När jag var 17 år gjorde jag en AS-utredning, som istället gav mig diagnoserna ADD+Dystemi, men även lite smågrejer som tvångstankar och social fobi. Jag tror att ADD och dystemin var rätt, däremot har jag på senare tid blivit mer och mer tveksam till det negativa AS-testet.
På den tiden styrdes jag nog mycket av ADD. Jag var impulsiv och struntade i att jag inte kunde sociala koder. Mina vänner hade nästan alla diverse diagnoser och där behövde man inte känna sig udda. Dessutom drack jag en hel del vilket gjorde att jag kunde skylla många sociala felsteg på fylla.

Nu på senare tid har jag dock ordnat till mitt liv. Jag studerar, sommarjobbar och praktiserar i samband med min utbildning. Jag umgås med "friska" människor och bor tillsammans med min sambo. Och de senaste åren har jag märkt allt tydligare att någonting är fel.

Kör det i listform så det inte blir en uppsats:

-Det största problemet är väl att jag inte fungerar i sociala situationer. Alls. Jag måste hela tiden tänka på vad jag säger/gör för att det ska verka "normalt". Jag kan inte kallprata, och hamnar jag i en sån situation är det alltid vädret jag pratar om, just för att det har jag märkt att folk gillar att prata om. Såfort man har pratat klart om det är det helt blankt i mitt huvud, och i panik för att inte verka som tråkig så kan jag kläcka ur mig i stort sätt vad som helst. Jag fattar när mina kompisar skämtar och kör med ironi, deras skämt kan jag tolka, men inte när andra människor gör det. Gör bort mig hela tiden. Säger för mycket och för konstiga saker.

-Motorik. Jag har noll koll på min egen kropp. Vad ska jag göra av armarna? Jag smyger omkring längst väggarna, annars är jag bara i vägen för jag fattar inte när folk vill att jag ska flytta mig så dom kommer förbi osv. Jag har även märkt att jag har en konstig gångstil, vilket märks på mina skor. Dom blir liksom vinklade inåt, mot varandra. Har förstört massor av skor på det sättet. Haltar nästan fram, fast jag inte har ont eller något.

-Mat. Just nu kan jag bara äta fisk. Äter egentligen kyckling också, men nu har jag fått för mig att det smakar konstigt så jag kan inte äta det längre. Kan inte heller äta grytor och liknande för jag kan inte se allt som är i det, och riskerar att få i mig något "äckligt". Kan nästan bara äta hela bitar, tex en laxfilé, potatis och sås. Så jag kan se vad allt på tallriken är. Ibland kan jag inte äta alls, för allt känns äckligt. Har inga ätstörningar eller viktproblem.
Kan även snöa in på andra konstiga saker. Jag gillar att dricka öl ibland, men kan bara dricka från gröna burkar/flaskor. Alla andra tycker jag känns fel.

-Schema. Har exakt samma schema över tex min morgon, min dusch osv. Om något stör det, tex att min sambo är hemma en vardag och går upp samtidigt som mig och är i duschen när det är dags för tandborsning så blir hela min morgon förstörd och jag blir jättearg.

-Väldigt detaljminne och seende. Jag gillar att spela CSI-spel och liknande, och hittar alla ledtrådar direkt, såna som min sambo får ta lång tid för att hitta. Han är också skarpsynt, kan tilläggas, men inte lika som jag. När jag var liten memorerade jag alla mina kassettband jag lyssnade på om kvällarna, kommer fortfarande ihåg delar av det. Om någon frågar om jag har träffat en viss person så i kan jag, istället för att fråga tex "Är det den mörkhåriga tjejen?" säga "är det hon med ett födelsemärke på vänstra kinden?".

-Känslig för ljud. När telefonen ringer hoppar jag till, och det riktigt skär i öronen. Om det är min sambos telefon får jag panik om han inte svarar direkt eftersom den då står och ringer och ringer och ringer... även om det bara är ett fåtal signaler.

-Intensiva intressen. Ända sedan jag var liten har jag i perioder snöat in på ett särskilt ämne och lärt mig allt om detta. Det kan nästan bli tvångsmässigt, att jag prioriterar sökningar på internet över läxor osv vilket är jobbigt. För att inte tala om hur jobbigt min sambo kan tycka att det är när jag tjatar sönder öronen på stackarn angående någonting han finner noll intresse i.

