Hejsan hej på er!!

Jag har reagerat på en sak...
Varför så stort fokus på eran diagnos och vilka svårigheter ni har.
Ju mer man fokuserar på det som är jobbigt, desto jobbigare blir det ju.

Varför inte tänka som så "Okej, jag har svårt med det här, men jag ska göra mitt bästa i alla fall" ?

Sedan måste jag ju bara fråga vad ni tycker om min bok?
Har ni läst den? *ler lite charmerande*

Glad påsk!!
//Christian

Dunderbar skrev:Hejsan hej på er!!

Jag har reagerat på en sak...
Varför så stort fokus på eran diagnos och vilka svårigheter ni har.
Ju mer man fokuserar på det som är jobbigt, desto jobbigare blir det ju.

Varför inte tänka som så "Okej, jag har svårt med det här, men jag ska göra mitt bästa i alla fall" ?

Diagnosen är ju det jag har gemensamt med se flesta här på forumet så jag tycker inte det är konstigt om det blir just denna som diskuteras mycket här.

Sedan försöker jag personligen att inte enbart hänga upp mig på de svårigheter AS medför utan även tänka på de speciella gåvor många av oss fått genom vårt neurologiska annorlundaskap.

För min del är det två olika saker diagnosen och problematiken/svårigheterna.
Jag tänker så här om jag inte hade fokuserat på diagnosen och lärt mig så mycket som möjligt om den, både vad det innebär för mig, hur andra ser på den. Så skulle jag troligen aldrig ha lärt mig att kunna hantera problematiken/ svårigheterna på ett mer positivt och konstruktivt sätt.

Utan den här fokuseringen hade jag troligen fastnat i "svårigheterna".

Visst finns svårigheterna där fortfarande, men de styr inte mitt liv, på samma sätt som de gjorde tidigare.
Att fokusera på diagnosen innebar för mig att jag bollade skillnaden i hur jag uppfattade/tolkade olika saker och situationer med min "mentor" och psykiater . På det här sättet fick jag insikt i hur diagnosen påverkade och styrde mitt liv, på ett både positivt och negativt sätt.
Jag lärde mig att sätta ord på vad jag kände inför olika saker och situationer ,men lärde mig också hur jag kunde hantera dem på ett sätt som passade mig.
Troligen ökade också min förmåga att få andra att respektera mina val, när jag kunde sätta ord på det som skapar problem för mig.

Däremot tror jag att det är lätt att fastna i svårigheterna , eftersom det alltid pratas om hjälp och stöd utifrån, som om vi med automatik är en grupp "offer". Givetvis ska man kunna få hjälp och stöd om man verkligen inte kan klara det på egen hand.
Men jag är personligen är av den åsikten att även om man får hjälp/stöd utifrån, så ska målet vara att vi ska fixa det själva med tiden i den mån det är möjligt. Och att det är vi som ska göra "jobbet" för att nå det mål som känns ok för oss.

För min del handlade om att hitta:
-Strategier som tillhör mig, lära mig att använda dem med eftertanke, för att orka LEVA.
-Göra val som jag trivs med och som känns ok för mig.
-Att skapa en balans i det jag ger och det som jag förväntas ta emot.
-Att våga fråga när jag inte hänger med eller något är oklart, även om andra tycker att frågan är dum och onödig.

Men framför allt att tillåta mig att ha en plats och att ta en plats.

Vem har sagt att livet måste se ut på ett visst sätt, lika för alla?

Sam skrev:För min del är det två olika saker diagnosen och problematiken/svårigheterna.
Jag tänker så här om jag inte hade fokuserat på diagnosen och lärt mig så mycket som möjligt om den, både vad det innebär för mig, hur andra ser på den. Så skulle jag troligen aldrig ha lärt mig att kunna hantera problematiken/ svårigheterna på ett mer positivt och konstruktivt sätt.

Utan den här fokuseringen hade jag troligen fastnat i "svårigheterna".

Precis, Du uttrycker precis vad jag tänker.

Sam skrev:Däremot tror jag att det är lätt att fastna i svårigheterna , eftersom det alltid pratas om hjälp och stöd utifrån, som om vi med automatik är en grupp "offer".

Jag blir förundrad över hur överens vi två ändå är.

Jag har ett bra liv också. Förutom psykproblemen. Jag vill berätta om hur det har varit och är att leva med AS. Höra andras synvinklar. Socialisera utan att bli uttröttad.

Ibland kan man hjälpa någon annan som har liknande problem som en själv.

Att ignorera det som är jobbigt funkar inte för mig, det är där som en pinne i röven ungefär, allestädes närvarande om än oönskat .

Att göra mitt bästa har inte dugit genom årens lopp. Jag har fått mycket skäll för mitt bästa, blivit illa omtyckt, hånad, förlöjligad, fått sparken från jobb. Inte fått någon kuk, inte ens några vänner, det har varit kaos helt enkelt, och jag förstod allt för sent varför.

Att slutligen få diagnosen var att äntligen få en mall som stämde.


Och din bok, den ligger här hemma, kommit en bit på väg i den. Ska berätta vad jag tyckte när jag är klar! Min biblotekarie sade spontant "vilken UNDERBAR titel!"

"Inte ta fasta på det positiva" när det positiva sitter under ett jetplan som rusar fram 1000 meter över marken? Och när ingen som säger det tror en om att någonsin ha försökt ta sig in i planet? Som om man skulle ha råd med lyxen att för ett enda ögonblick göra något annat i det läget!?
Och när man inte ens kan släppa när bit efter bit av en trasas sönder och slits loss och virvlar iväg i vinden?

"Inte hänga upp sig på sin diagnos" när den är den enda förklaring man har fått på slöseriet?

det heter aspergerforum?

Anledningarna till att jag fokuserar på det är två.
Först det faktum att jag äntligen fått en förklaring till varför jag inte känner någon samhörighet med andra människor.
Sedan det faktum att min AS är det som hindrar mig från att göra det jag vill.
Visst försöker jag att inte hänga upp mig på det negativa, men det är svårt när man kliver upp med det varje morgon, och lägger sig med det varje kväll.

Så sant så.

Har aldrig varit något fan av sopa-problemen-under-mattan-attityden. För mig är det viktigt att identifiera problemen, sätta ord på dem för att sedan hitta strategier för att ta itu med dem. Ta tjuren vid hornen helt enkelt.

Den närmast tvångsmässigt positiva attityden trådskaparen har funkar inte för mig.

Positivt tänkande har aldrig minskat mina problem. De har bara fått mig att bry mig mindre om dem, vilket endast skulle fungera om jag de facto kunde klara mig utan att övervinna dem. Det kan jag inte.

jo positivt kan bli negativt oxå, har man inte märkt det så är det bara att gratulera..
Just diagnosen kan man nog tjäna på att inte tänka på, vissa gånger.
Beror ju såklart hur dan man är o vilken syn man har på AS, men jag förstår inte varför man ska glömma alla svårigheter som kommer med AS för att visssa symptom man har finns som kriterier för en diagnos vilken man uppfyller? Även om man inte tänkt på dem innan alltså.. Om man nu inte mår jätte dåligt p.ga andra orsaker så blir resultatet oftare än sällan att det blir lättare, om man väl arbetar med roten av problemet. Jag tror det ger mer i slutändan att arbeta med problem än att lägga ner samma energi på sånt som redan är bra.
Fast det kan vara kul att vara väldigt oseriös vissa gånger oxå..