Håller med Kvasir, jag behöver inte heller regelbundna tider, jag mår dåligt av det. Däremot har jag vissa tvångsmässiga beteenden, som att jag alltid måste ha mp3-spelare på mig när jag går med hundarna. Men om promenaden sker kl 11 eller kl 04 på natten, spelar inte roll. Jag gör det när jag känner mig manad.

Kvasir skrev:

Hermann skrev:Att jag upplever struktur som provocerande är bara ett av alla de saker som gör att jag ifrågasätter min asperger.
Totalt oregelbundna tider vad gäller sömn, mat, träning etc är det som passar mig.

Jo, men det passar väl in på vissa av oss Aspergare. Jag hatar också att behöva planera och strukturera upp tillvaron, och vill vara fri att göra vad jag vill, när jag vill. Jag mår dåligt och blir stressad annars.

Haka inte upp dig för mycket på att expertisen pratar om att Aspergare behöver fasta rutiner. Det verkar absolut inte gälla alla av oss.

Jag undrar vad det betyder att jag aldrig träffat en aspergerperson jag känt någon som helst samhörighet med eller fått någon stimulans av, men att alla mina vänner varit NT.
Varför har jag t.o.m betraktat de klasskompisar jag hade när jag tvångsplacerades i AS-klass på högstadiet som lägre på utvecklingsskalan? Som en lägre stående sorts människa som inte förstår kommunikation.
Jag är trött på att kategoriseras tillsammans med såna människor, vi har ingenting gemensamt och dessa personer, som i vissa fall kan vara närmast dreglande grobianer, fungerar i 90% av fallen otroligt bra i stödmiljöer, på handikappanpassade arbetsplatser, handikappanpassad skola etc, vilket jag aldrig skulle göra.

Jag blev förföljd av en asperger som verkade vilja spegla sig i mig för att jag var så mycket mer högfungerande än honom. Han blev besatt av mig och det verkade vara otroligt viktigt för hans eget självförtroende att ha mig som "förebild".
Samtidigt verkade han vara otroligt avundsjuk på mig, han ville att jag skulle misslyckas och förlora mina kompisar och regregera in i något primitivt idiottillstånd liknande det han själv befann sig i. Han verkade få ångest och tvångstankar av vetskapen om att jag umgicks med "vanliga" människor och ville veta allt om mitt liv.

Känner att AS är en diagnos jag egentligen inte vill befatta mig med. Den äcklar mig om jag ska vara ärlig och de AS-drag jag trots allt har, dolda långt därnere, som en liten droppe i större en sjö, skapar en enorm konflikt inom mig själv som gjort mitt liv väldigt svårt att hantera.

Sen tycker jag man ska fundera över VARFÖR "en aspergare kan vara så olik en annan" vad gäller behovet av struktur etc.
Kanske ligger det mycket i det jag själv säger om att asperger är den svenska psykiatrins nationalrätt, god nog åt alla.
Ungefär som att säga "ääh! spelar ingen roll om du gör maten på potatis eller aubergine, ungefär samma sak."

Jag får faktiskt intrycket att svenska psykiatriker är bland de sämsta/sämst utbildade i världen, eftersom de verkar vara oförmögna att ställa något annat än en handfull populärdiagnoser, på alla som har problem som ens avlägset kan projiceras på dem för att få dem att matcha kriterierna.
Som att trycka in fyrkantiga klossar i runda hål, verkligen. Den svenska psykiatrin är skrattretande ur ett internationellt perspektiv.

Hermann skrev:Jag undrar vad det betyder att jag aldrig träffat en aspergerperson jag känt någon som helst samhörighet med eller fått någon stimulans av, men att alla mina vänner varit NT.
Varför har jag t.o.m betraktat de klasskompisar jag hade när jag tvångsplacerades i AS-klass på högstadiet som lägre på utvecklingsskalan? Som en lägre stående sorts människa som inte förstår kommunikation.
Jag är trött på att kategoriseras tillsammans med såna människor, vi har ingenting gemensamt och dessa personer, som i vissa fall kan vara närmast dreglande grobianer, fungerar i 90% av fallen otroligt bra i stödmiljöer, på handikappanpassade arbetsplatser, handikappanpassad skola etc, vilket jag aldrig skulle göra.