-"Lillgammal". När jag gick i lågstadiet läste jag Moa Martinsson och Vilhelm Moberg. När jag börjat högstadiet bråkade jag med äldre killar över nätet. Dom tyckte att jag gjorde mig till i mitt språk för att verka överlägsen och mer mogen än jag var för att jag använde så krångliga ord. Men det var så jag skrev. Har svårt att koppla bort det, kan prata med barn som jag pratar med vuxna, även om jag försöker anpassa mig. Hittar inga "enklare" ord helt enkelt.

Det blev visst rätt långt ändå. Ändå fick jag inte med hälften. Hoppas någon orkar läsa och kan svara på om det är värt att jag ber om en ny utredning. Det här är verkligen jobbigt för mig att leva med, och en diagnos ger mig någonting att utgå ifrån, samt en bekräftelse att det inte är jag som är dum i huvudet enbart, utan att det beror på någonting.

jag tro att det är värd att göra en ny utredningen ..... för min del är det så att jag förstå så mycket mera ...... lättare att hantera saker därigenom

Kanske ska tillägga arbetsproblemen;

Jobbade i somras på mitt första sociala jobb (typ jobbar med städning tidigare, men tydliga instruktioner och scheman över vad som skulle göras varje dag), inom äldreomsorgen, och jag har aldrig känt mig så malplacerad i hela mitt liv. Jag kunde inte se vad som skulle göras, så när ingen sa åt mig vad jag skulle göra så stod jag bara som ett fån. Några gånger låste jag tom in mig på toaletten för att jag var så rädd och kände mig så dum. Med tiden kom jag in i det någolunda, men det kändes ändå aldrig bra. Mådde jättedåligt den sommaren pg det där jobbet, klarade inte av att umgås på rasterna heller, kände mig så dum vad jag än gjorde, trots att jag verkligen försökte smälta in då jag hoppades att jag skulle trivas och kunna extrajobba där under terminen. Big mistake. Mår dåligt bara jag ser stället idag.

Praktikplatserna har gått någolunda bättre, just nu är jag inom psykiatrin och där trivs jag verkligen, kanske för att alla är mer eller mindre lite udda, och jag inte behöver må dåligt över allt dumt jag säger, eftersom alla säger mer eller mindre knasiga saker. Dessutom är personalen jättefin, förklarar bra och dömer inte. Bara uppmuntrar. I like!

Jag känner igen mig väldigt väl i allting utom det här med telefonen. Vissa ljud som till och med "normala" människor uppfattar som störande har jag inga problem med att ignorera. Men i övrigt känner jag som sagt igen mig väldigt mycket, dock säger ju inte det så mycket eftersom jag själv inte har en diagnos. Men jag kom igenom screeningen och utreds just nu så helt uteslutet är det ju inte att jag har AS.

Sen upplever jag inte så mycket av det där idag, eftersom jag har olika sätt för att komma runt de flesta situationer där jag vet att jag lätt kan uppfattas som knepig. Förresten så känner jag speciellt igen mig i att man tänker säga eller skriva lite grann, men så blir det massor för tankarna snurrar på som f-n, fortare än vad man hinner med att uttrycka sig. Synd att munnen/fingrarna inte är lika snabba på att uttrycka sig som tankarna...

tyskamama skrev:jag tro att det är värd att göra en ny utredningen ..... för min del är det så att jag förstå så mycket mera ...... lättare att hantera saker därigenom

Precis så jag menar. ADD-diagnosen var en stor lättnad för mig. Jag var inte en äcklig, lat soffpotatis. Det berodde på någonting.

prodge64 skrev:Jag känner igen mig väldigt väl i allting utom det här med telefonen. Vissa ljud som till och med "normala" människor uppfattar som störande har jag inga problem med att ignorera. Men i övrigt känner jag som sagt igen mig väldigt mycket, dock säger ju inte det så mycket eftersom jag själv inte har en diagnos. Men jag kom igenom screeningen och utreds just nu så helt uteslutet är det ju inte att jag har AS.

Sen upplever jag inte så mycket av det där idag, eftersom jag har olika sätt för att komma runt de flesta situationer där jag vet att jag lätt kan uppfattas som knepig. Förresten så känner jag speciellt igen mig i att man tänker säga eller skriva lite grann, men så blir det massor för tankarna snurrar på som f-n, fortare än vad man hinner med att uttrycka sig. Synd att munnen/fingrarna inte är lika snabba på att uttrycka sig som tankarna...

