Förmodligen mobbar folk för att de får en kick, högre status, eller liknande. Detta betyder att de är människor som inte känner till något bättre sätt att få kickar och/eller självkänsla än att trycka ner andra. Det är ungefär det som brukar avses när man säger att mobbare också behöver hjälp. Inte för att de inte beter sig som idioter, utan för att de behöver få lära sig att bete sig som folk.

Men det är myndigheternas uppgift. Den mobbade har nog mer att lära av KS.

Om jag själv visste hur man stoppar mobbning skulle jag med glädje göra det, för det är förjävligt att emoheart ska utsättas för detta. Du är värd bättre! Kom ihåg det!

Är det förresten bara jag som får Vapnets Ge dom våld på hjärnan av att läsa denna tråd?

Ge dom våld

Mobbare
Har sin mobb
Samma svin överallt

Våldtäktsmän
Har sitt våld
Poliser har sitt

Och du ska ha ditt

Det finns så många lagar
Men ingen av dom
Är skriven för dig

Du är så svag, säger dom
Vill du ge dom rätt
Eller ge dom våld?

-Det är en låt antar jag, du har inte en länk?

För övrigt har jag mött gamla mobbare. Face to face. Mano a mano.
En intressant upplevelse.
Ingen av dem verkade intresserade av konfrontation.

Jag tar dom sju dar i veckan. Och deras skraltiga hästar de red in på.

KrigarSjäl skrev:-Det är en låt antar jag, du har inte en länk?

En spotifylänk har jag: http://open.spotify.com/track/6aD3HhqaXbTykDu6CzwueT

Jag antar att det går att söka på youtube också. Själv har jag en alldeles för seg dator för tuben, så jag gör det helst inte.

Nu saknas bara hitmusik som skapar moralpanik över de "utsatta mobbarna"

@Krigarsjäl, Du tog inte chansen att trakka de lite?

Har inte spotify. Länka till tuben.

Watkins skrev:Själv har jag en alldeles för seg dator för tuben, så jag gör det helst inte.

Men nu gjorde jag det ändå.

http://www.youtube.com/watch?v=-7GvD2ENuNI

plåtmonster skrev:Nu saknas bara hitmusik som skapar moralpanik över de "utsatta mobbarna"

@Krigarsjäl, Du tog inte chansen att trakka de lite?

Jovars. Små psykologiska medel. Sånt som sätter sig under skinnet på dom utan att de märker det.

Alltså, det är ingen konst. Jag har gått igenom fler eldar än vad de har gjort.

Watkins skrev:

Watkins skrev:Själv har jag en alldeles för seg dator för tuben, så jag gör det helst inte.

Men nu gjorde jag det ändå.

http://www.youtube.com/watch?v=-7GvD2ENuNI

Texterna är bra även om de ser ut som försagda kontorister & blockflöjtsblåsare.
Men skitsamma. All heder åt dom. Skriver man såna texter är man bra människor, de är säkert mer begåvade än vad jag är.

Fast lite mer tryck i soundet hade inte skadat.

KrigarSjäl skrev:(...) de ser ut som försagda kontorister & blockflöjtsblåsare (...)

Det är jävligt indie att se ut sådär.

Jag är för mycket gubbe för att veta vad indie är.

KrigarSjäl skrev:Jag är för mycket gubbe för att veta vad indie är.

Det är lugnt, det blev ändå för mycket internskämt över det där. Men kläderna, etc, är en del av stilen.

Föreläsning: Indie, eller indiepop, användes först som en beteckning på popmusik som gavs ut på små, oberoende (independent) skivbolag. Numera används det som paraplybeteckning på de olika typer av pop (twee, anorak, shoegazing, mm) som spelades av de tidiga indiebanden. Indiepopare brukar dock inte använda uttrycket indiepop utan föredrar att helt enkelt kalla det pop, med den underförstådda innebörden att Britney Spears och liknande inte förtjänar att införlivas i den poptradition som tog sin början på 60-talet.

Att säga att något är väldigt indie är ungefär som att säga att något är jävligt metal - det man avser är ett beteende eller en företeelse som passar till stilen. Bland de popare som jag känner brukar det dock användas mest ironiskt - att definiera vad som är riktigt indie går nämligen emot hela indiegrejen.

Observera att ordet indie inom t ex hip-hopvärlden fortfarande används om musik som ges ut på små skivbolag.

Slut på föreläsningen.

Tack för föreläsningen, nyttig kunskap tycker jag (ingen ironi).