Du kanske onödigt och felaktigt har placerats ihop med ganska lågfungerande AS, så du mest har träffat på sådana? Jag skulle gissa att du har träffat på AS i andra sammanhang där du (och kanske inte heller de själva) vetat om att de har AS.

Hermann skrev:
Sen tycker jag man ska fundera över VARFÖR "en aspergare kan vara så olik en annan" vad gäller behovet av struktur etc.
Kanske ligger det mycket i det jag själv säger om att asperger är den svenska psykiatrins nationalrätt, god nog åt alla.
Ungefär som att säga "ääh! spelar ingen roll om du gör maten på potatis eller aubergine, ungefär samma sak."

Ja, håller med, och Asperger är ju en relativt ny diagnos, på modet.

Många som diagnosticeras som barn är ju de som gränsar till eller är förståndshandikappade - för att de märks. Barn kan även diagnosticeras för att deras föräldrar lider av uppmärksamhetssyndrom a´la Munchausen - mitt barn är en intelligent nörd kålla här då rå, på intelligenta nööörden! Andra är sådana som blivit sjuka av att inte palla stressen - sökt psykvård - och på den vägen fått Aspergerdiagnos. Den gruppen tillhör jag.

Det verkar som om din omgivning varit väldigt måna om att få dig diagnosticerad, kanske i onödan. Det blev ju dumt när du placerades bland efterblivna.

Spektrat breddas alltmer med tiden, ADHD och Asperger går ofta hand i hand tex, detta är komplicerat och har bara börjat upptäckas.

Hermann skrev:Andra problemet då, jag upplever inte att jag har koncentrationssvårigheter men när jag t.ex blir tillsags att "dessa regler gäller", "det här måste du ha läst", "den här tiden måste du passa" upplever jag det som provokation.

Hermann skrev:Oförmåga att fokusera på det som andra vill att man ska göra, just när andra vill att man ska göra det, eller läsa innantill på det sätt en lärare vill att man ska göra och beta av punkt för punkt 'är för mig snudd på omöjligt.

Hermann skrev:Jag kan ibland t.o.m, fullt medveten om det också, anta ett "asocialt" beteende i dessa situationer. Trots att jag vet att folk blir upprörda, varför de blir det och att jag framstår som en jävligt skum och störd typ har jag ofta startat konflikter för ingenting, för att jag känner mig provocerad av en lärobok eller andras attityd, att de inte ifrågasätter utan bara pluggar flitigt.
Skällt ut folk, attackerat personer verbalt etc, betett mig allmänt drygt och nedlåtande och skapat sociala sprickor, fått folk att undvika mig och snacka skit om mig.

Gillar inte att anpassa dig, huh? Jo, det känns igen. Problemet med att vara en besser-wisser är att det alltid finns någon som vet bättre (säger en som alltid ska ha rätt ...)Gillade heller inte skolan, men gillade att läsa saker på egen hand. Men glöm inte:
Att alltid göra tvärtemot av ren princip är också att gå i andras ledband.Sluta inte upp med att köra ditt race, men se till att du har jävligt goda skäl till att göra det du gör.

Hermann skrev:Asperger är Sveriges psykiatris nationalrätt som serveras på alla restauranger och är god nog åt alla.

Japp. Asperger och/eller ADHD verkar vara modediagnos idag. Fäst dig inte så mycket vid den. Jag ställer inga diagnoser, men om du har blivit feldiagnosticerad är du nog inte den första. Ibland verkar det som om det är lättare att sätta en diagnos på en jobbig unge, så slipper man leta mer komplicerade förklaringar. Slutsats: Skit i diagnosen. Om du nu har den, så föds du visserligen med den, men den bestämmer INGENTING om hur du ska agera eller leva ditt liv i alla fall. Det är det du som gör. Helt meningslöst att dela upp din personlighet i normal del eller AS-del. Allting är du. Se till att du hittar ett liv som funkar, oavsett om det är 8-5 kneg, vagabond eller vafan som.

