de har diagnos.

Riktigt intressant var det för mig som fick diagnos som vuxen. Det är STOR skillnad på hur jag blir behandlad av arbetsgivare, läkare et.c. om jag berättar om diagnosen eller ej.

Det säger egentligen allt!

Tingeling

Frågan är viktig. Finns det jobb som passar aspar bättre eller åtgärder som gör det lättare för aspar att jobba? De första barndiagnostiserade har knappt nått en ålder där man normalt skulle vara etablerad på arbetsmarkaden så det är svårt att säga så mycket. Eftersom det mer eller mindre krävs att man har problem på jobbet för att få diagnos som vuxen (om jag inte har fel?) så är jag inte förvånad över låga siffror, som också sägs i tidigare inlägg. En del har jobbat men fått diagnos först när det skitit sig på jobbet, andra har jobb de funkar i och har därför ingen diagnos.

Det vore i min enkla uppfattning mycket värdefullt att veta vad de som har AS-personlighet (med eller utan diagnos) jobbar med och hur deras arbete är organiserat. Då skulle man lättare kunna välja rätt yrkesbana och kunna anpassa jobbet bättre efter förutsättningarna (som givetvis också är personliga). Problemet är ju att man inte vet vilka som har AS-personlighet om de inte har diagnos. Kanske skulle aspiequiz eller AQ scores kunna användas som verktyg?

Mats skrev hur för ett tag sen om hur han gjorde. Han jobbar med något som han är ordentligt bra på och vägrar göra sånt han inte är bra på/inte trivs med. Det är ingen universallösning för alla så klart men det verkar vara en mycket bra utgångspunkt.

Datorer verkar vara en vanlig branch för de med jobb här. Jag skulle annars slå ett slag för forskarlivet.

då är denna tråd i gång igen som vi har snackat om ca 1000 gg nu..

Jag tycker Mats kommentarer verkar både kloka samt överenstämmande med mina erfarenheter.

Man arbetar med något man brinner för (specialintresset kanske?), något man tycker är roligt. Man kompenserar för resten. Men det krävs att man är både organiserad och disciplinerad. Extremt!!

Personligen är jag egen företagare, arbetar ungeför 50% och dessutom färgkodar jag mitt liv så jag orkar med ansträngningar och inte går in i väggen. Tja...jag fastnar ju lätt i detaljerna...*s* och kan lätt bli sittande LÄNGE med intressanta detaljer.

Jag har insett att jag inte kan arbeta varje dag, fem dagar i veckan. Jag håller inte för det. Jag har valt bort bestämda raster, "kaffedrickandenormal-syndrom" och bestämmer själv hur jag vill och ska arbeta. Jag kan arbeta hemifrån...ofta på de tider som passar mig.

och ja....forskning är planerad. Om ca 5 år räknar jag med att forska. Om vad? Autismspektrum såklart...

Mina bästa råd är att man ska göra det man älskar och brinner för. Då verkar det mesta ordna sig. Det kan vara intellektuellt arbete men kan lika gärna handla om att måla, skriva, snickra, göra skor, starta hunddagis ja VAD man nu brinner för!

Tingeling

Ja denna tråd är igång igen. Så länge den stora majoriteten av oss inte arbetar om de vill. Så länge våra tillgångar ej tas till vara...
SÅ länge avser jag hålla denna diskussionen vid liv!
Vare sig du vill eller inte!
Så det så

Tingeling

När det gäller oss som fått diagnos i vuxen ålder och antingen har jobbat och kraschat ihop eller jobbar men inte orkar heltid så ska man kanske inte helt stirra sig blind på att det är jobbet vi inte orkar med. Hela livet är ju komplicerat när man har AS så egentligen kanske det ofta snarare handlar om att vi inte klarar den totala belastningen av att både leva med AS och jobba med AS.

Att leva med AS syftar då på livet utöver jobbet, och kan innefatta allt från stress från praktiska göromål som är väldigt besvärliga för många AS till grubblerier, depressioner och liknande som ofta uppstår som (förmodligen) en konsekvens av socialt utanförskap och liknande.

Kvasir,

Nu handlade väl mina inlägg mer om de som orkar (delvis iallafall) och vill arbeta. Att livet med AS betyder mer än arbete ät väl ingen som ifrågasatt?

Problemet idag är mer att de som VILL och KAN inte har arbete på den öppna arbetsmarknaden. Det var bra mycket lättare för mig som på 80-talet kunde få i princip vilket jobb som helst (det fanns ont om arbetskraft och AS var knappt uppfunnet som diagnos i Sverige ens).