Även jag har mött en tidigare mobbare face to face (kanske har skrivit om det tidigare), han bad om ursäkt vilket jag tycker var starkt gjort, numera kan vi prata med varandra de sällsynta gånger vi träffas.

Har inte mött någon face to face, men i slutet av maj 2012 hade jag en intressant upplevelse på en chatt som jag på den tiden var väldigt aktiv på.

En av mina gamla mobbare loggade in under sitt riktiga namn, och jag lyckades bekräfta att det var hon. Jag ledde diskussionen så att jag kunde nämna att jag varit mobbad. Räknade sedan upp vad det haft för konsekvenser för mig, det var ingen kort lista. Hon påstod att mobbning inte borde få finnas. Jag drog mig tillbaka och chattade med en annan person efter att ha meddelat att jag har livet framför mig och inget kan stoppa mig från att nå mina mål.

När chatten skulle stänga skrev jag en kommentar som jag inte vill upprepa här, men resultatet var att jag underrättade henne om vem jag är utan att någon annan insåg det.

Watkins skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag är för mycket gubbe för att veta vad indie är.

Det är lugnt, det blev ändå för mycket internskämt över det där. Men kläderna, etc, är en del av stilen.

Föreläsning: Indie, eller indiepop, användes först som en beteckning på popmusik som gavs ut på små, oberoende (independent) skivbolag. Numera används det som paraplybeteckning på de olika typer av pop (twee, anorak, shoegazing, mm) som spelades av de tidiga indiebanden. Indiepopare brukar dock inte använda uttrycket indiepop utan föredrar att helt enkelt kalla det pop, med den underförstådda innebörden att Britney Spears och liknande inte förtjänar att införlivas i den poptradition som tog sin början på 60-talet.

Att säga att något är väldigt indie är ungefär som att säga att något är jävligt metal - det man avser är ett beteende eller en företeelse som passar till stilen. Bland de popare som jag känner brukar det dock användas mest ironiskt - att definiera vad som är riktigt indie går nämligen emot hela indiegrejen.

Observera att ordet indie inom t ex hip-hopvärlden fortfarande används om musik som ges ut på små skivbolag.

Slut på föreläsningen.

-Jag flyttade upp till Gävle från bondvischan när jag var 17. Först då någon gång hörde jag ordet indie första gången, det var snubbar som såg ut som tjejer och jag tyckte det verkade allmänt ZTV och skumt. Sen har jag förstått att det handlar mycket om det du säger, små bolag, börja från grunden, det ska vara genuint etc. Eller nåt ditåt.
Men det är inget jag egentligen kan eller förstår, det är för mycket City, för mycket credd och för mycket Trend för att det ska vara nåt jag intresserar mig för eller identifierar mig med.
Är det inte mycket kajalsmink, dreads och sånt?

-Inget för en riktig karl.

Jakaranda skrev:

Bjäbbmonstret skrev:

Gafsan skrev:
Jaa... fast vad de gjorde för nytta är ganska oklart. Jag var tillräckligt "avvikande" för att få tillbringa en del tid hos skolpsykologen när jag var i mellanstadieåldern. Jag tror att han ville prata om känslor. Iaf var det inget som hjälpte mig ett dugg.

Tja i mitt fall fick de stopp på mobbningen.

Det berodde nog mycket på vilken person det var som var kurator.

Nej det berodde på att det fanns lärare som slog larm och sen lyckades få skolan att sätta till alla upptänkliga resurser för att få stopp på det. Det prioriterades alltså i både skolpsykologens och kuratorns arbete. Sen när de fått stopp på skiten fick jag klara mig själv. Egentligen hade jag behövt stöd en tid efteråt också. Det kunde ha förebyggt många problem som jag fick jobba med själv långt upp i vuxen ålder.

KrigarSjäl skrev:Enligt mina erfarenheter, efter vad jag sett, hört och märkt är det rent skitsnack att mobbare själva skulle må dåligt.

Det finns harmoniska människor från bra, stabila hem som ändå mobbar.
Mobbar gör de för att de får en kick av det, för att de tycker det är roligt och för att bekräfta varandras självbilder - gentemot den mobbade.
Det är en fråga om flockbeteende, gruppdynamik och hyeneegenskaper.

Det här med att socionomprata dem till rätta, säg hur mår du egentligen du som gör så här min vän, om du vill kan vi praata om det yadayada...leder ingen vart.

