Bror Duktig skrev:Präster som arbetar med själavård behöver inte ens tala om religion eller tro. Min präst har frågat massor om min gudsbild och jag tror att han anpassar vissa saker efter det (och att ens gudsbild säger en del om en själv och vad man varit med om). Han pratar även om uppväxt, och vad skönt att äntligen få diskutera det på ett sätt som inte är så fullt av förutfattade meningar och övertolkningar som BUP sysslade med.
...

Bror Duktig skrev:...

Alla behöver vi komma till freds och ro med hur livet är. Visst kan det vara väldigt svårt, men ingen mår bra av att kämpa emot för mycket. Bara för att en människa inte tror, betyder det inte att den inte är underkastad en mängd lagar (typ naturlagar - som att vi inte kan röra oss utanför våra genetiska lagar, eller att vi alla blir äldre och dör, eller att vi alla har olika talanger och baksidor som vi inte kan ändra alltför mycket).

Fint formulerat Bror Duktig.

"Min präst" skulle aldrig knyta an till gudstro om inte jag bad om det! Vi pratade väldigt lite gud!
Det är en fördom att kristna människor alltid ska ta upp sin gudstro med alla hela tiden.

Thalia, jag förstår hur du menar, och att vissa kanske inte skulle ta risken, eller tro att det kan funka o.s.v. Men för dem som tror att prästen kommer att tala om tro, så kan det vara bra att veta att den inte alls måste göra det. Sedan kan man ju vilja avstå ändå. Och känns det inte rätt, så är det väl inte rätt heller. Det finns ju de som älskar den typ av terapi som får mig att bara bli sjukare. Vi är alla olika eftersom vi har olika förutsättningar och har formats på olika sätt. Även för en djupt troende skulle själavård kunna vara fel och KBT rätt, för ett specifikt problem. Mina problem är mer existensiella eller hur man ska säga (och formade efter just mig), och då passar KBT mig inte alls.

Bror Duktig skrev: Mina problem är mer existensiella eller hur man ska säga (och formade efter just mig), och då passar KBT mig inte alls.

Skönt att du hittat något som fungerar för dig någonstans ändå. KBT passar inte mig heller och jag har inte hittat något som gör det men det tror jag har mer med mitt sätt att tänka att göra än med att all terapi skulle vara dålig.

Terapi kan ju vara dålig för en viss person. Och om den som är terapeut inte kan individanpassa, så är det också lite dåligt. Lägg inte all skuld på dig själv.

Jag är ovanlig och det mesta funkar inte på mig, men det måste ju finnas något som kan funka, man är väl inte född till psykisk ohälsa?

Bror Duktig skrev:...man är väl inte född till psykisk ohälsa?

Jag önskar att jag kunde svara nej på det men jag känner mig inte alls övertygad om att det går att återhämta sig helt från eller komma ur alla varianter av problem man kan drabbas av.

Bror Duktig skrev:En psykolog jag hade när jag var inlagt en gång, fick ett utbrott, reste sig och skrek: "du beter dig som en jäkla 6-åring" och så skrek han en massa jag inte minns. Jag hade inte diagnos då, och fattar inte vad jag hade gjort för fel. Troligen sagt emot alla hans teorier om hur jag fungerar.

Han vägrade träffa mig mer under inläggningen, och var inte heller med på utskrivningssamtalet.

Du skulle frågat om han kommit över trotsåldern ännu?
Förvisso ett allvarligt ämne men den psykologen verkar ju även en 5-åring kunna skämmas för.

"Du funkar inte som föreläsaren sa. Jag vill inte leka mer. Nä!"

Bror Duktig skrev:Och om den som är terapeut inte kan individanpassa, så är det också lite dåligt.

En terapeut behöver också ifrågasätta sina egna ideér om den person de pratar med. När man bildar sig en uppfattning om den andra personen som man i stort sett behöver för att ordna tankeprocesser så måste man vara konstant öppen för att den uppfattningen kan vara fel eller bara tillämpbar inom ett specifikt område.

Tahlia, det kan säkert stämma, jag undrar själv ibland. Men vissa kontakter är mer lugnande och dämpar sjukdom, medan andra, som psykiatrins, eldar på så man blir sjukare. Jag tror tyvärr själv att jag kommer att ha svårt att blir helt frisk någon gång. I och med AS:en också, så har man ju en ständig sårbarhet.