Hermann skrev:Hur vill jag att saker ska vara? Jag vill ha en agent som ringer mig, bokar saker, fixar flygresor och sköter allt praktiskt. Jag vill resa runt och hålla tal eller spela in filmer och utöver det bara vara mig själv, leva det liv jag lever.
Som alternativ två kan jag se mig själv i någon totalt alternativ kultur bland unga, slappa livsnjutare som reser runt, med förmögenhet på banken, till de bästa ställena för surfing och avkoppling och festande, däremellan besöka operan, teatern eller något annat i olika huvudstäder, shoppa, må bra, umgås med folk jag trivs med, människor med annorlunda livsstilar som är ekonomiskt oberoende eller snyltar på andra som är ekonomiskt oberoende.

Påminner om skillnaden mellan drömmar och mål. Det där var drömmarna. Målet innehåller även en plan för att ta sig dit.

Ett tredje alternativ till dig (?): Acceptera problemen och begränsningarna du kan ha tillsammans med dina starka sidor "i huvudet". Hitta en stategi för att leva med alltihop. Att "acceptera diagnosen" behöver inte betyda att du gräver ner dig på ett behandlingshem, vilket torde framgå av svaren här, och på resten av forumet. Här finns alla typer.

Hermann skrev:Denna gången har jag ordagrannt bett dem att inte fokusera alls på det där jäkla Aspergersyndromet, och istället hjälpa mig med aggressionerna, paranoian, ångesten och sömnproblemen.

Tycker det låter som en bra strategi. Skit i var problemen kommer ifrån. Se efter hur du kan lösa dem istället.

Sugrövmanövern skrev:Känner igen det där, alltså inte just i skolan då, men att tycka att många uppsatta regler är idiotiska, och inte bara konstatera det, utan..ja i mitt fall i princip vilja plocka fram ett automatvapen och skjuta vilt omkring sig pga all idioti. Att tycka sig veta bättre, och faktiskt, på riktigt veta bättre än andra, inte inbillning. En slags lättkränkthet. Svårt att förklara.

Gôtt Förbannelsen med att vara så mycket smartare än alla andra. Så skönt att inte vara ensam om den! (Missförstå mig rätt nu - jag börjar så sakta inse att det inte alltid ens finns något rätt och fel, men känslan sitter kvar. Hur ska jag kunna ha rätt om det inte finns rätt och fel? *Hemskt irriterande* Ibland vill man ju bara därför.)

Münchausenliknande bekräftelsesyndrom var rätt uppenbart hos min mamma, under min barndom. Psykiatrin och skolan sporrade henne t.o.m, dock inte avsiktligt, och hon löpte mer eller mindre amok vad gäller bekräftelsebehovet, något hon verkar skämmas för/ha förträngt idag.

Hon kan t.ex inte stå för och erkänna att hon på ett otroligt detaljerat sätt hängde ut mig inför andra föräldrar, lärare, läkare, släkt, vänner, precis alla. Hon förtränger enormt mycket av det och om man pressar henne slår hon på en försvarsmekanism där hon dels ljuger och dels försöker bedyra att "allt var med goda avsikter!".
Hon verkar tänka att "så länge jag säger sånt som är socialt korrekt, sånt som samhället vill höra, kan mitt handlande aldrig ha varit fel. Det jag gjort måste rättfärdigas genom att jag upprepar socialt korrekta mantran".
Ibland glömmer hon nästan att ingen annan ser eller hör, då kan jag påminna henne och säga "mamma, du har ingen publik, sluta spela teater nu".
Många gånger går hon nästan in i något psykosliknande förnekelsetillstånd där hon är beredd att totalt offra mig, igen, med nya lögner bara för att täcka över sitt tidigare beteende, under min uppväxt. Hon skulle, under tillräcklig press, förmodligen vara kapabel till att försöka ljuga ihop nånting nytt om mig bara för att flytta ljuset från sina egna misstag.

Som barn kunde vi sitta i samma rum, med en läkare eller rektor, där jag såg hur hon blev en helt annan människa, en främmande person, och började spela teater, vände sig mot mig på ett sätt hon aldrig annars skulle göra, och försökte, inför andra, pränta in sina münchausensanningar.
Jag upplevde henne i dessa situationer som känslokall. Ibland grät hon t.o.m låtsastårar och försökte dramatisera saker, för att få mig att se ut som ett monster inför läkarna. Det var som att bli övergiven, eller huggen i ryggen. Jag var totalt rättslös inför hennes manipulation av omgivningen.

