Har varit på middag/fest. Som alltid blir jag djupt deprimerad efteråt. Därför undviker jag numera sådana situationer. Med konsekvensen ensamhet...
Ville verkligen försöka i dag. Några korta ögonblick känner jag en gemenskap, det är fantastiskt, nästan euforiskt, men
känner mig så apart, att jag inte fungerar som de flesta blir aldrig tydligare än i dessa sammanhang, känner mig mer som ett djur, ett djur som inte kan kommunicera.
Är fruktansvärt trött ledsen nu.
God natt alla.

Det där känner jag väl till.
Hoppas du sover gott åtminstone.

Tack Zombie,
skönt att det finns någon som förstår..

Jag känner också igen det, bitterljuvt och leder till ångest efteråt. Var det en nykter tillställning?

Hej biologic,
Tillställningen började redan klockan 15 så det var nyktert till en början. Jag lyckades bara få i mig en halv öl. Gick hem tidigt, innan själva festen. Kanske borde jag ha stannat kvar och kämpat?

De ytterst få gånger jag nedlåter mig själv att gå på fest brukar förlöpa enligt detta schema.

Först blir jag bjuden och formligen tjatad till festen, trots att jag egentligen inte vill.

Väl där är det ingen som bryr sig om mig och jag kan inte kontakta dem, så jag blir sittande i ett hörn och tittar på i ett par timmar, tills jag tröttnar och går hem.

Efter ca 1 timma ringer värden och frågar var jag tog vägen, när alla upptäckte att jag var borta så dog festen och alla gick hem.

Detta fenomen är återkommande och jag vet inte vad det beror på, men av någon anledning så MÅSTE jag vara närvarande för att alla andra ska kunna ha kul.

Så får de lära sig ha tr¨åkigt då

Hej magdalena!

Jag och en person jag känner "på djupet" sedan flera diskuterade just fenomenet "ofrivillig ensamhet" igår, och idag när jag sökte på ämnet hittade jag denna tidningsartikel. Den är lång men väldigt beskrivande, uttömmande, tycker jag. Hoppas den hjälper dig i alla fall lite?

http://www.svd.se/kultur/understrecket/ ... 666039.svd

Jag har förresten ett tänkesätt kring ensamhet, utifrån min autism; "påtvingad ensamhet är livsfarlig. Självvald ensamhet är en livsförutsättning". Med "självvald" menar jag den ensamhet man behöver då och då för att få den där viktiga tiden att bearbeta när intrycken utifrån blir för stora, den man behöver för att "ladda batterierna".

Jag skickar massor av varm omtanke till dig nu.

/geocache

Hej Manschett,
känner igen det där med att bara gå hem. Nuförtiden brukar jag säga till när jag går men när jag var yngre försvann jag alltid utan ett ord.

geocache, tack för dina kloka ord, och för omtanken, den värmde verkligen! Ska läsa artikeln så snart jag orkar.
Förstår ditt resonemang om ensamhet. Men den ofrivilliga ensamheten blir nästan en konsekvens av den behövda. Egentligen skulle det räcka för mig med en familj (man och barn), har inget behov av att träffa många olika människor. Tyvärr är jag separerad och får bara vara med min underbara dotter halva tiden (delad vårdnad).

Just nu pågår outhärdlig städdag på gården som jag smitit ifrån. Finns säkert flera 'trevliga' personer där men jag upplever att alla är idioter - ett dilemma.

Ber om ursäkt för att jag inte använder "citera-knappen" i mina inlägg och för eventuella grammatiska fel.