Plåtmonster: håller med i det du skriver. Det är väldigt märkligt hur stelbent en del tänker, och att de verkligen bara följer skolboken och också vägrar fundera över om de tolkat personen rätt.

Det är tydligt hur de som passat mig bäst, har haft lätt (eller ok, lättare i alla fall) att individanpassa och -avläsa. Att det inte har funkat ändå har berott på lite andra saker, som att när jag flyttade och min ätstörningsterapi gick verkligt bra, vägrade nya kommunen betala (det var specialvård) och när jag fick en liknande terapeut igen, slutade han.

Är man allergisk mot kristendom ska man nog inte gå till en präst. Det kan funka om man är mer neutral ateist. Men det som är bra med dem är att man vet på ett ungefär var man har dem. Har talat med flera själavårdande präster och en diakon och de flesta kontakterna har varit mycket bra. I ett av fallen var det rent praktiska saker och då stannade det på den nivån.

Värre då innan då de flesta skattestödda terapeuter trodde på helsjuka saker men de gick inte ut med det till allmänheten. Att vara sjuk mentalt och behöva någon VETTIG och sedan då få höra att man har ett undermedvetet som gör de mest sjuka sakerna, det tror jag är farligare. Att dessa människor liksom prästerna har en tro men de tror själva inte att det är en tro utan att de har upptäckt ngt mystiskt som man mer och mer ska bli invigd i som en sekt ungefär. Psykodynamiken påminner i det rätt mkt om scientologikyrkan.

KBT funkar inte heller på mig. Jag trodde det skulle det för funkar inte en sak borde väl motsatsen funka? Men sedan insåg jag att det är lika knäppt som att hata både pizza och soppa och på de grunderna tro att man hatar all mat.

Man ska absolut inte skuldbelägga vare sig om mediciner eller terapi inte funkar. Det är inget val man gör. Trots att mina gamla psykodynamikerterapeuter skulle hävda den totala motsatsen. De trodde t o m att om man reagerade på en medicin så var man duktig och ville bli bättre. Funkade den inte ville man må dåligt. De trodde inte att medicinen i sig själv hade verkan utan den var bara en termometer på hur mycket man var motiverad.

Motivation var deras nyckelord. Var man omotiverad så var man en förkastlig patient, bortom all räddning. Dvs de hatade alla depressionspatienter som de ansåg hade det mysigt i sin depression.

Såklart är det kanske dumt att gå till en präst om man är allergisk mot kristendom. Men man behöver inte ha en tro, menade jag bara. Jag skulle ha svårt att gå till någon som jag vet annars står för något jag hatar.

Jag förstod inte riktigt hur du menade med att "få höra att man har ett undermedvetet som ...". Tänker du på det som i att "må dåligt av att man blev behandlad si eller så som ung/barn"? Man bör ju känna och vara med på att det verkar stämma och är logiskt. Visst finns risk för s.k. efterkonstruktioner, så man får vara försiktig. Men om man som jag fick höra att jag hade fått massor av stryk av pappa eftersom jag blev arg när de frågade om han slog mig jämt, eller att de påstod att jag var särskilt svartsjuk när jag fick en lillebror, eftersom jag blev arg på deras tjatande och att de inte förstod mig när jag sade att jag inte blev svartsjuk - då blir det ju verkligen fel.

De gamla grejer som vi pratat om nu, jag och prästen, är mer förankrade i verkligheten. Vissa saker vet jag ju själv att jag VILL diskutera (men KBT-knäppisarna vägrar, för "vi är här och nu nu"). Mina problem med självkänsla och mål och mening, är ju djupa saker, inget som "bli av med uttrycken för din BDD" trollar bort.

De psykodynamiker du beskriver, låter inte bra. Det kanske finns fler inriktningar, där man kan prata om vad som format en under livets gång, utan att bli så flummig som det du beskriver, eller prata för mycket om undermedvetenhet. Jag har inte mycket till undermedvetenhet på det sättet, men påverkas ändå mycket av det förgångna.

Jag kan bli knäpp på både rotande i barndomen om man behöver hjälp med här och nu och det omvända. Att vanliga människor fattar att hjälpen måste anpassas till problemets art, men att experter tror att en sorts hjälp funkar för alla, det är ju sanslöst.

