Vad beror det på?

Är det ens eget fel att man hatar sig själv eller är det andras?

Enkla svaret är väl samhället misstänker jag. Allt från kroppsideal, sociala statuskonstruktioner och värderingar till med mobbning.

Det beror på omedvetenhet.

Det är ingens fel att man hatar sig själv. Saker är som de är. Mänskligheten är bara ett offer för sin egen idioti. Det enda man kan göra är att ställa sig utanför det och bli en observatör. Tror inte att man kan ha sinnesro om man inte stiger av hamsterhjulet.

Det är dock aldrig för sent att bli medveten om hur man känner sig. Börja meditera och öva på att vara dig själv ärlig så blir det bättre.

Depression är ju botbart med medicin och milda med även terapi. Tord vara kemis obalans till del. Alla deprimerade har inte blivit illa behandlade?

MsTibbs skrev:Depression är ju botbart med medicin och milda med även terapi. Tord vara kemis obalans till del. Alla deprimerade har inte blivit illa behandlade?

Hur definierar du depression?

Jag ser det som att vara låg. Det behöver inte vara förknippat med att må dåligt. Bara att man inte orkar så mycket.

Somliga människor är periodare och intensiva i sitt känsloliv. De behöver dra sig tillbaka ibland och slappa som lejonen gör. Det är inget som behöver medicineras. Man kan lära sig att leva efter hur kroppen är inställd att fungera. Men det kräver mycket arbete.

Hettan skrev:

MsTibbs skrev:Depression är ju botbart med medicin och milda med även terapi. Tord vara kemis obalans till del. Alla deprimerade har inte blivit illa behandlade?

Hur definierar du depression?

I detta sammanhang den delen av depression som är klinisk. Att man ser sig själv som värdelös tex. Det är ju et som är ämnet i denna tråd.

Jag hatar inte mig själv. Jag hatar andra.

MsTibbs skrev:

Hettan skrev:

MsTibbs skrev:Depression är ju botbart med medicin och milda med även terapi. Tord vara kemis obalans till del. Alla deprimerade har inte blivit illa behandlade?

Hur definierar du depression?

I detta sammanhang den delen av depression som är klinisk. Att man ser sig själv som värdelös tex. Det är ju et som är ämnet i denna tråd.

Ja men det är ju inte pg.a. depression man har dålig självkänsla bara att man inte lyckas hålla upp fasaden när man blir deppig. Egentligen är ju depression något som kan göra dig mer i kontakt med själen då du får mindre energi att hushålla med och därmed får se alla dina brister under den här perioden. Somliga kan ju gå runt och ha noll självkänsla genom hela livet men ändå lyckas hålla charaden uppe för att de är rädda för att visa sig som "svaga". Det om något är hemskt.

Varför pratar ni om depression?
Dålig självkänsla =/= depression. Det är två olika saker även om man kan ha båda samtidigt.
Jag har aldrig varit deprimerad direkt, men har tyckt extremt illa om mig själv.

Dålig självkänsla får man för att:

*Man har ofta behandlats av andra som om man är sämre än de. och/eller
*Man är för långt ifrån den man vill vara. och/eller
*Man blir behandlad som någon man inte vill vara, för att andra vill ha en sån, och man börjar tro på det själv. och/eller
*Man lever inte upp till andras förväntningar och krav. och/eller
*Man misslyckas med att uppnå det man vill. (Och att man misslyckas, kan bero på saker som inte är ens eget fel.) och/eller
*Man har gjort för många eller för allvarliga saker som man skäms över och ångrar.

Det finns säkert fler anledningar också.

Depression är en av många orsaker till dålig självkänsla.

MsTibbs skrev:Depression är en av många orsaker till dålig självkänsla.

Det där stämmer inte. Depression är blott att vara låg på energi. Men det kan göra att ens dåliga självkänsla framträder tydligare för att man inte kan upprätthålla sin fasad. Jag sa det i mitt förra inlägg.

Krav från andra eller sig själv som man inte kan leva upp till är tydligen en vanlig grej. Att ha höga ambitioner och inte nå dem pga sjukdom eller annat, och sedan straffa sig själv pga det.

Det är även min anledning till självhat, så jag känner till den väl. Många tävlar mot andra. Jag tävlar mot mig själv. Har jag en gång varit väldigt bra på något så är det oacceptabelt att vara sämre. Så länge som jag inte är den bästa personen jag kan vara så är jag inte tillräckligt bra. Det är som en ribba som kan höjas men aldrig sänkas. Hur dåligt jag än mår så är ribban kvar där uppe. Och ironin är att det är själva ribban som får mig att må så så dåligt eftersom den påminner mig om hur bra jag än gång varit på vissa saker och inte längre är.

I 15 år har jag levt med denna plåga. Att livet bara är en enda stor jakt på självförbättring som aldrig kan nås. Varje gång jag klarar av något på ett bra sätt så är jag nöjd i några timmar. Sedan höjs ribban igen, och jag måste jobba ännu hårdare för att förtjäna att leva nästa gång. Jag önskar att jag kunde slappna av och känna något annat än stress. Men varje gång jag känner ett behov av något jag skulle vilja ha eller göra som självbelöning eller naturligt behov så kommer jag ihåg hur inadekvat jag är enligt mina egna standarder, och avböjer att försöka få det jag vill ha som straff.

Jag tror att detta är vanligt i många med självhat, dock kanske inte så starkt att de handikappas pga det.

