När jag började utredas var jag säker på att jag inte hade AS. Jag var säker på att jag inte hade någon diagnos alls faktiskt. Jag var säker på att jag bara var en kass människa, psykiskt sjuk. Jag har läst här på forumet om folk som varit mer eller mindre säkra redan innan utredningen. Och då blev jag nyfiken: Är det många som var säkra INNAN utredningen på att de hade AS?

Jag tänkte att det kanske kunde finnas en liten chans att få det men ville inte ha det samtidigt som det vore lite kul.
Jag försökte verka så normal jag kunde för o inte få någon diagnos.
Jag gick med på utredning för att de ställde det som krav på att utreda innan bakteriefobibehandling.

Nej.

Så gott som säker, om jag minns rätt. Men jag såg verkligen inget mer att göra i livet om inte den ettåriga väntetiden skulle resultera i någon sorts hjälp, så jag hade varit motiverad att läsa på.

Jag visste inte ens att jag var under utredning... doktorn presenterade bara att de trodde att jag hade asperger, och jag blev minst sagt irriterad
Jag snackade om mina problem och så kommer de dragandes med nåt färdigt papper om asperger som de arbetat fram i skymundan utan min vetskap... det kändes bara "off-topic". Kom lite som en chock. Typ som "vi orkar inte lyssna på dina problem, så vi har en färdig mall här som vi ska pressa ner dig i."
Men det fanns tydligen vissa fördelar med att ha diagnos, och så sa han att AS är en temporär diagnos som man kan bli av med senare
men visst kändes det som att de försökte pressa ner mig i en mall

Innan diagnosen hade tanken inte ens slagit mig att jag hade asperger, och inte ens efter diagnosen är jag säker på att jag har AS

Jag visste inte ens att AS fanns när utredningen kom igång, men det gick åtminstone rätt fort. De verkade ha visst intresse av att sätta andra diagnoser också en period, men jag tror jag klarade mig ifrån det.

Ja, jag var säker. Kände igen mig på Aspergerforum, plus att utredningspsykologen sa hon "inom några minuter" märkte att jag hade Asperger och ADHD.

Jag visste inget om AS när jag fick en remiss för utredning av en läkare. Men eftersom jag fick vänta 2 år innan jag började utredas, så började jag till slut läsa på, och dessutom träffa aspergare på IRC och mailinglistor på nätet. Jag kände att det nog är så att jag kan ha AS. Alla nättester gav resultat AS.

Men jag tvivlade lite eftersom jag tvärtemot vad skolboksexemplen sade, inte missade alla poänger, alltid, i vitsar, eller ALDRIG förstod ironi eller inte på något sätt kunde använda det själv. Jag talade inte som en 70-talsrobot heller (100 % monotont) och jag har inte ett 100 % uttryckslöst ansikte (utan jag har det tydligen av en grad så det kan märkas av andra och skapa problem). Jag fick alltså av skolbokslitteraturen för mig att man skulle ha 100 % av allting om man skulle ha AS. Man, och kanske alla, har det till viss del, och när det överskrider en viss nivå och kanske ger problem/blir handikappande, så är det ett symptom som om de blir tillräckligt många inom vissa områden, kan ge AS-diagnos.

Jag träffade inga aspergare IRL förrän efter att jag hade fått min diagnos.

Jag hade ingen aning om att det var så olika. Det är bra att få läsa era erfarenheter kring utredningarna. Det hjälper mig känner jag.

Nikolaus skrev:Jag visste inte ens att jag var under utredning... doktorn presenterade bara att de trodde att jag hade asperger, och jag blev minst sagt irriterad

Jag förstår dig. Jag tycker det var oschyst av doktorn att inte berätta för dig att de gjorde en utredning. Sådana här utredningar tycker jag är viktigt att man får veta att de pågår.

Bror Duktig skrev:...jag tvivlade lite eftersom jag tvärtemot vad skolboksexemplen sade, inte missade alla poänger, alltid, i vitsar, eller ALDRIG förstod ironi eller inte på något sätt kunde använda det själv. Jag talade inte som en 70-talsrobot heller (100 % monotont) och jag har inte ett 100 % uttryckslöst ansikte (utan jag har det tydligen av en grad så det kan märkas av andra och skapa problem). Jag fick alltså av skolbokslitteraturen för mig att man skulle ha 100 % av allting om man skulle ha AS. Man, och kanske alla, har det till viss del, och när det överskrider en viss nivå och kanske ger problem/blir handikappande, så är det ett symptom som om de blir tillräckligt många inom vissa områden, kan ge AS-diagnos.