Absolut, men det är någonting som stör mig och påverkar mitt liv. Min stackars kille får knappt lyssna på musik eller spela gitarr för ljudet stör mig. Skär i huvudet. Ibland kan jag nästan få spykänslor bara av tanken på ljudet av naglar mot olika saker. Uääh!

Gudja, jag försöker begränsa mig, men det är ju såå mycket man vill ha ur sig! Dock får man vara lite begränsad så att någon orkar plöja igenom väggen av text.

Hehe. Om du gillar musik så finns det några olika modeller av lurar som sluter tätt i hörselgångarna, då hör man nästan ingenting, annat än musiken man lyssnar på förstås. Jag använder själv såna när jag känner att jag behöver komma ifrån ljudet från omgivningen ett tag.

prodge64 skrev:Hehe. Om du gillar musik så finns det några olika modeller av lurar som sluter tätt i hörselgångarna, då hör man nästan ingenting, annat än musiken man lyssnar på förstås. Jag använder själv såna när jag känner att jag behöver komma ifrån ljudet från omgivningen ett tag.

Visst gillar jag musik, så länge volymen är vad jag anser normal. Tack för tipset, ska kolla upp.

Jag har precis fått min journal från förra utredningstillfället, och håller på att gå igenom den. Några saker jag reagerade på, bara;

Under monomana intressen skriver han om vissa tvångsbeteenden jag uppvisade? Ska det verkligen beskrivas där?

Han skriver även att jag beskrivit att jag tar en roll i sociala situationer, och på så vis lyckas spela socialt kapabel. Jag hade jättesvårt att förstå människor och att förstå olika språkliga nyanser. Ändå anser han inte att jag uppfyller kriteriet för social interaktion?

Jag tycker hela journalen är märklig och säger emot sig självt gång på gång. Det är jättetydligt att det fanns stora sociala problem, men han verkar skylla det på depression.

Det står även att vissa kriterier uppfylls, men att de motsägs av "lekutrymme, kamratskap, objektsrelationer" i barndomen? Visst, jag hade vänner när jag var liten, men enbart i korta perioder. Jag kunde leka fantasilekar men för det mesta gjorde jag det själv eller med två av mina kompisar som lät mig styra lite som jag ville.

Jag tycker att, speciellt utifrån det jag läst av Svenny Kopp, att det är ganska solklart utifrån den bedömning jag läst vad problemet är.

MinusMirakel skrev:När jag var 17 år gjorde jag en AS-utredning, som istället gav mig diagnoserna ADD+Dystemi, men även lite smågrejer som tvångstankar och social fobi. Jag tror att ADD och dystemin var rätt, däremot har jag på senare tid blivit mer och mer tveksam till det negativa AS-testet.
På den tiden styrdes jag nog mycket av ADD. Jag var impulsiv och struntade i att jag inte kunde sociala koder. Mina vänner hade nästan alla diverse diagnoser och där behövde man inte känna sig udda. Dessutom drack jag en hel del vilket gjorde att jag kunde skylla många sociala felsteg på fylla.

Nu på senare tid har jag dock ordnat till mitt liv. Jag studerar, sommarjobbar och praktiserar i samband med min utbildning. Jag umgås med "friska" människor och bor tillsammans med min sambo. Och de senaste åren har jag märkt allt tydligare att någonting är fel.

Kör det i listform så det inte blir en uppsats:

-Det största problemet är väl att jag inte fungerar i sociala situationer. Alls. Jag måste hela tiden tänka på vad jag säger/gör för att det ska verka "normalt". Jag kan inte kallprata, och hamnar jag i en sån situation är det alltid vädret jag pratar om, just för att det har jag märkt att folk gillar att prata om. Såfort man har pratat klart om det är det helt blankt i mitt huvud, och i panik för att inte verka som tråkig så kan jag kläcka ur mig i stort sätt vad som helst. Jag fattar när mina kompisar skämtar och kör med ironi, deras skämt kan jag tolka, men inte när andra människor gör det. Gör bort mig hela tiden. Säger för mycket och för konstiga saker.

-Motorik. Jag har noll koll på min egen kropp. Vad ska jag göra av armarna? Jag smyger omkring längst väggarna, annars är jag bara i vägen för jag fattar inte när folk vill att jag ska flytta mig så dom kommer förbi osv. Jag har även märkt att jag har en konstig gångstil, vilket märks på mina skor. Dom blir liksom vinklade inåt, mot varandra. Har förstört massor av skor på det sättet. Haltar nästan fram, fast jag inte har ont eller något.