Det undermedvetna, en sak var att jag var ledsen för att min ångest höll mig för mkt på hemmaplan, jag var så himla sugen på världen och att åka till kompisar och sånt. Då fick jag höra att ångesten har rätt och jag lever i förnekelse och jag måste inse det. Att jag egentligen tycker väldigt illa om världen (särskilt de delar jag påstod jag var intresserad av) och att jag hatade mina vänner. De ville att jag gjorde mig av med de vänner som jag gillade mest eftersom mitt undermedvetna hindrade mig att åka dit så om terapin skulle fortgå skulle jag bryta de kontakterna. Oxo som asexuell så var jag i förnekelse om att jag hade en väldigt stark sexdrift och blev tillsagd att ligga runt.

(Jag lydde inte deras råd men jag fick inte sluta terapin eftersom det skulle innebära slut med medicinen oxo.... snacka om sjuka ideer de hade... )

Det första stycket håller jag helt med om!

Det andra: det låter förfärligt. Värre än jag varit med om.

Det tredje: jag blev utskriven direkt utan ens hjälp att sätta ut medicinen, när jag sade att jag inte ville äta den.

Om vi ska ta depressioners orsaker så, så sent som 2002 sådär, så hade jag en samtalskontakt som hävdade att depressioner skapas på ett psykodynamiskt sätt. Hon var mest för sekundärvinsten dock, att vi som var deprimerade hade gjort oss sådana, vi kunde sluta med det bara vi ville, från en dag till en annan. Vi använde depressionen i utpressningssyfte. Vi låtsades ha en sjukdom för att andra skulle behandla oss som kungligheter. Om vi istället tog ansvar för våra egna liv skulle den inbillade deprssionen gå över. Den upprätthölls av att vi ville ha den, för att styra hela vår omgivning.

De vinster som hon ansåg jag hade var att alla hjälpte mig och att jag slapp jobba. Hon fick det som att låta som att jag fick en massa pengar av det och en massa kompisar som kom och bockade och bugade och fjäskade. Jag hade en stackars kompis och socbidrag.

kiddie skrev: Att vanliga människor fattar att hjälpen måste anpassas till problemets art, men att experter tror att en sorts hjälp funkar för alla, det är ju sanslöst.

När jag bad om att få gå i terapi så var jag tvungen att gå en gång i veckan. Ville gå varannan vecka för att kunna återhämta mig emellan och försöka ha ett liv också men se det gick inte för terapi ska man ha varje vecka för så hade de bestämt.
Så här i efterhand tror jag att de vill att man ska gå en gång i veckan för att man inte ska hinna bygga upp ett "försvar" mellan gångerna. Alltså terapin ska bryta ner ens försvar så man blir frisk.
Kan nog säga att mitt försvar bröts inte ner trots en vecka mellan gångerna...var nog onödigt att jag gick dit, hade kunnat gå till en präst i stället, hade nog funkat bättre...

Detta var innan jag fick mina AS/ADD-diagnoser så nu kanske de skulle anpassa sig mer efter mina behov.

kiddie skrev:Om vi ska ta depressioners orsaker så, så sent som 2002 sådär, så hade jag en samtalskontakt som hävdade att depressioner skapas på ett psykodynamiskt sätt. Hon var mest för sekundärvinsten dock, att vi som var deprimerade hade gjort oss sådana, vi kunde sluta med det bara vi ville, från en dag till en annan. Vi använde depressionen i utpressningssyfte. Vi låtsades ha en sjukdom för att andra skulle behandla oss som kungligheter. Om vi istället tog ansvar för våra egna liv skulle den inbillade deprssionen gå över. Den upprätthölls av att vi ville ha den, för att styra hela vår omgivning.

De vinster som hon ansåg jag hade var att alla hjälpte mig och att jag slapp jobba. Hon fick det som att låta som att jag fick en massa pengar av det och en massa kompisar som kom och bockade och bugade och fjäskade. Jag hade en stackars kompis och socbidrag.

Usch.

Efter att ha läst inläggen sedan sist så verkar det som om många personer inom samtalsterapi saknar kognitiv förmåga att se bortom en viss metod eller föreställning om sammanhang. Man skulle kunna säga att de är kognitivt handikappade och olämpliga som samtalspartner för personer mer komplexa problem.