Jag tvivlade också en hel del. I mitt fall när den utredande psykologen i teamet berättade under utredningen att de var ganska säkra på att jag hade AS. Jag såg flera saker i huvet som "men jag har ju inte samma saker som min dotter som har AS, då kan ju inte jag ha AS??" Men vareftersom de förklarade, så trillade 10-öringen ner för mig.
Utredningsteamet och vuxenhab är de första inom vården (och utanför också för den delen) som förstått mig och kunnat hjälpa mig att se att mina "egenheter" inte betyder att jag är en kass människa eller psykiskt sjuk, utan att jag fungerar annorlunda bara, att jag kan träna mig i vissa saker för att kunna må bättre i olika situationer, och att jag dessutom har styrkor som jag kan använda mig av för att lyckas i livet och må bra.

Ja just ja. Jag jämförde mig också med andra. "Hon/han är ju sådan, det är inte jag. Då kan jag inte ha AS." Detta även när jag egentligen då borde ha sett att jag var mer aspig med vissa saker än den där personen så att den från sin synvinkel kunde ha tänkt samma sak egentligen.

Fast sådant upptäckte jag mer efter att jag träffat folk IRL.

Innan dess så framstod AS som något man kunde ha om man var exakt allt det som stod i böckerna. Och sådan är ju nästan ingen.

Jag skäms att erkänna att jag inte ville vara AS. När de sa att jag skulle få den diagnosen så blev jag besviken och förvånad men fick lita på att de kunde avgöra det bättre än mig.

Jag var säker på att få ADHD som diagnos och hade inte en tanke på AS. Hade läst att AS kunde Tågtidtabellen eller Telefonkatalogen utantill och jag glömde allt jag lärde mig så verka otroligt jag skulle ha AS.

AS också var kända för att vara seriemördare, mordbrännare m fl tvångsmässiga upprepade brott och sånt har inte legat för mig att syssla med.

Men jag visste jag var dålig på att läsa av och uttrycka empati. Det som stämmer bäst är ju att jag inte vill ändra rutiner så lätt. Vill ha samma året runt. Samma mat samma kläder, göra samma saker och gillar inte att göra saker utan lång planering först. Nu är jag dålig på planering så det blir samma jämt

Stämmer med många AS att ajg också är känslig för beröring och ljud och ljus.

Nu har jag accepterat att det är AS men är besviken på att jag inte fick ADHD som diagnos också.
Sedan är AS en rätt bred diagnos. Vi är völdigt olika i vad vi klarar och inte klarar.

Det var min kurator som misstänkte AS och skickade mig på utredning. När jag satt hos läkaren tillsammans med mina föräldrar för att få "domen", var jag rädd för att höra att det inte var något fel på mig trots att jag mådde så dåligt.

Men då sa läkaren att det var en medelsvår AS som inte gick att bota. Det blev en lättnad för mig, att äntligen kunna förstå mig själv!

Jag skickade mig själv till utredning efter att min son fått diagnos och läste på en hel del, så jag kunde ju se en del argument för AS. Samtidigt var det mycket som inte stämde heller. Jag ville ju ha diagnosen eftersom jag alltid försökt förstå vad som var "fel" med mig, men vågade inte hoppas för mycket heller. Nåväl, AS har jag ju och sedan fick jag en ADHD-diagnos som i mångt och mycket förklarar varför jag inte är som många andra Aspergare.

Nu är ju visserligen min daignos F84.9 men jag svarar endå.

Jag var inte säker på att det var AS, men jag visste ju att det var nått fel med mig. Så när läkaren, efter många år av problem med bla depression, nämde AS (som jag för övrigt inte visste vad det var) och jag undersökt det lite, så började jag hoppas att jag skulle få diagnosen, tanken att äntligen få ett svar på vad som var fel var otroligt lockande. Nu stämde ju inte allt jag läste om AS in på mig, men vissa av beskrivingarna ifrån människor med AS matchade mig perfekt, som om det vart jag som skrivit dom.

Fick min diagnos för 3 månader sedan, och jag har inte orkat söka rätt hjälp ännu. Men det är endå en enorm lättnad att vid 33års ålder till slut få svar på varför jag alltid känt mig utanför, inte som andra och varför jag hade så svårt med den sociala biten.

Jag visste inte ens vad det var när de nämnde att de ville utreda mig för det. De ville även utreda mig för ADHD och jag minns att jag reagerade med stor ilska på både, jag är ingen bråkig retard var det första jag tänkte. Läste lite om AS efter det men tyckte fortfarande inte riktigt att det stämde men ADHD kändes mer som mig, där låg svaret på mkt.
Allt är inte klar än men jag har iaf fått en autismdiagnos, vilket gjorde mig chockad, jag trodde inte jag skulle få det och läkaren sa tom att jag är ett solklart fall.
Jag kan fortfarande inte riktigt hantera det hela.