Gått in i väggen har jag gjort otaliga gånger. Bl.a. för att livet totalt sett med AS är svårt. Men en del kan få till det delvis... en del inte.

För min son (som är i 20-årsåldern och har AS) är det ett enormt hinder att nämna att han har AS. Han ställs i princip utanför en öppen arbetsmarknad då... DET är baksidan av diagnosticeringen för de som är relativt högpresterande inom vissa områden och som skulle kunna arbeta bara de fick anpassa arbetet mer efter sig själv.

På 80-90-talet räknades mål och resultat högre. Idag är det en hausse av krav på den sociala och emotionella kompetensen när man anställer personal. En bra lagarbetare (teamplayer) väger ofta högre än reell sakkunskap. Arbetsmarknaden ser helt annorlunda ut idag...

Var är vi på väg?

Måste väl vara många med diagnos som jobbbar med? Är det inte vanligt att man får diagnos när man söker för depression? Så var det för mig i alla fall. Jag var väldigt nere för att en tjej gjort slut och så hittade man Asperger av en slump så att säga. Trodde det ofta var så. Jag har aldrig haft något problem på jobb jag haft innan. Dom har velat att jag ska vara kvar när jag har sagt upp mig för att studera etc.

Dock är mitt personliga liv mindre kul. Har inga vänner. Funkar ofta dåligt socialt i alla möjligt sammanhang, kanske även på jobbet fast jag verkar kompensera med annat eftersom dom velat ha mig kvar.

Tingeling skrev:För min son (som är i 20-årsåldern och har AS) är det ett enormt hinder att nämna att han har AS. Han ställs i princip utanför en öppen arbetsmarknad då... DET är baksidan av diagnosticeringen för de som är relativt högpresterande inom vissa områden och som skulle kunna arbeta bara de fick anpassa arbetet mer efter sig själv.

Varför berättar han att han har AS då? Jag har aldrig berättat det för nån arbetsgivare, inte för någon annan heller för den delen. Han vinner ju inget på att berätta. Om han inte säger att han har AS och funkar OK vid intervjun får han ju alla fall chansen att pröva om det funkar. Säger han att han har AS är det nog tyvärr få som vill anställa honom, kunskapen är ju inte den bästa i samhället direkt.

Tingeling skrev:Kvasir,

Nu handlade väl mina inlägg mer om de som orkar (delvis iallafall) och vill arbeta. Att livet med AS betyder mer än arbete ät väl ingen som ifrågasatt?

Det var inte riktat just till dig, eller någon annan heller, utan var ett allmänt inlägg i tråden.

Vad jag menade var om man inte orkar med ett visst arbete så är det kanske inte nödvändigtvis så att arbetet är helt fel, utan det kanske är just hjärnbelastningen totalt sett som gör att man inte orkar med jobbet. Många saker i det övriga livet går inte att bli av med utan det finns där vare sig man vill eller ej, så de kommer belasta hjärnan, och då kanske det måste bli jobbet som får ge vika.

Ah... jag missuppfattade. Sorry. Det händer då och då....

Ja det är banne mig en hel vetenskap, tycker jag, att hitta former så att man klarar av just alla intryck, tankar och samtidigt ha ett hyfsat fungerande liv...
... jag tror jag är på väg ibland... bara för att falla tillbaka tre steg några månader senare... tvingas att minska trycket och anpassa efter just mig är en ständig skola.

Det kan ju även vara privata saker som är arbetsamma (syrrans födelsekalas är ren terror anser jag och undviker att gå) och tar mer energi än arbete. Eller kanske själva resan till jobbet rent utav är jobbigare än arbetet själv. Personligen brukar jag glömma att gå hem... och äta lunch och sådant annat nödvändigt som att gå på toaletten innan det är kris och man måste springa dit...

Fast jag älskar samtidigt att jobba (med det jag vill då...) så det blir lite problematiskt...

Om man söker arbete MÅSTE man enligt lag informera om att man har ett funktionshinder som skulle kunna försvåra en arbetsinsats. Om jag inte gör detta och det uppdagas kan anställningen upphöra p.g.a. detta faktum.

Trista fakta men sanna.

Ovanstående innebär inte att jag personligen tycker att man ska berätta om sina diagnoser hej vilt... Jag tycker det har många fördelar att ha diagnosticerats (utan tvekan) men detta är en av nackdelarna som jag ser det.