Det som är jobbigt är att det som drivit henne på något sätt verkar vara en svårkontrollerad drift, liknande sexdriften eller de sadistiska impulser vissa barn har när de sliter vingarna av insekter eller drar katter i svansen.
Jag har alltid upplevt att min mamma förlorat det moraliskt självrannsakande tänkandet, det som kan bromsa, och utan egentlig självkontroll plöjt på med sin münchausen, samtidigt som diverse psykologer slängt ved på elden.

Jag minns ett tillfälle när den kvinnliga läkaren, aspergerspecialisten, en gång öppet ifrågasatte min mamma vid ett möte med mig och mina föräldrar, eftersom mina vredesutbrott börjat urarta som en följd av att min mamma under den här perioden konstant hotade mig med "psykjouren" eller liknande om jag ens höjde rösten. "Nu ringer vi psykjouren" lät det om jag hamnade i konflikt med ett syskon eller av någon anledning motsatte mig någonting. Till slut höll jag på att bli galen och det blev bråk jämt.
Tyvärr hade min mamma lärt sig detta beteende genom kontakten med vården. "Psykjouren" var hennes nya drog, hon var som ett barn som lärt sig cykla och inte kan få nog av det.
Hur som helst, när läkaren som märkte att det fanns en enorm negativ spänning mellan oss under den här tiden, ifrågasatt min mamma höll hon god min ända tills mötet var över, men efteråt i bilen tappade hon besinningen, började gråta och blev helt tokig för att hennes världsbild uppenbarligen slagits sönder, istället för att bara ta och ge ja-sägande och rövslickande blev hon IFRÅGASATT, av sin husgud dessutom, den auktoritet som formade hela hennes tillvaro.

Jag märker att min mamma är rätt svag som individ. När hon vid 40+ bröt sig "fri" från sitt tidigare liv som ekonomiskt ansvarig sekreterare på en akademisk institution, efter åratal av tvångsmässig och timslång hårföning och smikning och nästan tvångsmässiga joggingpass, för att vara så perfekt som möjligt i omgivningens ögon, blev hon otroligt osäker och började vilja kopiera andra kvinnor som i hennes ögon var mer "starka", "fria", "lyckliga" etc.
Varje månad hade hon en ny "idol", kortklippta, manhaftiga kärringar, feminister eller annat, som var så långt från hennes egen stela, präktiga, kosnervativa, fåfänga bakgrund som det bara går att komma. Hade en "tant på kursen" raggsockor skulle hon också ha det, hon började klippa sig som "den nya tjejen i köket" även om det var skitfult och okvinnligt, bara för att hon trodde att hon då skulle bli lika "stark och obekymrad" som henne.

Jag vet att min mamma är en snäll och omtänksam människa innerst inne men hennes egen osäkerhet har orsakat mig enormt lidande. Jag var offerlammet i hennes okontrollerade jakt på uppmärksamhet.
Hennes egen uppväxt var kärlekslös, hon var äldsta barnet, mamman var en överklassalkoholist/pillermissbrukare och pappan en alkoholmissbrukande advokat som inte hade mycket pedagogik vad gäller barn och var väldigt frånvarande. Mamman försökte ta livet av sig flera gånger och min mamma var tvungen att bli otroligt lillgammal och "perfekt" väldigt snabbt.

Tyvärr tror jag aldrig att hon kommer rannsaka sig själv till den grad att hon kan erkänna och ta på sig helt och hållet det hon gjort, jag tror att skammen är för stor. Hon väljer att ljuga för sig själv, förneka eller förtränga.

Stark text och mkt tacksam för att du vill dela med dig av din upppväxt. Svaghet hos dem som man behöver som mest är alltid tragiskt. Eftersom vi alla här relaterar till oss själva med det du skriver så tänker jag att din diagnos av Munchausen inte behöver vara korrekt. Tänk om hon i sin osäkerhet inte visste hur hon skulle göra med dig och sökte hjälp utifrån. Att hon inte litade på sig själv och förlitade sig mer på auktoriteter. Tragiskt om det sen blev fel, men jag önskar mina föräldrar hade sökt hjälp för oss istället för flata ignoransen för dysfunktionalismen i vår familj och de tomma! hoten om institution! Tyvärr är det svårt att få bra hjälp, vad det än gälla må, men man kan inte skylla på den som försöker.

Din mamma kanske bara var väldigt osäker, inte fått bekräftelse från sina föräldrar och saknade tro på sig själva....

