För att återgå till det här om man kan välja att inte känna sig kränkt. “Man kan inte hindra fåglarna att flyga över ens huvud men man kan hindra dem från att bygga bo i ens hår”. Man kan välja att låta känslan diktera ens tankar el också kan man ta ett steg tillbaka och fråga sig:

Var det verkligen en kränkning el har jag missförstått/tolkat negativt? Finns det en postivare tolkning? Menade h-n att kränka? Eller var det bara okunnighet/klumpighet?

När man gjort det, så kan man fortfarande tycka att yttrandet var olämpligt, nedvärderande, felaktigt i sak whatever. Men behöver då inte ta till storsläggan och anklaga personer/na för att resonera plumpt, fult och kränkande och tala om "strutsresonemang" och "lågvattenmärke". Den naturliga reaktionen då är att känna sig orättvist påhoppad: “Så där skriver de bara för att de inte gillar mig, därför tolkar de allt till det värsta” el “Så där skriver de bara för att jag vågar kritisera deras ensidighet, jag ska straffas” el “Så där skriver de bara för att jag är moderator, jag ska ha en knäpp på näsan för det”. Till slut är alla “kränkta” el iaf sårade och förbannade.

Personligen har jag lite svårt just för orden “kränkt” och “kränkande”, jag tycker de har devalverats. Varför inte skriva “sårad, förolämpad, förnärmad, diskriminerad, mobbad, arg” etc. Just “kränkt” tycker jag låter som “jag känner mig kränkt, alltså har du gjort fel, det finns inget mer att diskutera!”.

Tidigare trådar där fenomenet “kränkning” diskuterats:
http://www.aspergerforum.se/var-gar-gransen-for-krankning-t4842-48.html

http://www.aspergerforum.se/den-som-ar-krankt-har-alltid-ratt-t-ex-pa-flumlararhogskolan-t4615.html