Att man ser saker logiskt och inte bara sållar bort allt obehagligt.

Jag har aldrig förstått uttrycket "Det händer bara andra". Jag funderade som barn om vuxna verkligen var så blåsta. Skulle de vara utvalda eller vaddå? Jag tänkte mer att det var ganska troligt att man i sitt liv skulle vara med om en bilolycka, få cancer och att ens hus skulle brinna ner. Min vetskap om detta gick verkligen på djupet eftersom jag inte hade så mycket filter ens för mina tankar. Inte konstigt att jag utvecklade panikångest innan första klass.

När jag har blivit äldre känner jag oxo att min autopilot har blivit sämre och det leder till att allt hackas sönder i småbitar och det är väldigt psykiskt krävande att få ihop allt. Detta leder till kanske inte oro men en ganska konstant stress.

pass

kiddie skrev:Att man ser saker logiskt och inte bara sållar bort allt obehagligt.

Jag har aldrig förstått uttrycket "Det händer bara andra". Jag funderade som barn om vuxna verkligen var så blåsta. Skulle de vara utvalda eller vaddå? Jag tänkte mer att det var ganska troligt att man i sitt liv skulle vara med om en bilolycka, få cancer och att ens hus skulle brinna ner. Min vetskap om detta gick verkligen på djupet eftersom jag inte hade så mycket filter ens för mina tankar. Inte konstigt att jag utvecklade panikångest innan första klass.

När jag har blivit äldre känner jag oxo att min autopilot har blivit sämre och det leder till att allt hackas sönder i småbitar och det är väldigt psykiskt krävande att få ihop allt. Detta leder till kanske inte oro men en ganska konstant stress.

*Känner igen*

Jag har inte ångest, men tänkte jag kunde tipsa om något jag läst om. Har läst om något som heter Medveten andning som innebär att man skall andas med näsan, och lära sig andas med diafragman. De menar att det innebär en stress för kroppen att andas med munnen, vilket kan leda till bl a stress, ångest, trötthet m.m. Så att man alltså kan bli bättre från ångest och sånt genom att lära sig andas bättre. De säljer något som heter Relaxator med ett munstycke man sätter i mun med ett steglöst hål, så man kan öva sig på att andas med diafragman. Sen finns det en sovtejp som är som ett plåster man tejpar för munnen när man skall sova, för att man skall andas med näsan under natten.

Jag beställde hem både relaxor och sovtejp (och en bok fick man också) i ett försök att kanske bli lite piggare och mer avslappnad, är ju värt att testa. Har inte hunnit prova riktigt än, men sambon har testat sovtejpen och han tyckte att han var lite piggare än annars när han vaknade. Men jag skall också prova.

Vet inte om detta ger er något, men tänkte jag skulle skriva om det då jag läste att det kunde hjälpa mot ångest också.

https://www.medvetenandning.se/

Jag har ständig ångest och rejäl sådan, så att det känns som att jag går under och inte står ut mer. Det rör så mycket olika saker och jag har medicin men måste alltid ta mer än ordinationen och det bästa jag vet är när jag blir helt däckad och sover ett par timmar, ser fram emot att ta den där mängden medicin vilket är helt sjukt men jag klarar inte att ta mig igenom en hel dag med allt det innebär.Sorgligt men sant. Det blir inte varje dag men på tok för ofta

Vad ska man göra då? Man kan inte bara sitta där med ångest. Det lider till självmord.

Ska man ta medicin? Om man inte gör det. Vad ska man göra då? Låt säga att man redan tränar, äter hälsosamt, och har rutiner.

Jag är fortfarande osäker om mediciner, men vill inte lida mer.

Det är inte konstigt att man får mycket ångest med ASD, det är väl vetenskapligt bevisat att dessa personer har fler stressmoment i sin tillvaro.

Man kan bli ordentligt utsugen på energi av en stojig miljö eller när omgivningen ställer krav på saker som man fungerar olika på. Att behöva sitta på fikarast med okända människor när man trött tycker jag kan vara enormt stressande medan vissa tycker att det ska vara rast vid vissa tider för att arbetet blir jobbigt.
Det är stressande varje gång man blir tvungen att förklara något som inte alla kan relatera till eller om någon ska trycka på fel knappar när man är hemma och bara vill vila. Jag tycker det är härligt att komma hem från tex jobbet och vara trött, man känner att man gjort ifrån sig bra och ser fram emot en lugn kväll och en härlig sömn.

Man övertänker ibland alla möjliga tänkbara situationer för att man vill undvika att hamna i stressen och det ger väl en stor dos ångest. Har nog levt med ångest sedan jag var tonåring så jag har lärt mig acceptera att den är där, sålänge man man känner stressen så kommer ångesten vara en trogen följeslagare. Har testat alla möjliga mediciner men kan inte säga att de hjälper så mycket och än lever jag.
Den bästa ångestlindringen kan också vara att göra sig trött, på ett positivt sätt, typ att träna eller kuta. Det är som att kroppen inte orkar ha ångest efter det så man blir avslappnad.

Flera år av övertänkande resulterade i diagnosen GAD när jag var runt 23 fick min As diagnos flera år senare.

sussi83 skrev:Flera år av övertänkande resulterade i diagnosen GAD när jag var runt 23 fick min As diagnos flera år senare.

Blev du av med GAD eller är det något du lider utav fortfarande?

slackern skrev:

sussi83 skrev:Flera år av övertänkande resulterade i diagnosen GAD när jag var runt 23 fick min As diagnos flera år senare.

Blev du av med GAD eller är det något du lider utav fortfarande?