Harriet Lerners bok om nära relationer är lätt att ta till sig och den kan hjälpa dig med kommunikationen med din mamma så att ni kan komma fram till en mer givande relation idag.

Hermann:
Har du funderat på att din mamma kanske har Asperger?
När jag läser ditt senaste inlägg, känner jag igen min egna mamma...
Fasaden, den putsade ytan - kaoset bakom ridåer...
När jag funderat på hur mina föräldrar varit i kontakt med myndigheter etc. har det nu ivuxen ålder slagit mig att min mamma bara ljög och ljög och ljög, för bup, soc. etc...men bara för att fasaden skulle förbli intakt.
Där fanns också de tvångsmässiga ritualerna för henne på morgnarna, för att vara perfekt när hon gick till jobbet. Vi ingick inte i hennes rutiner, hon klarade enbart av sina egna göromål, med sig själv...
När hon kom hem flydde hon ut i trädgården, för att sedan sticka, sticka, sticka...
När jag inte redde ut skolan etc. låtsades hon som ingenting, bup blev snart fiender - de ifrågasatte och ville veta vad som hände bakom fasaden...
Där satt hon och låtsades som att det regnade, men när vi kom hem, förklarade hon för mig ingående just att jag skulle sluta på dårhuset...
Var det riktigt illa, tog hon ledigt och köpte en sista minuten och vi åkte iväg till Spanien eller nåt i två veckor - för att komma bort...
När vi kom hem, existerade inte det som hänt innan vi åkte - hon avskärmade sig, allt för att bibehålla fasaden av kärnfamiljen.
Jag spräckte den...

Nu har jag insett att hon kämpat så med att verka normal, och i slutändan inte klarat det - som de flesta av oss här...

Ska tillägga att sedan jag nu, för ett halvår sedan gett henne utskrifter på diagnoskriterier, problematik för kvinnor om AS etc. har hon blivit tyst. Inga anklagelser, bara tystnad...
När hon ringer frågar hon hur jag mår - jag svarar ärligt och hon säger "Jag förstår"...
Jag tror att hon känner igen sig väldigt mycket i det skrivna jag gett henne...och det är svårt för henne.
Kanske en dag vi kan prata om det.
Vad som hänt under min resa in i npf - uppvaknandet, har bl a resulterat i att eftersom jag nu kan se mönsterna hos henne, inte kan annat än att tycka synd om henne...
Jag har helt plötsligt fått en förståelse för det disfunktionella som fanns i hela min familj - och det har varit själsligt helande för mig.

Panika skrev:Hermann:
Har du funderat på att din mamma kanske har Asperger?
När jag läser ditt senaste inlägg, känner jag igen min egna mamma...
Fasaden, den putsade ytan - kaoset bakom ridåer...
När jag funderat på hur mina föräldrar varit i kontakt med myndigheter etc. har det nu ivuxen ålder slagit mig att min mamma bara ljög och ljög och ljög, för bup, soc. etc...men bara för att fasaden skulle förbli intakt.
Där fanns också de tvångsmässiga ritualerna för henne på morgnarna, för att vara perfekt när hon gick till jobbet. Vi ingick inte i hennes rutiner, hon klarade enbart av sina egna göromål, med sig själv...
När hon kom hem flydde hon ut i trädgården, för att sedan sticka, sticka, sticka...
När jag inte redde ut skolan etc. låtsades hon som ingenting, bup blev snart fiender - de ifrågasatte och ville veta vad som hände bakom fasaden...
Där satt hon och låtsades som att det regnade, men när vi kom hem, förklarade hon för mig ingående just att jag skulle sluta på dårhuset...
Var det riktigt illa, tog hon ledigt och köpte en sista minuten och vi åkte iväg till Spanien eller nåt i två veckor - för att komma bort...
När vi kom hem, existerade inte det som hänt innan vi åkte - hon avskärmade sig, allt för att bibehålla fasaden av kärnfamiljen.
Jag spräckte den...

Nu har jag insett att hon kämpat så med att verka normal, och i slutändan inte klarat det - som de flesta av oss här...