Mobbing är en fråga om människans sämsta sidor och då funkar det inte att vädja till eventuella goda sidor.

Sätt hårt mot hårt. Skräm skiten ur dem. Få dem att fatta att de kommer råka illa ut om de fortsätter.

Tyvär är det inte skitsnack, inte i mitt fall.
Inte för att det är en ursäkt, absolut inte men jag hade en mycket destruktiv uppväxtmiljö. Mina föräldrar både fysiskt och psykiskt misshandade mig hela min uppväxt och det fortsatte psykiskt som vuxen.

Jag har lidit i hela mitt vuxna liv av att jag mobbade. Har kontaktat en del och bett om ursäkt men det har inte hjälpt mitt mående nu, knappast att det hjälpte dom heller.

Det spelar faktist ingen roll hur jag ångrar mig, gjort är gjort men jag kan säga att det idag är av betydelse då jag tom överdriver respekten för andra, svårt att sätta gränser hur folk behandlar mig.
Klart att jag sätter stopp men då har det gått för långt så då överger jag snabbt personen som vän, blir inte många kvar.

Tror att det är något mänskligt hos många, att kolla hur långt man kan gå blir min erfarenhet.
Att jag mobbade handlade på något att ge igen, men naturligtvis till fel personer, personer som inte sa stopp direkt.
Jag har sett hundar och hästar reagera på samma sätt, vars ledare (ägare) hanterar dom med dominans och våld tar ut detta på nästa artfrände de möter, eller tom på människor.

@emoheart Du är stark och modig!
Låt inte folk komma in under skinnet, försök att bara se ner på dessa stackare som tycker sig stå över dig.

Vi är alla människor, inte mer eller mindre, bara människor som kommer göra många misstag innan vi lär oss ödmjukhet inför livet och andra individer.

Alla får inte lära sig att respektera andra hemifrån, långt ifrån alla får öht någon kärlek alls från sin omgivning, inte ens från sina föräldrar.

Var försiktig med att döma andra, vi kan inte veta hur dom egentligen mår.

-Du skulle haft bättre dressyr menar du?

Om det inte fungerar hemma så måste det finnas en gräns så att det inte spiller över på andra elever.

plåtmonster skrev:Om det inte fungerar hemma så måste det finnas en gräns så att det inte spiller över på andra elever.

Ja. En dålig uppväxt kan aldrig vara en ursäkt för att bete sig som ett svin.

Vilket också får mig att fundera på den situation som @Svart el Vitt - On el Off har erfarit hemma. Barn ska ha ett alternativ till familjehemmet. T.ex något boende dit barn kan "fly" om det krisar till hemma. Om det är så djävligt att ett barn lämnar sina föräldrar på eget initiativ så finns det sannolikt grund för det.

KrigarSjäl skrev:

plåtmonster skrev:Om det inte fungerar hemma så måste det finnas en gräns så att det inte spiller över på andra elever.

Ja. En dålig uppväxt kan aldrig vara en ursäkt för att bete sig som ett svin.

Nej men det som inte är en ursäkt kan ibland vara en förklaring. Och får man bara skit så har man heller inte någon bra bild över hur man bör bete sig mot andra. Vilket faktiskt även KAN vara en ursäkt för yngre barn.

När det gällde mina mobbare fanns det både de som själva mådde bra och de som mådde dåligt men framför allt var det klassen som helhet som inte fungerade bra. Och då tog vissa ut sin frustration genom att skylla på än den ena, än den andra. Till slut koncentrerades det på mig.

Man måste lära sig försvara sig.
Hitta sätt att försvara sig.

När jag kom till realskolan på läroverket i Västerås så var jag en svårartat naiv tönt. Ungefär 11 år. Efter ett tag märkte jag att en del andra elever drev med mig, hur jag gick, såg ut och åt mat. Jag tog mig en funderare. Sen började jag lokaliser stora och starka grabbar. Jag hittade en tystlåten en som hade lite svårt i skolan, han hade noll stöd hemifrån. Han hade tyngdlyftning som enda fritidsintresse, utom att läsa böcker. Så. Jag började hjälpa honom med läxor och så. Sen, på rasterna, brukade jag gå förbi honom och snacka några ord. Och alla svinpälsar försvann plötsligt.

Han slogs en gång med en tysk psykopat i skolbespisningen, det räckte med två slag.
Jag städade upp efteråt, torkade upp blod och så. Tysken gick i min klass, fast han var aldrig otrevlig mot mig, trots att jag var en sån tönt.

Lennart Frimodig