-Mat. Just nu kan jag bara äta fisk. Äter egentligen kyckling också, men nu har jag fått för mig att det smakar konstigt så jag kan inte äta det längre. Kan inte heller äta grytor och liknande för jag kan inte se allt som är i det, och riskerar att få i mig något "äckligt". Kan nästan bara äta hela bitar, tex en laxfilé, potatis och sås. Så jag kan se vad allt på tallriken är. Ibland kan jag inte äta alls, för allt känns äckligt. Har inga ätstörningar eller viktproblem.
Kan även snöa in på andra konstiga saker. Jag gillar att dricka öl ibland, men kan bara dricka från gröna burkar/flaskor. Alla andra tycker jag känns fel.

-Schema. Har exakt samma schema över tex min morgon, min dusch osv. Om något stör det, tex att min sambo är hemma en vardag och går upp samtidigt som mig och är i duschen när det är dags för tandborsning så blir hela min morgon förstörd och jag blir jättearg.

-Väldigt detaljminne och seende. Jag gillar att spela CSI-spel och liknande, och hittar alla ledtrådar direkt, såna som min sambo får ta lång tid för att hitta. Han är också skarpsynt, kan tilläggas, men inte lika som jag. När jag var liten memorerade jag alla mina kassettband jag lyssnade på om kvällarna, kommer fortfarande ihåg delar av det. Om någon frågar om jag har träffat en viss person så i kan jag, istället för att fråga tex "Är det den mörkhåriga tjejen?" säga "är det hon med ett födelsemärke på vänstra kinden?".

-Känslig för ljud. När telefonen ringer hoppar jag till, och det riktigt skär i öronen. Om det är min sambos telefon får jag panik om han inte svarar direkt eftersom den då står och ringer och ringer och ringer... även om det bara är ett fåtal signaler.

-Intensiva intressen. Ända sedan jag var liten har jag i perioder snöat in på ett särskilt ämne och lärt mig allt om detta. Det kan nästan bli tvångsmässigt, att jag prioriterar sökningar på internet över läxor osv vilket är jobbigt. För att inte tala om hur jobbigt min sambo kan tycka att det är när jag tjatar sönder öronen på stackarn angående någonting han finner noll intresse i.

-"Lillgammal". När jag gick i lågstadiet läste jag Moa Martinsson och Vilhelm Moberg. När jag börjat högstadiet bråkade jag med äldre killar över nätet. Dom tyckte att jag gjorde mig till i mitt språk för att verka överlägsen och mer mogen än jag var för att jag använde så krångliga ord. Men det var så jag skrev. Har svårt att koppla bort det, kan prata med barn som jag pratar med vuxna, även om jag försöker anpassa mig. Hittar inga "enklare" ord helt enkelt.

Det blev visst rätt långt ändå. Ändå fick jag inte med hälften. Hoppas någon orkar läsa och kan svara på om det är värt att jag ber om en ny utredning. Det här är verkligen jobbigt för mig att leva med, och en diagnos ger mig någonting att utgå ifrån, samt en bekräftelse att det inte är jag som är dum i huvudet enbart, utan att det beror på någonting.

Jag fick diagnosen ADHD i våras. Mitt ex var dock övertygad om att jag har AS då hon kunde se många likheter mellan mig och hennes bror, som har AS. Fick insistera flertalet gånger innan min psykiatriker gjorde ett AS test på mig vilket gav positivt utslag. Jag ska remitteras till att stå i kö för AS-utredning nu, om jag förstår det hela rätt. Rekommenderar dig att inte trycka ned de tvivel du har, vilket jag under en period gjorde. Allt eftersom tiden gick blev jag bara mer övertygad om att jag utöver ADHD har AS. Har en flexibilitet och fantasirikedom som jag tror härstammar från ADHDn, men vad gäller det lillgamla, det totala ointresset av kallprat, bokstavligheten, detaljintresset, svårigheter med beröring, motoriken etc är det inte på ett vis som jag kan hitta i beskrivningar om ADHD.