Jag vill inte låta hård men självklart har man ansvaret själv om man hatar sig själv eller inte. Hur olidlig omgivningen än är så är det i slutändan en själv som avgör om man ska ge in till självhat. Sluta ge omgivningen den makten.

bardamu skrev:Jag vill inte låta hård men självklart har man ansvaret själv om man hatar sig själv eller inte. Hur olidlig omgivningen än är så är det i slutändan en själv som avgör om man ska ge in till självhat. Sluta ge omgivningen den makten.

Men om man känner att man inte passar in i samhället och människor i sin omgivning.
Går det att styra känslan av självhat när man har svårt att leva upp till dom krav som ställs för att passa in i "normen"?

För många verkar beskriver det som just krav och förväntningar som orsakar självförakt. Oavsett om det är ens egna krav eller omgivningens

*Edit* Intressant och läsa vad ni skrivit

Egna krav är ju bra. Men har vi vettiga krav och kommer de inifrån?

Det är befriande att sluta bry sig vad folk tycker och tänker. De är bara att "let go" som de säger...kanske inte är så enkelt men det går. Ibland behöver man gå igenom mycket lidande för att tills slut sluta bry sig om blott dödligas omdömen.

Andra människor bär ju inte på några högre sanningar. De vet inte så mycket och de felar de med.

Vart kraven kommer ifrån är en väldigt bra fråga.

Kan det vara så att krav är nånting vi själva har uppfunnit? För att nå nånting "större" inom oss själva?

Eller är människan kodad att tänka hela tiden att "Detta måste jag klara av"?

Tror det är rätt aspigt att ha depression utan självhat. Jag fick det slängt i ansiktet flera ggr att när jag hade depression kunde jag inte ha det för jag hatade inte mig och tyckte inte jag var sämst i världen. NT med djup depression hatar nog ofta sig själva.

Att tycka illa om sig själv har säkert en del med hur man blivit behandlad att göra. Många som inte gillar sig själva har inte blivit bra behandlade, det kanske inte stämmer alltid men nog ganska ofta. Det tär på en att dag efter dag ses på som mindre värd.

Sedan tror jag vi har olika förutsättningar att hantera att andra inte tycker om oss. Min reaktion har oftast varit att de har fel men att det självklart var väldigt jobbigt att bli mobbad t ex. Tror det också är hyfsat ovanligt, att man inte tar det till sig.

Sedan även om man tagit det till sig så finns det nog en väg ut ur självhat. Sedan på ngt udda sätt så sätter man ju sig själv i centrum väldigt mycket om man hatar sig själv. Som om man är såpass viktig att det är viktigt att bli hatad, liksom. Jag har nog mer fokuserat på saker runtomkring och inte så mycket på mig själv.

En annan sak kan ju vara perfektionism, att man inte kan se sig själv eller andra i en gråskala, minsta fel så är ingen perfekt.

Ingen sjukdom är värre för en själfull man än att leva, men inte belåtet.

Få och korta perioder i mitt liv så har jag inte hatat mig själv. Det har varit när jag är den jag vill vara. Det borde ju innebära att jag är rätt ok. Det har även verkat på andra som att de hållt med mig då. Dessvärre har jag upplevt detta endast några månader av mitt trettioåriga liv. Antingen så har jag kämpat för att passa in eller så har jag försökt vara den jag tror att jag vill vara men inte vågat tro att det var ok. Nu blev det banalt kanske. Mina uppenbarelser brukar vara av den sorten.

Jag tror kraven på hur bra man skall vara på olika saker kommer i implicit form från omgivningen. Kuren där är nog att sätta kraven efter ens egen realistiska förmåga och strunta i de människor som inte kan respektera det. Inte minst ifrågasätt dina egna krav. Men det finns också denna aspekt om omgivningen låter dig vara den person du vill vara. Oftast handlar det om ganska konkreta saker som kan sätta hinder, och då får man försöka frigöra sig från dessa.

kiddie skrev:Tror det är rätt aspigt att ha depression utan självhat. Jag fick det slängt i ansiktet flera ggr att när jag hade depression kunde jag inte ha det för jag hatade inte mig och tyckte inte jag var sämst i världen. NT med djup depression hatar nog ofta sig själva.

Är väl nästan klassisk neurotypisk trångsynthet där hur man själv fungerar är hur andra fungerar med automatik och utan reflektion. Förmodligen kopplat till NT:s koppling mellan identitet och kravbild. Man skall så att säga ha en viss identitet och image. Samt leva upp till vissa krav, iaf ska det se ut så. Annars "ska" man skämmas. Så det är mycket inbillade kopplingar helt enkelt.

plåtmonster skrev:Jag tror kraven på hur bra man skall vara på olika saker kommer i implicit form från omgivningen. Kuren där är nog att sätta kraven efter ens egen realistiska förmåga och strunta i de människor som inte kan respektera det. Inte minst ifrågasätt dina egna krav. Men det finns också denna aspekt om omgivningen låter dig vara den person du vill vara. Oftast handlar det om ganska konkreta saker som kan sätta hinder, och då får man försöka frigöra sig från dessa.
.

Hur vet man när det är något man inte klarar av? Hur vet man vilka krav man ska sätta? Vad innebär realistisk förmåga? Det här är saker som jag verkligen inte förstår. Om någon kan förklara så vore det ju fantastiskt!

Sätt inga krav utan gör ditt bästa och var nöjd med det? Sedan kan man jobba för att utvecklas men det är något annat.

Och man märker utifrån sina misslyckanden vad som är utöver ens kapacitet.