Värst är det för oss som befinner oss i gränslandet mellan normal och funktionshindrad beroende på situation och tid. Vi som egentligen kallas "Skuggsyndrom" av vissa... Ibland märks det utåt men oftast inte.

Problemet är bara att när det väl märks så har många redan förlorat jobbet, slutat skolan eller förlorat alla vänner.

Tingeling skrev:Om man söker arbete MÅSTE manenligt lag informera om att man har ett funktionshinder som skulle kunna försvåra en arbetsinsats. Om jag inte gör detta och det uppdagas kan anställningen upphöra p.g.a. detta faktum.

Hej Tingeling!
Vilken lag tänker du på då? För om man beaktar dom giltiga skäl till uppsägning (efter ev. provanställning dvs) så är nog illojalitet det enda halmstrå en arbetsgivare skulle kunna gripa efter, och det ställer jag mig väldigt tveksam till om det skulle hålla i en domstol. Förr så skulle nog arbetsgivaren kunna bli fälld för brott mot lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet pga funktionshinder. Lag (1999:132). Arbetsgivare kan visserligen vara väldigt finurliga när det gäller att bli av med någon anställd som har blivit persona non grata. Men då sliter dom nog fram ett femte ess ur kortleken istället för att spela med "funktionshinder kortet".

Tingeling skrev:Om man söker arbete MÅSTE manenligt lag informera om att man har ett funktionshinder som skulle kunna försvåra en arbetsinsats.

Måste man, enligt vilken lag då ? Jag skulle uppmana folk att bryta mot den i såna fall.

Jag skulle bara berätta om jag trodde att jag själv skulle kunna tjäna på det, och det tror jag inte längre. Jag gjorde misstaget, på ett jobb jag hade för några år sedan, att berätta om diagnosen för jag visste att min chef hade ett barnbarn med AS. Det skulle jag inte gjort, hon visade sig vara en sjukt överbeskyddande aspergermormor som ville "ta sig an" mig på alla möjliga sätt.

Hon skrev scheman åt mig, bjöd hem mig till sig där jag fick träffa hennes dotter och aspergerbarn. Både hon och hennes dotter verkade helt besatta av hans (barnbarnets) diagnos, det barnet fick leva helt i en skyddad aspergervärld, allt var aspergeranpassat och allt han gjorde och sa förklarades med asperger. Jag tyckte lite synd om honom, för han var ett intelligent barn. Jag skulle känna mig kvävd av den behandlingen, och det är en av anledningarna till att jag är skeptisk till diagnostisering och den särbehandling som följer av detta.

Själv vill jag jobba på samma villkor som alla andra, eller inte alls. Jag kan inte acceptera någon särbehandling alls, då får det lika gärna vara.

Jag tänker på 18 paragrafen i LAS om att förtiga/underlåta att berätta sådant som kan påverka arbetsinsatsen.

Lagen är tvetydig och mer intressant är att titta på liknande fall i AD. Det har dömts lite olika ifrån fall till fall där så därför brukar man generellt säga att det bästa är att berätta.

OM man berättar så får man i anställningsförfarandet inte diskrimineras. Där har man ett bra skydd OM man berättar.

Men som sagt... lagen är inte HELT tydlig om den inte ändrats nyligen och jag bara inte känner till den ändringen.

Då måste det rimligen även vara krav på att NT berättar att de är NT, för det torde påverka arbetsinsatsen i många fall.

18 § säger att det krävs att "arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren". Jag betvivlar starkt att utelämna sitt funktionshinder skulle klassas som ett grovt åsidosättande.

Arbetsgivaren måste då bevisa att diskriminering inte har förekommit enl. lag (1999:132 §24a). Det kan bli en tuff uppgift att bevisa om man hänför skälen till uppsägningen till att man grovt har åsidosatt sina åligganden genom att inte berätta om sitt funktionshinder. Vet du om det finns utslag i AD där en uppsägning har godtagits med hänvisning till att man har utelämnat sådan information? Det enda fall jag kan tänka mig att en sådan uppsägning skulle kunna vara legitim skulle kunna vara i de fall där anställningens art kräver en fullgod hälsa.

Hmm, inte säker, men är det inte så att man får en provanställning första halvåret på de flesta jobb? I så fall kan ju arbetsgivaren säga upp en under den tiden utan något som helst skäl, oavsett om man har AS eller inte.