Mea skrev:Jag fick diagnosen ADHD i våras. Mitt ex var dock övertygad om att jag har AS då hon kunde se många likheter mellan mig och hennes bror, som har AS. Fick insistera flertalet gånger innan min psykiatriker gjorde ett AS test på mig vilket gav positivt utslag. Jag ska remitteras till att stå i kö för AS-utredning nu, om jag förstår det hela rätt. Rekommenderar dig att inte trycka ned de tvivel du har, vilket jag under en period gjorde. Allt eftersom tiden gick blev jag bara mer övertygad om att jag utöver ADHD har AS. Har en flexibilitet och fantasirikedom som jag tror härstammar från ADHDn, men vad gäller det lillgamla, det totala ointresset av kallprat, bokstavligheten, detaljintresset, svårigheter med beröring, motoriken etc är det inte på ett vis som jag kan hitta i beskrivningar om ADHD.

Jag pratade med min hjärnskrynklare idag, och visade henne journalen. Mannen som skrev den säger emot sig själv hela tiden. Det står tex att jag delvis uppfyller kriteriet för monomana intressen, eftersom jag har tvång tex måste kolla dörrar och så. TROTS att det i utredningen även nämns klart och tydligt att jag har specialintressen, även exempel på dessa, samt att hela min dag kan bli förstörd om den startar fel. Sen har han skrivit att det snarare verkar som om krav stressar mig, dvs att jag inte behöver strikta rutiner, SAMTIDIGT som jag klart uttryckte att jag inte gillade när min mamma ställde krav som inte stämnde in i hur jag planerat min dag, dvs krav som avvek och kom upp utan att jag hann förbereda mig gjorde mig stressad. Helt förvirrat!

Jag vet att jag hade rätt god fantasi som liten, men det stämmer helt överens med hur Svenny Kopp beskrivit flickor och deras lekar, dvs att flickorna "dikterar" osv. Kriteriet för motorik var det enda kriteriet han kunde erkänna att jag uppfyllde helt. Resten är bara jätteluddigt och dumt. Skulle kunna rabbla i evigheter, för jag är så jäkla arg på guddskrutten som inte ens kan genomföra en utredning korrekt!

Tack för ditt inlägg iallafall, det får mig att inse att en AS-diagnos faktiskt kan missas, och att jag kan ha rätt i mina misstankar. Jag vill så gärna få det stöd jag behöver och för det behöver man tyvärr en diagnos.

Var så god och tack själv, det är en lättnad att höra historier som liknar min egen. Då känns världen inte lika ensam.

Vad gäller din beskrivning om flickors "dikterande" ler jag igenkännande- jag hade en liten trupp av yngre barn som tillsammans med mig letade efter Narnia. Det var för mig en passande lek där de fogade sig efter mina kommandon varvid alla var nöjda och glada.

Tycker mig förstå din irritation över "gubbstrutten". Förstår om det känns svårt att släppa. Själv kan jag fortfarande frammana minnet av när min pappa rakade av sig sin mustasch vilket var högst obehagligt. Hans drastiska förändring fick mig att låta bli att tala med honom resten av dagen. Det jag vill säga med den något absurda parallellen är att det kan vara svårare att komma över en felaktig och motsägelsefull journal om du har AS än om du inte har det, pga ASpersoners sätt att "haka upp" sig. Inte för att berättiga eller uppmuntra beteendet, men jag förstår verkligen om det känns jobbigt och förvirrande.

Hör gärna av dig med hur det går!

Mea skrev:Var så god och tack själv, det är en lättnad att höra historier som liknar min egen. Då känns världen inte lika ensam.

Vad gäller din beskrivning om flickors "dikterande" ler jag igenkännande- jag hade en liten trupp av yngre barn som tillsammans med mig letade efter Narnia. Det var för mig en passande lek där de fogade sig efter mina kommandon varvid alla var nöjda och glada.

Tycker mig förstå din irritation över "gubbstrutten". Förstår om det känns svårt att släppa. Själv kan jag fortfarande frammana minnet av när min pappa rakade av sig sin mustasch vilket var högst obehagligt. Hans drastiska förändring fick mig att låta bli att tala med honom resten av dagen. Det jag vill säga med den något absurda parallellen är att det kan vara svårare att komma över en felaktig och motsägelsefull journal om du har AS än om du inte har det, pga ASpersoners sätt att "haka upp" sig. Inte för att berättiga eller uppmuntra beteendet, men jag förstår verkligen om det känns jobbigt och förvirrande.

Hör gärna av dig med hur det går!

