Om jag inte är beredd på att någon skall hälsa på mig, kommer det ibland inget "hej" ur mig, jag bara kippar som en fisk. Munnen öppnar sig, men det kommer inget "hej". När jag var liten minns jag att det ibland var helt omöjligt för mig att få ur mig ett hej. Det var som om munnen inte ville reagera. En dagisfröken blev arg på mig och sade att jag var konstig.
Känner någon av er igen det här? Är det något "aspigt"?

Varför tror folk att man är knäpp bara för att man inte gör exakt som de förväntar sig?

Finns det engelska uttrycket "acknowledge a person", ungefär "bekräfta" en person man möter. Det finns väl mer än ett sätt att hälsa på och visa att man noterat att personen står där? Man kan nicka, harkla sig, göra high five, tummen upp, säga "tja", "läget", "tjenare" ...

Jag känner igen det där. Många av oss aspergare behöver väl både längre tid och många gånger mer energi än vad de normgivande utmäter för att först ta in och tolka att där står någon, vem det är, vad man har eller förväntas ha för relation till den, och sedan dessutom börja bedöma vad man förväntas göra (och kanske, om självförtroende och stressnivå tillåter, rentav vad man vill göra)... till att börja med. Tycker sådant verkar helt normalt. Fast det är ju lätt att säga när det för omväxlings skull inte är jag som gör "fel"...

Oh, ett av mina stora problem! OM jag noterar någon jag känner så behöver jag typ en startsträcka på en 20-50m av mental pep-talking för att kunna klämma fram ett "Hej". Hälsar någon på mig när jag är helt oförberedd så kan jag kväka ur mig något som påminner om ett "Hej" om jag fattar att det är mig de hälsar på. Att hälsa är totalt onaturligt för mig, har alltid varit och kommer nog alltid att förbli det också.

När jag var liten så fick jag mamma att skämmas över mig flera gånger för jag totalvägrade att gå fram och hälsa; ju mer hon försökte, detso mer motsträvig blev jag.

Vet ej om detta har något med AS att göra, har ju ingen diagnos, men det har ställt till många problem för mig. Jag kan låtsas inte se folk ibland för att undvika att hälsa.

Banzai skrev:Jag kan låtsas inte se folk ibland för att undvika att hälsa.

Gör jag också ofta men egentligen har jag inga större problem med att få fram en hälsningsfras utan det är mer att jag vill undvika att starta en konversation.

Känner oxå igen, men mest när jag är inne i ngn syssla så har jag svårt att få fram ljud. Jag har ofta svårt att hälsa till/på arbetskamrater som kommer in, men inte när de går för då känns det viktigare att säga nåt.

Läste ett avsnitt i en bok idag, om hur mycket svårare det är att producera språk än att förstå det (fast mycket snitsigare uttryckt förstås) och tänkte så mycket på dig, Kahlokatt. Jag t o m skrev ditt nick i marginalen.

Om jag ids ska jag skriva av stycket i morgon.

Tjena, jag känner igen mig absolut.. blev något pinsamt när vice vdn på företaget kom förbi en dag och jag sade inte ett pip utan mest stirrade. Försökte morsa extra mycket dagen efter för att kompensera min konstighet... :S

Härom dagen, när jag precis visslade ut från en lunchrestaurang, hörde jag hur en tjej i personalen ropade "hej och tack" efter mig. Men då var jag redan på väg att stänga dörren, så jag låtsades att jag inte hörde. Men nu vet jag inte om jag törs gå dit igen! Måste man säga hej och tack när man lämnar en restaurang? Om personalen säger det brukar jag normalt svara, men skall man själv säga det som gäst om inte personalen säger det?

Kahlokatt skrev:Härom dagen, när jag precis visslade ut från en lunchrestaurang, hörde jag hur en tjej i personalen ropade "hej och tack" efter mig. Men då var jag redan på väg att stänga dörren, så jag låtsades att jag inte hörde. Men nu vet jag inte om jag törs gå dit igen! Måste man säga hej och tack när man lämnar en restaurang? Om personalen säger det brukar jag normalt svara, men skall man själv säga det som gäst om inte personalen säger det?

Jag tyckte inte historien var det minsta konstig och tror inte att hon tyckte det heller. Jag kan nästan lova dig att hon varit med om betydligt "konstigare" saker än så. Hon, liksom de allra flesta andra nuförtiden, har helt enkelt för mycket med sig själva och sina egna liv. Det tror jag fullt och fast på.
Gör inte misstaget att tro att alla entisar för nån sorts loggbok, "jaha, hon där var nog en asperger, henne antecknar vi".

Med min paranoia är det precis vad jag inbillar mig! Jag kan inbilla mig att hela stan har koll på mig (och Uppsala är ändå rätt stort).

Skulle de ha en så negativ inställning som du inbillar dig skulle de inte ha några kunder kvar!

De kommer absolut INTE komma ihåg dig för att du inte svarade för de bryr sig knappast om att kunder inte svarar på sånt eftersom det är en standardfras som kanske ägaren av restaurangen tutat i dom att de ska säga...

Kahlokatt, jag är likadan. Ibland så bara rör jag på munnen och inte ett ljud kommer fram, ibland får jag bara fram en viskning, och ibland blir det tyvärr så att jag pratar för högt.

Maldita skrev:Kahlokatt, jag är likadan. Ibland så bara rör jag på munnen och inte ett ljud kommer fram, ibland får jag bara fram en viskning, och ibland blir det tyvärr så att jag pratar för högt.

+1
Ljuden kommer inte som jag vill, särskilt inte när jag är oförberedd.

Eos skrev:

Maldita skrev:Kahlokatt, jag är likadan. Ibland så bara rör jag på munnen och inte ett ljud kommer fram, ibland får jag bara fram en viskning, och ibland blir det tyvärr så att jag pratar för högt.

+1
Ljuden kommer inte som jag vill, särskilt inte när jag är oförberedd.

+1
För mig är det inte bara med ord, utan även kroppen. Ibland, när någon nickar till hälsning, och jag ska nicka tillbaka, blir det bara nån sorts ryckning istället. Måste se rätt korkat ut o.o