Min mamma har absolut inte asperger men min pappa har lätta drag av det. Dock inte tillräckligt för att det ska uppfylla kriterierna för det. Inget som märks utanför familjen heller.
Min mamma är mer något slags ihåligt och manipulativt till följd av en kärlekslös barndom. Det har blivit bättre med åren men hon var riktigt känslokall när jag var liten, fortfarande kan hon gå in i en "psykopat"personlighet emellanåt, där hon blir extremt egoistisk och empatifattig.
Hon har rätt uppenbara narcissistiska drag också. Något som går i stark kontrast till hennes osäkerhet inför det hon TROR vara "lyckliga och
starka" kvinnor.

Min mamma skyllde i stort sett allt på mig, vad som än hände. Var det tre-fyra barn som bråkade, krälade hon i stoftet inför de andra föräldrarna, sökte uppmärksamhet och bekräftelse och förklarade "jo, du förstår, min son har aspergers syndrom".
Precis allt, minsta lilla fel jag gjorde i något sammanhang förklarades med "jo, min son har aspergers syndrom".
Att precis alla föräldrar som hade något med skola eller liknande att göra, t.o.m de vars barn jag knappt kände, fick reda på det ledde också till att precis allt jag sade eller gjorde, vad det än var, måste ha "berott på aspergers syndrom" i andras ögon.

Trots detta var jag så pass högfungerande att jag hade kompisar, som helt spontant inte verkade tro på bilden av asperger, vi pratade inte om det. De var inte de bästa vänner man kan ha, men det var NT-människor jag umgicks med på ett NT-sätt och det var uppenbart att deras rent naturliga inställning till mig inte var misstänksam eller ifrågasättande, däremot kunde jag märka av förvirring hos dem ibland när lärare eller föräldrar försökt mata dem med "information" om mig.

Jag tycker om min mamma innerst inne, jag vet att hon har en god sida men jag kan inte förmå mig att t.ex krama henne längre. Har inte kunnat krama om henne på snart 10 år. Jag påminns hela tiden om det hon gjort och jag vet att trots att hon lugnat ned sig mycket de senaste åren skulle hon vara kapabel att göra det igen, om hon triggades igång. Jag litar inte på henne och kommer aldrig att göra det. Kommer aldrig kunna förlåta fullt ut heller.
Mitt enda riktiga försvar nu är att jag är vuxen och myndig och att folk lyssnar på MIG. Därför verkar hon ha gett upp. Hon vet också innerst inne att hon skadat mig även om hon inte kan erkänna det ens för sig själv.

Trots att jag inte har mycket till övers för psykvården i Sverige över huvud taget så har det fåtal, på eget initiativ, kontakter med vuxenpsyk jag haft varit positiva i den bemärkelsen att jag har det slutliga ansvaret över mitt liv och har blivit bemött med respekt för min integritet. Barnpsyk var i jämförelse ett enda stort övergrepp.
Har dock ingen kontakt med vården alls nu, känner inte att de är kompetenta nog att hjälpa mig, som jag tidigare sagt.

Föräldrar gör så gott de kan. Men en del kan inte göra så mycket som behövs. Eller göra DET som behövs. NÄR det behövs.

Det kanske VAR deras fel.

Ibland behöver saker redas ut. Men att skulldbelägga föräldrar, att får dem att känna skuld och skam för vad de gjort och inte gjort...

Ja, jag är också förälder. Gör jag alltid det rätta i tillräcklig utsträckning? Nej.

Hermann, fundera ett tag på vad jag sagt.

Tunga grejer du berättar om Hermann .

En par frågor:
Fick du blir arg hemma alls?
Var det okej att bli arg någon gång, kunde de ignorera din ilska och låta dig hållas?

Måste vara oerhört frustrerande att känna att man inte riktigt är tillåten att bli arg. Sådant leder ju obönhörligen till att man får mycket undertryckt ilska, och blir ännu mer arg, kanske tom gör saker bland för att provocera.

Man lär sig ju mycket av sina föräldrar, om hur man ska bete sig.
En sak som jag funderat över på sistone är hur "tam" min mamma är. Hon är introvert, väldigt snäll. Och väldigt konflikträdd och lite nervöst lagd. I princip Schizoid

Detta har präglat mig. Jag var väldigt mesig som barn, vågade sällan hävda min rätt eller säga ifrån mot mobbing. Visste inte att man kunde eller fick säga ifrån.
Jag har förändrats, blivit oerhört självsäker och har ofta starka åsikter och säger ifrån när jag tycker folk är idiotiska, elaka eller oförstående.