Precis.
Haha, samma här, kunde inte leka med vem som helst, bara de som ville leka samma lekar som jag med barbie och beville, eller "med oss själva", dvs låtsasvärldar och osynliga djur.

Det kan du ha rätt i. Det är verkligen jättestörigt att den säger emot sig så mycket. Flera av kriterierna är uppfyllda, om man läser journalen, ändå har han skrivit att jag uppfyller ett till fullo och två till viss del. Det enda jag inte tror att jag uppfyller är väl språk-delen då min språkutveckling varit normal vad min mamma kan minnas. Förutom det tycker jag mig uppfylla allt, vilket också journalen säger.

Nu har min psykolog iallafall kopierat utredningsjournalen och överlämnat till någon neuropsykiatriker-grejs som finns på plats. Hon skulle kika på den och sen skulle vi boka ett möte efter jul, när hon fått tid. Hoppas på att hon är påläst och ser det jag ser.

Jag håller mentala tummar för dig!

Hade samtal med en neuropsykolog (typ? hon gör iallafall adhd-utredningar vilket är det största man gör i min kommun), och efter att ha fått fem poäng av 37 på ögontestet och gått igenom och uppfyllt de mesta av kriterierna så ska dom ha möte några stycken och diskutera om dom ska sätta diagnos direkt eller fixa remiss till det riktiga neurocentret för ny utredning. Det känns faktiskt bra. På sätt och vis hoppas jag att dom sätter diagnos direkt för att stå i kö i ett år känns inte lockande när jag behöver hjälp NU, men samtidigt vill jag att det ska gå helt rätt och riktigt till och att diagnosen är hundra procent rätt och seriöst satt. Men vi får se vad dom säger. Jag är iallafall helt övertygad om att jag har AS, och frågan är bara om jag får diagnosen nu eller senare, egentligen.

JAg tänker så här; Ifall man överhuvudtaget funderar på att vilja ha en ny utredning gjord, oavsett anledning egentligen, bör det finnas möjligheten. Ifall man inte då syftar på LFA, då vissa utav dessa individer kan vara extremt envisa, och möjligen inte inse att det svaret de får är det som stämmer.

Heishi skrev:JAg tänker så här; Ifall man överhuvudtaget funderar på att vilja ha en ny utredning gjord, oavsett anledning egentligen, bör det finnas möjligheten. Ifall man inte då syftar på LFA, då vissa utav dessa individer kan vara extremt envisa, och möjligen inte inse att det svaret de får är det som stämmer.

Lite så känner jag också. Men jag förstår å andra sidan att andra har större behov, de som fungerar lite sämre i vardagen och är yngre osv. Självmordsbenägna. Men nu verkar det iallafall vara på gång. Någonting jag funderar på, om dom sätter en diagnos utifrån min förra utredning och samtalen vi haft osv, bör jag godta den eller iallafall be om en remiss? Jag vill att det ska gå helt rätt och riktigt till och inte känna att jag "tiggde" till mig en diagnos. Men samtidigt vill jag verkligen inte vänta ett helt jäkla år, minst? Sist jag väntade på utredning var det snarare tre års väntetid, 2006. No way?

Vad är det du vill ha bekräftelse på?
Varför är en grundlig diagnos så viktig för dig?
Vad tror du att diagnosen kommer att leda till för din del?

Det är väldigt svårt att säga. Jag skummade igenom inläggen här, och det enda jag kan säga är att ifall man känner att man "tigger" sig till en diagnos, känner man själv att det inte finns ett så stort behov som man behöver, för att känna att en om-diagnosticering är nödvändig.

Dock är det viktigt att göra en om-diagnosticering ifall du känner dig missnöjd om det verkar som något inte är utrett för dig. Ibland kanske man inte gillar resultaten, men det är en helt annan femma.

Ja, vården bör möjligen tillsättas dem utan diagnos, elelr behov av vård, men det är viktigt att du får klarlagt för dig vad för diagnoser du har. Annars kan det vara relativt svårt i vissa situationer.

Bjäbbmonstret skrev:Vad är det du vill ha bekräftelse på?
Varför är en grundlig diagnos så viktig för dig?
Vad tror du att diagnosen kommer att leda till för din del?

