Fick min diagnos när jag var runt 16-17 år och fyller snart 32 år

Kan någon hjälpa mig med tips hur jag får mina föräldrar att behandla mig som en vuxen person?

Har försökt att prata med min mamma om detta men hon säger bara: att vara vuxen är att kunna rådgöra och berätta precis allt!

För mig känns det jobbigt och stressande att mina föräldrar inte kan släppa taget om mig och inte låter mig känna hur hårt "livet" är för alla emellan åt för alla.

Tack på förhand!

Bor du fortfarande hemma hos dina föräldrar?

Om inte, så behöver du verkligen inte berätta "allt". Du berättar vad du vill. Och om du vill rådgöra, så gör det, men du bestämmer ändå själv om du vill följa råden el inte.

Att vara vuxen är att själv ta ansvar för sitt liv och själv bära konsekvenserna. Verkar som dina föräldrar är överbeskyddande, kanske pga din diagnos och extra problem som du har (haft) pga AS.

flower31 skrev:att vara vuxen är att kunna rådgöra och berätta precis allt!

det fattar jag inte alls...

Alien skrev:Att vara vuxen är att själv ta ansvar för sitt liv och själv bära konsekvenserna.

det låter bättre.

du får sätta dina egna gränser.

Nej, jag bor i egen lägenhet med eget hyreskontrakt.

Har tidigare haft en del problem angående min as diagnos men som jag upplever det nu har det förbättrats avsevärt och jag kan stå på egna ben.

Hade tidigare insatser inom LSS men har på egen hand sagt i från det helt.

Min önskan är att jag själv kan komma till mina föräldrar och be om hjälp när det behövs och att mina föräldrar kan acceptera när jag inte behöver hjälp.

Jag behandlar min familj som vuxna personer och bemöter dom på ett bra sätt.

Känns som att denna kamp kommer att fortsätta så länge jag lever.

Vad kan jag göra?

På vilket sätt yttrar det sig? Kommer de på besök utan att fråga och meddela i förväg?

Kommer de hem med mat till dig och tar hand om din tvätt? Bor de nära dig?

Eller ringer de jämt, frågar hur du har det och du kan inte låta bli att berätta, varefter de kommer med oönskad hjälp och onödiga råd?

Allt det praktiskt i hemmet som te.x städning låter dom mig sköta helt själv.Dom säger att jag alltid har välstädat hemma!

Det som det gäller är mer viktiga beslut som te.x pengar,myndighetskontakt osv

Min mamma ringer mig flera gånger i veckan och frågar om te.x pengar.
Har förklarat för henne att jag sköter det helt själv och ber om hjälp när det verkligen behövs.

Sen känns det som att min mamma har lite som krav att hon och jag ska träffas varje onsdag så hon kan kolla läget med mig.

Det händer i bland att jag inte alltid kan på onsdagar och vill ha rätten att kunna säga i från då precis som mina bröder säger i från när dom inte kan.

Kan det vara så i och med att jag inte längre har stöd via LSS eller på annat håll att mina föräldrar sätter som krav att dom nu måste vara extra stöd mot mig eller handlar det om deras allmänna oro för deras dotter?

Finns det något jag kan göra så jag slipper denna kamp och kan umgås på ett vuxet med dom?

Säg nej.

Låter ju jobbigt att din mamma frågar om pengar hela tiden. Antingen ser hon dig fortfarande som en oansvarig tonåring som inte kan hålla i pengarna. Eller, om du lever på sjukersättning/a-kassa/studielån etc, att du har så litet pengar att röra dig med att det omöjligt kan räcka till. Jag antar att du redan sagt till henne flera gånger att du vill slippa dessa frågor, och att det inte hjälpt? Då tror jag att det bara är att stå ut med det och tålmodigt upprepa som en papegoja "jag klarar mig, jag säger till om jag behöver hjälp". Mammor kan vara tjatiga, det ligger i mammarollen, tror jag. Frågan kommer automatiskt.

Eftersom du är dotter så förväntar sig nog din mor ett ni ska att särskilt nära förhållande. Ser hon dig som svagare och mer hjälplös än andra blir det förstås ännu viktigare. Men det är väl bara att meddela "jag är upptagen den här onsdagen". Eller får hon ett utbrott då?

Hur ofta träffar dina bröder dina föräldrar? Misstänker att det inte är en gång i veckan.

Jag fick lov att flytta till en annan landsände för att min mamma skulle sluta lägga sig i saker och ting. Och jag kan upplysa dig om att det är dina föräldrar som har ett barnsligt beteende. Det verkar som att dom inte är riktigt vuxna själv. Nog för att man behöver rådfråga om saker ibland men inte om allt eller jämt. Det finns viss fakta man kan leta reda på själv utan att föräldrarna är med på det. Sen får man inte komma hem till mig när man helst behagar. Jag måste vara förvarnad och förberedd på besöket. Annars blir jag bara sur för det stör min planering.

Då jag lämnade Övik sa jag till mamma att vi kan försöka hålla på kontakten,
nej det är bara jag som ringer henne.....

Så vissa har för mycket kontakt med sina föräldrar och vissa
är nästan så att föräldrarna undviker en, ja inte pappa då förstås.

Har också boendestöd, men hade mitt kontaktnät varit större hade jag
klarat mig bättre, nu skulle mitt bostöd prata med kyrkan också och höra
om dom kan gå in och skapa en kontakt med mig....nog om det.


Jag hade önskat jag var självständig men jag fick en massa problem i skolan
och mitt stora kontaktnät försvann, jag blev nästan helt ensam, så jag klarar
mig inte själv, hoppas det blir bättre nu då man kanske skaffar tjej.

Kanske läge att göra en markering mot din morsa att pengar är din ensak och inget hon ska lägga sej i, för du är vuxen och klarar dej fint ändå.

Ang. att träffas varje onsdag så undrar jag om det är ett aspigt behov av kontinuitet som din morsa har? Många av oss med AS har föräldrar med aspiga drag. Ofta kan det vara så att det bara finns vissa personlighetsdrag hos föräldrar men att dom i övrigt är NT. I ditt fall tror jag det är bra om du istället för att träffa din mamma en speciell dag planerar en tid att träffas då ni båda har möjlighet.

Hoppas det löser sej med morsan din.