Jag hade behövt få lära mig att sätta gränser. Farsan, som är en solklar Aspergare har väl försökt ibland, men ofta har hans råd kommit för sent, det är lätt att vara efterklok. Även han har en tendens att vara för snäll, bli utnyttjad vad gäller tjänster och pengar. I synnerhet förr, men han har lärt sig sätta gränser relativt bra, med bittra erfarenheter i bagaget.

Du skriver väldigt gripande och målande, det är intressant! Det är inte otänkbart att du utvecklat en personlighetsstörning av något slag med tanke på hur underlig din uppväxt varit.

Efter att jag fått diagnosen och mamma lärt sig var hon skulle vända sig gjordes det ingen skillnad mellan olika grader av ilska. Så nej, jag fick i princip inte vara arg under denna tid, mellersta tonåren, 12-16 års åldern.

Vid flera tillfällen hotades jag upprepade gånger över småsaker, min mamma ville inte diskutera, ville inte lyssna. Hon bara hotade med psykjouren om inte jag "lugnade ned mig". Hon jagade upp sig för ingenting och stressade och hetsade mig mer och mer med sina hot. "Lyssna, ta det lugnt och lyssna för i helvete, se mig i ögonen" hjälpte inte på henne.

Det är en känsla av panik som infinner sig, en enorm stress, och mycket undertryckt ilska som kommer upp, när man dels lever under ständigt hot. Att inte få bli arg, och samtidigt inte kunna diskutera saker.

Ett typiskt bråk som urartade i att min mamma ringde polis eller psykjour kunde börja med att jag kom hem, frågade "varför säger de andra barnen att du berättat det här?", uppriktigt irriterad men inte våldsam eller farlig, min mamma springer direkt och låser in sig på toaletten och börjar skrika att jag ska döda henne, att jag är galen, att jag inte vet vad jag tar mig till etc. För ingenting.
Det är oerhört stressande. Inga svar får man, hon blir bara mer och mer uppjagad och det blir jag också, i ren frustration genom en kombination av den ursprungliga kränkningen (t.ex skitsnack i skolan) hennes oemottaglighet för kommunikation och hysteriska reaktion, de ständiga hoten och den undertryckta ilskan.

Såna här "småsaker" urartade vid ett par tillfällen i flera veckors tvångsinläggning och tvångsmedicinering med starka mediciner mot schizofreni och beteendestörningar, trots att min ilska var ett naturligt resultat av för många olika saker, som jag inte kunde hantera, såsom hot och kränkning.
Inlåsningen, tvångsmedicineringen och den felaktiga slutsatsen, helt baserat på min mammas version, att jag var "oförkarligt farlig och våldsam" var liksom den yttersta kränkningen av mig som människa. Att straffas för att man haft det jobbigt. Straffas för att man blivit straffad. Att vara rättslös.

Medicinerna visade sig ganska snabbt endast ge upphov till starka och obehagliga biverkningar, neuroleptikan gjorde mig paranoid och prepsykotisk på ett sätt jag till denna dag varken varit före, eller efter. Tack och lov togs de värsta medicinerna ut väldigt snabbt, efter något drygt halvår. Den jag gick på längst tog jag i ett år men t.o.m läkaren som ordinerat allt detta erkände skriftligen när jag var 16 år att "farmakologisk behandling inte i dagsläget ett alternativ". Det var då som ärendet hamnade hos soc och bup släppte taget helt efter flera helvetesår. Efter 18 har jag inte haft någon kontakt med någon myndighet.

Det är såna som jag som blir mördare och annat. Jag har sett personer med liknande bakgrund men inte samma självkännedom som jag själv, som dykt upp i media efter något brott, och som blivit oerhört bittra och farliga, straffats gång på gång för att de straffats av samhället redan.
Det är tragiskt, jag skulle nog inte mörda, av rent självbevarande orsaker, men hatet mot psykiatrin och samhället finns där, en enorm bitterhet.
Därför som jag också inte kan försonas med skola eller det vardagliga livet, eller vården eller politikerna. Därför som jag känner ett otroligt behov av att vara fri. Röka marijuana i något paradis någonstans med vackra, ekonomiskt oberoende överklassmänniskor som står utanför/över samhället. Har sitt eget samhälle.
Jag önskar verkligen att jag var adlig eller nånting.