Bekräftelse genom en diagnos menar du? Jag vill ha bekräftelse på att mitt beteende har en orsak, att jag inte är dum i huvudet som inte kan kommunicera med andra människor och att mitt sätt att tänka inte beror på dumhet utan på att min hjärna fungerar på ett lite annorlunda sätt, och jag behöver mer hjälp i vardagen än de flesta andra.
Det är viktigt, tycker jag, för att jag vill vara hundra på att den stämmer och jag vill att allt ska gå rätt och riktigt till.
Som jag sa tidigare så skulle det betyda mycket för mig själv och min utveckling framförallt. Det skulle hjälpa mig att förstå mig själv och kanske för andra att förstå en del av min problematik och beteende. Dessutom är jag i behov av stöd för att klara av min skolgång och i framtiden kanske även arbete då de få gånger jag jobbar (sommarjobb) varit katastrof.

Heishi skrev:Det är väldigt svårt att säga. Jag skummade igenom inläggen här, och det enda jag kan säga är att ifall man känner att man "tigger" sig till en diagnos, känner man själv att det inte finns ett så stort behov som man behöver, för att känna att en om-diagnosticering är nödvändig.

Dock är det viktigt att göra en om-diagnosticering ifall du känner dig missnöjd om det verkar som något inte är utrett för dig. Ibland kanske man inte gillar resultaten, men det är en helt annan femma.

Ja, vården bör möjligen tillsättas dem utan diagnos, elelr behov av vård, men det är viktigt att du får klarlagt för dig vad för diagnoser du har. Annars kan det vara relativt svårt i vissa situationer.

Jaså? Så ser inte jag på det. Många har den uppfattningen att en del diagnoser, tex just AS är någonting som är lätt att få om man är "lat" eller inte vill jobba och liknande. Jag vill att det ska gå rätt till så jag känner mig säker på att diagnosen är rätt så att ingen kan ifrågasätta den. Eftersom att det är just jag själv som bett dom att kolla över min utredning igen och sedan förklarat mina problem så är det jag som tagit upp den här utredningen så känns det viktigt för mig att alla andra parter är hundra procent på min linje, och att det stöds av testresultat och liknande.

Jag känner mig missnöjd mest med mig själv då jag gjorde mitt yttersta under förra utredningen för att inte få en AS-diagnos då den enda förklaringen på vad diagnosen innebar, av min mor, var att "man hade svårt för andra människor och kan inte känna empati". Vilken tonåring vill ha den diagnosen? Jag svarade medvetet felaktigt på självskattningsformulären men testerna kunde jag inte fejka, och där syns att det inte är ett neurotypiskt barn som testats. Redan efter självskattningen bytte min utredare riktning mot uppmärksamhetsdiagnoser, så längre än så kom vi inte i just autismutredning. Nu har jag läst på och insett att diagnosen inte alls innebär det jag fått höra, utan i själva verket beskriver min person, och nu är jag mogen för att få diagnosen jag borde fått redan då om jag inte varit en idiot och förstört för mig själv, och om min utredare varit mer påläst om flickor och AS, och varit mer uppmärksam på tecken. That's it.

Jag var väldigt rädd att lyckas "lura" testen på något sätt under min utredning. Det kändes som AS var svaret jag saknat och att risken fanns att jag så gärna ville ha ett svar, en förklaring och en tillhörighet att jag mer eller mindre omedvetet skulle manipulera mina resultat. Jag ifrågasatte konstant ärligheten i mina svar och även efter att diagnosen satts med ganska god marginal på alla tester var jag tveksam.

Men det var arrogans från min sida, och på något sätt visste jag om det även då. Jag lider rätt mycket av "tvivel-sjukan", kanske stammar det från min tidigare OCD. Det faktum att diagnosen sattes av neuropsykiater och ett professionellt team som inte ansåg mig vara gränsfall bidrog mycket till att jag kunde släppa mina tvivel och min självmedvetenhet.

Så därför skulle jag rekommendera en "ordentlig" utredning framför en hastigt satt diagnos. Å andra sidan är inte alla lika tvivelsjuka som jag.

Angelic Fruitcake skrev:Jag var väldigt rädd att lyckas "lura" testen på något sätt under min utredning. Det kändes som AS var svaret jag saknat och att risken fanns att jag så gärna ville ha ett svar, en förklaring och en tillhörighet att jag mer eller mindre omedvetet skulle manipulera mina resultat. Jag ifrågasatte konstant ärligheten i mina svar och även efter att diagnosen satts med ganska god marginal på alla tester var jag tveksam.