Bror Duktig skrev:Men jag tvivlade lite eftersom jag tvärtemot vad skolboksexemplen sade, inte missade alla poänger, alltid, i vitsar, eller ALDRIG förstod ironi eller inte på något sätt kunde använda det själv. Jag talade inte som en 70-talsrobot heller (100 % monotont) och jag har inte ett 100 % uttryckslöst ansikte (utan jag har det tydligen av en grad så det kan märkas av andra och skapa problem). Jag fick alltså av skolbokslitteraturen för mig att man skulle ha 100 % av allting om man skulle ha AS.

Samma här. Också förmedlat av läkare och terapeut som annars var bra och som jag litade på. Det berodde alltså inte på någon aspig bokstavstolkning från min sida. Och det försenade mina misstankar och kanske diagnos med åtskilliga värdefulla år (då, bland annat, kanske en del av min arbetsförmåga hade kunnat räddas).

Viktigt att eventuella proffs som läser det här tar till sig och för vidare.

Zombie skrev:

Bror Duktig skrev:Men jag tvivlade lite eftersom jag tvärtemot vad skolboksexemplen sade, inte missade alla poänger, alltid, i vitsar, eller ALDRIG förstod ironi eller inte på något sätt kunde använda det själv. Jag talade inte som en 70-talsrobot heller (100 % monotont) och jag har inte ett 100 % uttryckslöst ansikte (utan jag har det tydligen av en grad så det kan märkas av andra och skapa problem). Jag fick alltså av skolbokslitteraturen för mig att man skulle ha 100 % av allting om man skulle ha AS.

Samma här. Också förmedlat av läkare och terapeut som annars var bra och som jag litade på. Det berodde alltså inte på någon aspig bokstavstolkning från min sida. Och det kan ha försenat mina misstankar och diagnos med flera värdefulla år.

Viktigt att eventuella proffs som läser det här tar till sig och för vidare.

Både han som remitterade mig (Stefan Wester_något) och utredarna var ändå rätt bra på det de gjorde tror jag. De förmedlade nog egentligen att man inte alls måste ha 100 % av allting, även om jag upplevde lite stelbenthet när de gick mer på siffror i WAIS än anmärkningar från mig.

matgar skrev:Nu är ju visserligen min daignos F84.9 men jag svarar endå.

Jag var tvungen att slå upp de olika ICD-koderna för att förstå vad det var:

Genomgripande utvecklingsstörningar
F84.0: Autism i barndomen
- F84.1: Atypisk autism
- F84.2: Retts syndrom
- F84.3: Annan desintegrativ störning i barndomen
- F84.4: Överaktivitetssyndrom förenat med psykisk utvecklingsstörning och stereotypa rörelser
- F84.5: Aspergers syndrom
- F84.8: Andra specificerade genomgripande utvecklingsstörningar
- F84.9: Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad

http://www.socialstyrelsen.se/klassific ... 99#listing

Min utredning var en ADHD-utredning. Jag hade insett att "något" var fel och då jag har släktingar med ADHD tänkte jag att det kanske var något sådant som spökade. Medan jag väntade på utredning framkom det att ett av mina barn förmodligen hade Asperger och då tänkte jag att det kanske var bra att vara öppen även för möjligheten att jag själv hade samma sak, även om jag verkligen inte kände igen mig när jag läste om AS. Och mycket riktigt, utredningen visade att även om jag har drag av ADHD så uppfyller jag inte kriterierna för den diagnosen, men däremot för Asperger.

Jag känner fortfarande att mycket av det man uppfattar som "typiskt" för AS inte stämmer så värst bra på mig. Men, alla är vi individer och mina svårigheter passar ändå in inom Asperger-kriterierna så då har jag väl AS, då...

Nikolaus skrev:och så sa han att AS är en temporär diagnos som man kan bli av med senare

Kan man Aspergers har man väl hela livet (Eller så byts den ut till nån annan autismspektrumdiagnos)

Zima33 skrev:

Nikolaus skrev:och så sa han att AS är en temporär diagnos som man kan bli av med senare

Kan man Aspergers har man väl hela livet (Eller så byts den ut till nån annan autismspektrumdiagnos)

Jag kommer då dras med min Asperger tills jag är död. Min går då inte över.

Jag trodde inte att jag hade AS och än mindre ADHD...men tänkte att det kan ju vara AS (50/50 chans tänkte jag) så hade nog ingen aning men hade ju en ps-diagnos innan som inte riktigt stämde in på mig och tänkte då att det kan ju vara AS i stället.
När jag sen fick veta resultatet av utredningen så blev jag inte direkt förvånad men ändå lite förvånad för jag tyckte inte jag var som andra med AS.

Suck virrigt inlägg men jaja..

Jag trodde att jag hade några asperger-drag bara men inte att jag faktiskt hade diagnosen...
Jag förstår ironi, har gått i vanlig skola från förskolan till gymnasiet och jag har haft vänner i perioder. Jag tyckte inte att jag passade in på de stereotypa beskrivningarna av AS (det tycker jag fortfarande inte). Men jag fick visst diagnos ändå.