Ganska bra egentligen tycker jag. På ett halvår hinner man ju se om AS, eller något annat vad som helst, gör att man inte klarar av jobbet. Har man inte blivit uppsagd på ett halvår borde man ju i alla fall inte vara omöjlig på jobbet eftersom man får vara kvar.

Min egen åsikt men, finns ingen som helst anledning att berätta om AS när man söker jobb. Klarar man jobbet kvittar det ju om man har AS, klarar man det inte kvittar det ju också egentligen.

Den där paragrafen att man inte får diskrimineras på grund av uppgivet funktionshinder vore det ju hederligare om de avskaffade. Då skulle ingen behöva luras på det verkliga förhållandet och kanske det skulle bli marginellt lättare att ändra. Eller kanske inte, för arbetsgivare kommer alltid att hitta stigar att gå för att minska sin risk att få oberäknelig arbetskraft på halsen. Berätta att man har AS lär väl duga bara som tips när arbetsförmedlingen ställer orealistiska krav på en.

Jag tror att vi bara har sett början av den halv- och inofficiella diskriminering diagnosen banar väg för. Se till exempel otaliga trådar i FF om ifrågasatt föräldraskap och fråntagna barn.

Zombie skrev:Den där paragrafen att man inte får diskrimineras vore det ju hederligare om de avskaffade. Då skulle ingen behöva luras på det verkliga förhållandet ...

Tror du har fel, Zombie. Den typen av regler är en av de få punkter arbetstagare kan få rätt på i anställningsärenden och det handlar dessutom inte bara om nyanställningar utan också sådant som företrädesrätt enligt LAS.

Bjäbbmonstret skrev:

Zombie skrev:Den där paragrafen att man inte får diskrimineras vore det ju hederligare om de avskaffade. Då skulle ingen behöva luras på det verkliga förhållandet ...

Tror du har fel, Zombie. Den typen av regler är en av de få punkter arbetstagare kan få rätt på i anställningsärenden och det handlar dessutom inte bara om nyanställningar utan också sådant som företrädesrätt enligt LAS.

Naturligtvis. Jag förbisåg sådana (huvudsakligen fysiska) funktionshinder som folk i allmänhet godtar, och hade bara osynliga som folk är rädda för den som har, som AS och en del andra NPF, i huvudet.
Men gäller det dem också då?

Ja. Det gäller dessutom inte bara funktionsnedsättning utan en del annat man kan bli diskriminerad för om jag minns rätt.

... så var jag otydlig istället: jag menade "gäller det oss i praktiken, i domstolsutslagen och hur de sedan har tillämpats?" Om det gör det så blir jag glatt överraskad. Och slänger ut en undran hur man i så fall kan hjälpa aspergare och andra som oss i stor skala att bråka för sin rätt - för det behövs uppenbarligen.

Jag tror inte lagen mot diskriminering i arbetslivet nånsin åberopats av en med AS. För min del tycker jag det verkar som att om man kan jobba precis som en NT, då kan man åberopa den lagen. Jobbar man däremot sämre i något avseende så har arbetsgivaren rätt att säga upp en och ännu lättare förstås att låta bli att anställa.

Jag anställdes utan att veta om min diagnos. Men när den efter över 20 års anställning och slutlig utbrändhet uppdagades betedde sig min arbetsgivare som om jag hade fört dem bakom ljuset. Jag var inte välkommen tillbaka, ens för arbetsträning. Den motivering de gav var att jag inte kunde få arbete på öppna marknaden. (Nej, inte nu längre men jag hade ju fått min anställning där en gång precis som alla andra anställda.) Facket var heller inget stöd utan tyckte tydligen att det var nåt som man fick finna sig i när man hade AS. (Jag hade velat att de gått ändå upp till AD. ) När jag kontaktade DO så tyckte de inte heller att det var nån idé iom att jag fått förtidspension. (Ja, innan dess vågade jag ju inte bråka med arbetsgivaren.)

Så jag tror att arbetsgivaren bara behöver säga "Nej, inte sa vi upp henne/honom för att h*n har AS. Det vara bara det att h*n inte ägde den sociala kompetens/whatever som krävdes för jobbet. Och några andra arbetsuppgifter har vi inte".

Mitt arbetsliv slutade hastigt och olustigt. Men hade jag vetat och berättat att jag hade AS, hade jag säkert inte blivit anställd alls. På den tiden var inte provanställning kutym, däremot fick man ofta börja som vikarie, vilket ju fungerade som en provanställning.