Kanske dags att terapeuter recenseras på deras förmåga att tänka utanför lådan och på djup abstraktionsnivå? Dessutom behöver de kunna hantera sådant de saknar praktisk erfarenhet och förstå att det är verklighet för andra men inte de själva. (den sistnämnda oförmågan skulle vara pannkaka för personer som jobbar med t.ex fysik eller mjukvara)

Asså grejen är att det varit krig som ingen sett. Jag pluggade psykologi just då så jag såg bakom kulisserna. Vad föreläsare och annat proffs hade för info. På den tiden så var det uppdelning i två läger mellan universiteten. Ett läger lärde ut psykodynamik och ett lärde ut beteendegrejer. Det var sällsynt med samarbete. På endera skola kritiserades den andra högljutt.

Jag gick på en skola där beteendeanalys gällde. Vi var extremt kritiska mot psykodynamikerna. På högre nivå rådde ganska råa metoder dessa skolor emellan.

Men det var så att man valde. Eller skolan valde åt en om man som jag bara råkade hamna på en skola med viss inriktning. Det gick inte att ha en bredd. Då blev man väldigt attackerad. Även på låga nivåer av studier.

Man drillades att "tro" på ena skolan och avsky den andra.

På den tiden stred "vi" i motvind. Över 95 % av landstingets terapeuter var fortfarande psykodynamiker och "vi" trodde aldrig att vårt synsätt någonsin skulle accepteras eftersom psykodynamikerna satt på alla maktposter. Så det blev ganska tumultartat och förvånande när psykodynamiken föll som en fura.

Det som hände var naturligtvis att KBTarna tog över med full kraft. Det var ju trots allt ett krig.

Man skulle ju då hoppas på att skolor lärde ut en blandning av det mesta inom psykologin så att terapeuten kan få många saker att plocka från, men det är inte tillåtet. Det finns inga sådana kurser.

De terapeuter som är bra är nog det trots sin utbildning inte pga den och det tror jag gäller både då och nu.

Usch att de som borde vara vidsynta och insiktsfulla mest håller på med kiveri om fixa ideér på hög (makt)nivå. Det gör att man förstår dessa galenskaper.

@kiddie, Några bra tips på hur man kan klura ut vilka terapeuter som ser bortom denna fraktionism?

Jag har hållit mig borta från terapi så jag vet inte riktigt hur det skulle kännas nu. Men om man säger vissa saker som går emot teorin och de inte rättar en, så är det nog ett gott tecken på att de inte bara ser väldigt snävt på det hela.

Som när jag gick i KBT, innan diagnos, då sa jag att jag behöver lära mig hantera att folk inte tycker om mig. Att många har en slags instinktiv motvilja mot mig. Nu fattar jag ju att det nog var lite för att de inte visste var de hade mig, och i vissa fall att de tycker att man ska vara vanlig och det är jag inte. Hade då terapeuten verkligen frågat i vilka situationer det hänt och hur ofta och försökt pussla ihop det så hade jag nog fått förtroende för denne. Men istället sa terapeuten att det var en felaktig tanke som behövde rättas till.

För de som tror andra inte gillar dem, de har fel. Då måste patienten inse det. Man ska korrigera felaktiga tankemönster.

Nu säger jag inte att det inte finns felaktiga tankemönster, ibland kan det vara bra att inse att man tänker fel ibland och faller i tankefällor. Men om det råkar vara sant då? Då har de ju inget att komma med. En bra KBTare måste kunna inse att alla inte är lika omtyckta och att allt inte är felaktiga tankar.

Kan man modifiera teorin och inte använda den "i onödan" så är det ju ett plus för terapeuten.

Kan oxo säga att min specialpedagog var bra, vet inte utbildningen där, men hon var duktig både att förstå aspergers (förstod dock inte add) och på att vara mänsklig. Både varm och hade folkvett. Vet ngn hur de är utbildade? Hon var inte terapeut utan psykolog.

Bra resonemang Kiddie.

Det är synd att det inte lärs ut hur man ser bortom skolboksexemplen och valt synsätt (två problem).

Jag har fått höra att jag har schema för att jag har städtvång och måste arbeta bort schemat. Den psykologen har nog mycket lite kunskap om AS och att schema uppmuntras som ghjälpmedel. Tvång att kolla spisen: ja, men när personen glömt spisen och bränt ned köket? Och sedan glömt igen och nästan råkat ut för samma sak några gånger, är det då bara ett litet tvång att arbeta bort, eller är lösningen en spistimer från hab?

Och det är ju inte bara några aspergare det gäller, utan det finns mängder med grupper som faller utanför normalramarna, samt att typ ca 20 % av alla som är inom det normala, ändå har egenskaper och egenheter som faller utanför - det är ju just normalt det med.