Ohyggligt! Du har alltså blivit förbjuden att vara arg under puberteten, den tid i livet när man är som mest arg och verkligen behöver få lätta på trycket.

Och ignorerad och osynliggjord av din mor. Och hennes skvallrande om dig bakom din rygg, oerhört kränkande. Man kan ju bli paranoid för mindre. Oj, jag skulle ha blivit vansinnig om mina föräldrar snackade om mig bakom min rygg...

Och inom psykvården, med mor som pådrivare blivit behandlad med samma godtycke och stämpelfrenesi som folk blev på 40 och 60-talet, fattas bara att de kastrerat dig också, så hade varit exakt som då.

Anledningen till att du undviker och tar avstånd från psykvården är kristallklar!

Ett tragiskt exempel på att man som barn faktiskt helt saknar makt, man är en nickedocka i de vuxnas våld. Otroligt sorgligt, du måste bära på mycket frustration, sorg, ilska. Vilken vanmakt du måste ha känt.

Är egentligen medveten om att min tunga och långvariga depression tillsammans med någon form av personlighetsstörning, båda ett resultat av uppväxten, är orsaken till varför jag inte kommer någonstans, varför jag inte klarar att leva utanför hemmets väggar. Detta i kombination med den misstro jag hyser mot hela samhället förlamar mig i allt vad jobb och skola heter. När jag ser att människor jag möter som vuxen, är samma typ av människor jag mötte som barn, som skvallrade och begick övergrepp, tappar jag lusten, blir arg, provocerad och känner mig utanför. Vill bara bort, till ett annat liv av total frihet.

Jag tror inte att det i botten har så mycket med aspergerproblematik att göra alls. Det mesta av den aspergerproblematik jag hade har vuxit bort, kanske naturligt och kanske delvis också som ett resultat av den självkännedom jag tvingats uppnå.
Att det däremot fortfarande antyds att det rör sig om asperger, att folk gärna vill hitta det som förklaring till mina problem, är än mer förlamande och gör mig än mer omotiverad att ta tag i saker. Det känns som den sista märkningen av ett övertäckt lik mer än ett försök till återupplivning.

Att jag drar mig undan, får nästan meditativ frid av ensamhet och att aldrig lämna hemmet, kan lika gärna vara ett resultat av depressionen och den eventuella personlighetsstörningen, liksom allt det andra också kan ha dessa orsaker.

Känns som om "asperger" för länge sedan upphörde att vara problemet.

Alla vanliga råd och tips som psykologer kommer med för att få folk att ordna upp sina liv fungerar inte på mig.
Jag tror inte att anpassning till ett vanligt samhälle fungerar. Jag måste få uppleva människor och världen på mina villkor, utifrån andra sociala och ekonomiska förutsättningar, för att bli lycklig.

Vore så enkelt att bara ha varit född inom en annan, mer befriad, social klass än medelklassen.
Jag vill verkligen inte ha ett vanligt liv. Varje dag drömmer jag om att träffa människor med alternativa livsstilar och då menar jag inte aspergare i gothkläder utan mer något liknande ett adligt sällskap, ett gäng dekadenta livsnjutare som reser runt, fria, kreativa, konstnärliga människor med en egen gemenskap och en egen värld.

Medelklassen äter sina egna barn. Själv har jag fått en arbetsklassuppfostran; det var försök till lydnadsträning och har gett mig auktoritetsproblem men dom rotade inte så mycket i min själ.
Även om det inte går att jämföra - ett alternativ till den totala friheten som är svår att uppnå är kanske att odla sin relativa frihet i en efter omständigheterna löst reglerad struktur, åtminstone tills du kommer fram till något bättre?

Hermann,

Med tanke på vad du har berätt nu om din uppväxt så låter det väl som det är läge att försöka få till stånd någon form av ny förutsättningslös utredning. Kanske var AS-diagnosen trots allt fel, kanske inte, men oavsett vilket så finns uppenbarligen andra viktiga faktorer som kanske spelar större roll. Dessutom är ju knappast din tidigare utredning pålitlig om din mor var så manipulerande som du antyder, eftersom den utredningen gjordes när du själv var barn (eller om det var tonåring) och din mors berättelser troligen vägde tungt.