Jag dras ff med den, kanske sånt mentalt skräp man samlar på sig på färden, har man haft det i så många år är det kanske svårt att bli av med det helt tror jag. Men man lär sig acceptera att den finns där och försöker anpassa sig där efter.
Har väl alltid varit en funderare sen barnsben och upplevt mig själv som olik andra.

Först oroar man sig innan man ska göra något. Särskilt något socialt. Man repeterar och försöker förutse allt som kan tänkas hända.
Sen händer förstås det enda som man inte kunnat föreställa sig.
Då får man social baksmälla och går hem och idisslar det som hänt, om och om igen, och försöker förstå.
Eftersom man har ganska svag självkänsla och inte tycker särskilt mycket om sig, så bankar man samtidigt ner sig själv rejält i skoskaften.
Om man lever på det sättet, vore det väl konstigt om man INTE fick ångest? Eller?

Baba Jaga skrev:Först oroar man sig innan man ska göra något. Särskilt något socialt. Man repeterar och försöker förutse allt som kan tänkas hända.
Sen händer förstås det enda som man inte kunnat föreställa sig.
Då får man social baksmälla och går hem och idisslar det som hänt, om och om igen, och försöker förstå.
Eftersom man har ganska svag självkänsla och inte tycker särskilt mycket om sig, så bankar man samtidigt ner sig själv rejält i skoskaften.
Om man lever på det sättet, vore det väl konstigt om man INTE fick ångest? Eller?

Jo, och hos mig ingår det en sidoloop också, vars huvuduppgift verkar vara att påminna mig om att jag aldrig kommer att lära mig av det som du så träffande beskriver.

Det är väl för at vi inte är accepterade av samhället.

nomemorytoday skrev:

Baba Jaga skrev:Först oroar man sig innan man ska göra något. Särskilt något socialt. Man repeterar och försöker förutse allt som kan tänkas hända.
Sen händer förstås det enda som man inte kunnat föreställa sig.
Då får man social baksmälla och går hem och idisslar det som hänt, om och om igen, och försöker förstå.
Eftersom man har ganska svag självkänsla och inte tycker särskilt mycket om sig, så bankar man samtidigt ner sig själv rejält i skoskaften.
Om man lever på det sättet, vore det väl konstigt om man INTE fick ångest? Eller?

Jo, och hos mig ingår det en sidoloop också, vars huvuduppgift verkar vara att påminna mig om att jag aldrig kommer att lära mig av det som du så träffande beskriver.

Precis så är det ju. Tack för att du satte ord på mina känslor!

Världen är oförutsägbar och alla går efter sina forna upplevelser. Lätt att få katastroftänk då, både med och utan aspergers. Jag har dåliga erfarenheter av vården. En sak som satte sig på djupet var en läkare som var hur bra som helst första gången men han hade bara lurat mig och spelat med för att veta vad jag var för typ. Så andra gången chockade han mig med att vara ett riktigt praktarsel.

Kan inte slå bort dåliga erfarenheter. Skulle träffa min läkare som jag träffat 3 ggr innan som alltid varit empatisk och respektfull. Fick för mig en massa skit, att han skulle drogtesta mig, att han skulle ta bort någon medicin eller minska, och att han skulle vara otrevlig. Inget var sant. Det var ett bra möte.

Kan man inte ta bort de dåliga erfarenheterna utan vara medveten om dem hela tiden så lever man i en slags sanning, men den är väldigt påfrestande, man måste kunna ljuga för sig själv. Ljuga kan inte aspergare så bra.

E för att e så mycke vara rädd kanske

finns inget djur vad jag vet som inte visar tecken på ångest, när det inte platsar eller känner sig övergiven...

antonius skrev:finns inget djur vad jag vet som inte visar tecken på ångest, när det inte platsar eller känner sig övergiven...

Tack

Varför är det så tyst om det när det förklarar så mkt av hur vi fungerar

Flinta skrev:

antonius skrev:finns inget djur vad jag vet som inte visar tecken på ångest, när det inte platsar eller känner sig övergiven...

Tack

Varför är det så tyst om det när det förklarar så mkt av hur vi fungerar

kanske för att logik inte hamnar överst på to do listan...

Flinta skrev:

antonius skrev:finns inget djur vad jag vet som inte visar tecken på ångest, när det inte platsar eller känner sig övergiven...

Tack

Varför är det så tyst om det när det förklarar så mkt av hur vi fungerar

antonius skrev:

Flinta skrev:

antonius skrev:finns inget djur vad jag vet som inte visar tecken på ångest, när det inte platsar eller känner sig övergiven...

Tack

Varför är det så tyst om det när det förklarar så mkt av hur vi fungerar

kanske för att logik inte hamnar överst på to do listan...

Var är psyko-logiken hos människor som jobbar med människor i vård/omsorg? Var är den hos t ex psykiatriker?

Ju mer (psyko)logiskt jag har kunnat tänka om mina symptom på psykisk ohälsa och psykiska och neuropsykiatriska störningar desto mindre har jag skämts.

Personligen har jag väldiga sensoriska problem.

Det kan vara en orsak till varför jag är så känslig, samt har dålig balans.

Apropå tabletter mot ångest.
En psykiatriker kan inte skriva ut t ex skuldsanering, ljud- och ljusisolerad lägenhet, kärlek och passande stöd av nära anhöriga på recept för de som behöver


När jag mött psykiatriker personligen har jag upplevt dom som hjälplösa men jag har fascinerats av hur dom stöttas (eller hjärntvättats)
av läkemedelsbolagen i sina symptombehandlingar. Eller hur börjar man tro att alla patienter man har framför sig behöver medicin för att...