En bilmekaniker är tvungen att anpassa sig efter modell. Den kan inte sätta in skivbromsbelägg i en bil med trumbromsar, med motiveringen att det är så ovanligt med trumbromsar numer. Det blir en omöjlig uppgift om inte bromssystemet ska byggas om helt.

Människan är mer komplex än varje maskin man kan tänka sig, ändå är psykiatrin mer enkelspårig än mekaniker inom vilket område som helst.

Sedan jag kom på den liknelsen, har jag fått tre psykologer att tystna och fundera när jag berättat. Så det var nog en bra liknelse.

Om man angriper problemet hos en person, med olika synvinklar, så lär man upptäcka vad det består i, och se vad som kan vara lösningen. Kanske psykodynamisk terapi, kanske stödsamtal utan röd tråd i inriktning, kanske KBT, kanske praktisk hjälp från hab, kanske en kombination när det som löses av hjälpmedel från hab, samtidigt skapat onda spiraler som kan brytas med KBT. Kanske intensivt, kanske långt mellan träffarna.

Det finns många möjligheter.

Den som jag träffat som var bäst på individavläsning, hade ingen utbildning alls faktiskt och jobbade privat (jag fick Dagmarpengar som det hette, för att träffa henne). Så det är nog mycket en egenskap och inget som man får gratis. Däremot kan nog alla bli bättre på det om de får utbildning.

Märkligt är det, att jag hör alla som läst psykologi säga att de måste välja sida.

plåtmonster skrev:Efter att ha läst inläggen sedan sist så verkar det som om många personer inom samtalsterapi saknar kognitiv förmåga att se bortom en viss metod eller föreställning om sammanhang. Man skulle kunna säga att de är kognitivt handikappade och olämpliga som samtalspartner för personer mer komplexa problem.

Kanske dags att terapeuter recenseras på deras förmåga att tänka utanför lådan och på djup abstraktionsnivå? Dessutom behöver de kunna hantera sådant de saknar praktisk erfarenhet och förstå att det är verklighet för andra men inte de själva. (den sistnämnda oförmågan skulle vara pannkaka för personer som jobbar med t.ex fysik eller mjukvara)

+++++++ exakt! Man vet inte om man ska skratta eller gråta över vissa terapeuters tillkortakommanden, jag brukar försöka skratta!

Att de får hålla på ... Helt oreglerad marknad för folk som borde ha underkänts.

Bror Duktig skrev:Märkligt är det, att jag hör alla som läst psykologi säga att de måste välja sida.

Är de t.om så begränsade att de bara har två officiella metoder att tillgå? det verkar helt bakvänt.

Bror Duktig skrev:Att de får hålla på ... Helt oreglerad marknad för folk som borde ha underkänts.

Nja, när jag säger terapeut så avser jag terapeut, kurator, psykolog och psykiatriker. Kanske ett bättre ord finns?
Hursomhelst så är iaf psykolog och psykiatriker skyddade yrkestitlar. För de andra benämningarna finns inga sådana restriktioner?

Är det så att majoriteten av stolpskotten är sådana som inte arbetar med skyddad yrkestitel?

Bror Duktig skrev:En bilmekaniker är tvungen att anpassa sig efter modell. Den kan inte sätta in skivbromsbelägg i en bil med trumbromsar, med motiveringen att det är så ovanligt med trumbromsar numer. Det blir en omöjlig uppgift om inte bromssystemet ska byggas om helt.

Klockren!

Bror Duktig skrev:Det är möjligt att vi som aspergare lättare vill analysera och inte automattolka så där (det är ju en nackdel i vissa sammanhang, och kan bli en av våra svårigheter), men annars sägs det på många ställen hur hjärnan just snabbtolkar och VILL nöja sig med enkla samband. Det är en överlevnadsgrej, inte tecken på lågt IQ.

Det är kanske just detta som skiljer många individer åt. Automattolkar man eller analyserar?

Plåtmonster, med det andra stycket du citerade, menade jag terapeuter överlag. De borde inte få jobba om de inte kan individanpassa sig. Det skulle inte funka för bilmekaniker och kirurger, och terapeuter av alla slag borde inte godkännas om de bara håller sig till skolboken. Tyvärr många läkare som är liknande.

Och såklart, det är värre när de som har de bästa utbildningarna är sådana. Är man outbildad finns inga krav direkt.