Men det var arrogans från min sida, och på något sätt visste jag om det även då. Jag lider rätt mycket av "tvivel-sjukan", kanske stammar det från min tidigare OCD. Det faktum att diagnosen sattes av neuropsykiater och ett professionellt team som inte ansåg mig vara gränsfall bidrog mycket till att jag kunde släppa mina tvivel och min självmedvetenhet.

Så därför skulle jag rekommendera en "ordentlig" utredning framför en hastigt satt diagnos. Å andra sidan är inte alla lika tvivelsjuka som jag.

Det är lite så jag känner också. Tänk om jag påverkats för mycket av att jag är så övertygad om att AS är svaret på mina frågor att jag på något sätt läst in för mycket och svarat utifrån det nu när vi gått igenom det hela. Sen å andra sidan så ser jag verkligen tydliga mönster av det jag beskrivit genom hela min uppväxt och fortfarande. Det är verkligen där.
Jag är rädd att jag i framtiden kanske börjar tvivla och då skulle det vara skönt att ha en noggrann satt diagnos att luta mig mot. Men som sagt så är jag verkligen i behov av hjälp NU, sedan många år tillbaka, och att vänta ytterligare känns verkligen fruktansvärt. Men jag får se vad dom säger, det kanske inte finns något tvivel. Min förra utredare trodde att det mesta med det sociala kunde förklaras med att jag alltid varit väldigt deprimerad (dystymin), men jag har mått bra i perioder och svårigheterna har ändå alltid funnits där. Även när jag var liten innan nedstämndheten började. Usch, vad snurrigt allt är.

Givetvis är det nödvändigt att man får korrekta diagnoser. Man måste även svara ärligt, annars blir det uppenbarligen fel resultat. Jag var lättad (då jag visste varför jag kännt mig "felkalibrerad" hela livet) när jag fick min(a), diagnoser, och kände inget obehag över själva utredningen, då jag svarade så korrekt och ärligt jag kunde.

Mina föräldrar satte sig på tvären, minst sagt. Utav mina syskon, är jag den som inte blev placerad i särskolan (heter det så numera?) Så jag fick direkt pressen utav att vara "normal", och prestera därefter. Jag antar att det var en stor besvikelse då jag fick min diagnos, vilket innebar att samtliga barn var påverkade utav någon åkomma/sjukdom/störning. Inte särskilt underhållande att vara deras "sista hopp" och sätta spiken i kistan över att krossa deras vision över att ha en fullt fungerande son. Så jag känner igen den interna konflikten med att inte vilja göra sina föräldrar, eller någon annan i sin omgivning besviken.

Dock är det något man måste försöka ignorera, även om det är svårt. Var din mor & far, partner, vänner anser ang. diagnosen ska inte spela någon roll. Om det gör det, är felet hos deras sida, då de har varit i din umgängeskrets redan innan diagnosen, så det bör inte förändra något. De känner dig för den du är, och vad det är för personlighet/egenheter förändras givetvis inte bara för att det står något på en bit papper.

När det kommer till en ny utredning tycker jag definitift att du bör kontakta vuxenhabiliteringen ang. det. Om jag inte missminner mig, finns det "snabbtest" för att ge rimliga skäl för att starta en till utredning. Egentligen bör dina redan existerande diagnoser vara grund nog, ifall du poängterar att det inte känns som att allt är klart för dig. Jag såg även vad bjäbbmonstret skrev, och:

1. Ifall en eventuell misstanke över en diagnos stämmer eller inte, och sedan vilken diagnos det skulle vara.
2. För att kunna precisera vad för diagnos det handlar om, vilka svårigheter det kan medföra, samt eventuella lösningar.
3. Förhoppningsvis har alla med en diagnos fått det enklare att hantera vissa utav de problemen som kan orsak från diagnoserna, därmed en förenklad livstillvaro.

Jag valde att svara så jag själv spekulerade över hur jag skulle svarat, vad TS svarar är upp till denne, självfallet. Kanske är det liknande, kanske helt annorlunda.

Mvh Heishi

Fick reda på idag att jag har en preliminär AS-diagnos. Gjorde ett sånt där ögon-test och AQ-självskattning och det gav tydligen höga utslag, eller vad man säger. Fick dock inte reda på hur vi ska gå vidare nu, men det kommer väl...

MinusMirakel skrev:Gjorde ett sånt där ögon-test och AQ-självskattning och det gav tydligen höga utslag, eller vad man säger.

Vad är det för ögontest?