antonius skrev:

hattifnatt skrev:Jag har blivit av med två goda vänner eftersom jag sagt sådant som de inte ville höra. Men om en god vän säger något som är så uppåt väggarna dumt att jag bara inte kan hålla med, vad ska jag göra?? Det blir omöjligt för mig, och jag tycker att jag ska göra det som god vän, om någon håller på att göra någonting som jag vet inte är bra för dem. Problemet är förmodligen att man bör linda in det lite mer. Tyvärr talar jag inte NT:iska.

Eftersom NT:kollektivet många gånger är obegripliga, så bör man alltid fråga om de vill ha ett ärligt svar eller om dom bara var retoriska, så slipper man en del av de prekära situationer som ofta uppstår annars...

Tyvärr hjälper det inte alltid. Ibland vill de ändå inte ha ett ärligt svar, fast de säger det!

hattifnatt skrev:

antonius skrev:

hattifnatt skrev:Jag har blivit av med två goda vänner eftersom jag sagt sådant som de inte ville höra. Men om en god vän säger något som är så uppåt väggarna dumt att jag bara inte kan hålla med, vad ska jag göra?? Det blir omöjligt för mig, och jag tycker att jag ska göra det som god vän, om någon håller på att göra någonting som jag vet inte är bra för dem. Problemet är förmodligen att man bör linda in det lite mer. Tyvärr talar jag inte NT:iska.

Eftersom NT:kollektivet många gånger är obegripliga, så bör man alltid fråga om de vill ha ett ärligt svar eller om dom bara var retoriska, så slipper man en del av de prekära situationer som ofta uppstår annars...

Tyvärr hjälper det inte alltid. Ibland vill de ändå inte ha ett ärligt svar, fast de säger det!

Det har du nog rätt i, när jag tänker efter så sitter jag mest tyst numera, de har ingen input bara output, samt deras eviga njutande av att höra sin egen röst...

hattifnatt skrev:En sak som slog mig just idag - och jag kom precis in och letade efter en tråd där jag kunde skriva om det, och det här kändes rätt - är att jag faktiskt inte har något behov av semester!

Andra människor blir förvånade, och min familj blir orolig, när jag säger att jag inte ska ha någon semester i sommar. Jag har känt samma sak, dvs tyckt att "ja, jag måste nog ha semester, det får bli i augusti när jag inte har något jobb". (Jag frilansar som översättare, och då är det väldigt lätt att få jobb på sommaren när alla andra ska ha semester.)

Men idag slog det mig att jag faktiskt inte behöver någon "semester". Det gör mig ingenting alls om varje dag ser likadan ut. Jag åker hemifrån när jag väl vaknat, åker till mitt kontor (jag hyr ett rum där bara jag sitter, och ingen annan håller på med samma sak så jag MÅSTE inte umgås med nån, även om det är trevligt att de säger till att det är dags att äta lunch, för annars glömmer jag det). Sedan har jag satt alarm i mobilen när jag måste förbereda mig för att åka hem senast, och sedan ett annat larm när jag verkligen måste åka hem. Då är klockan 22:00, men så ser min dygnsrytm ut, och det får den göra när man är ensamstående och inte måste jobba tillsammans med någon.

Det kändes så skönt att komma på att jag faktiskt inte behöver någon ledighet, jag vet inte vad jag skulle göra med den! När jag haft förhållanden, eller när barnen var barn, hände det saker på fritiden eftersom det var självgenererande - barn har sommarlov och blir galna om ingenting händer, pojkvänner hittar på grejer och då hänger jag gärna med! Men om ingen tar några initiativ/tvingar mig till att göra det (barn) så gör det faktiskt absolut ingenting. När det är sommar kan jag gå ut med katten i sele och jag kan sitta på balkongen och titta på mina blommor, och när det är riktigt varmt har jag balkongdörren öppen även på natten. Det räcker bra som sommar för min del.

Jag får vara sådan - jag har själv trott att det var ett problem, bara för att andra tyckt det.

Nu ska jag bara gå några gånger på solarium så att inte alla andra blir olyckliga för att jag inte "går ut i solen när det är så fint väder". De gånger jag tränar går jag på gym - där är alla tysta och håller sig för sig själva.

Det är inget fel på mig, jag är en fullkomligt normal aspergare!

Samma här. Det där med semester är onödigt, såvida jag inte ska resa bort. Men det har inte skett på sju år nu.

Resa bort på semester? Nej usch.
Är ju pensionär numera och tydligen "bör" man då resa mycket, bara för att man äntligen har tid. (Om man har råd.) Flyga till Thailand, åka bussresa till Holland, eller fara till Ullared och shoppa ... = nighmare!!!

Jag går ut med vovven, beskär äppelträd i trädgården, pratar några ord med en granne, några till med kassörskan på affären, och har till sist en liten pratstund med igelkotten.
Sen somnar jag klockan 22 och tycker att det var väl en ganska trevlig dag.
Vaknar klockan 6 nästa dag. Och den ser ungefär likadan ut, bortsett från att nu klipper jag buxbom och bygger ett insektshotell.
Jag gillar att arbeta. Varför ska man ha semester?

hattifnatt skrev:En sak som slog mig just idag - och jag kom precis in och letade efter en tråd där jag kunde skriva om det, och det här kändes rätt - är att jag faktiskt inte har något behov av semester!

Andra människor blir förvånade, och min familj blir orolig, när jag säger att jag inte ska ha någon semester i sommar. Jag har känt samma sak, dvs tyckt att "ja, jag måste nog ha semester, det får bli i augusti när jag inte har något jobb". (Jag frilansar som översättare, och då är det väldigt lätt att få jobb på sommaren när alla andra ska ha semester.)

Men idag slog det mig att jag faktiskt inte behöver någon "semester". Det gör mig ingenting alls om varje dag ser likadan ut. Jag åker hemifrån när jag väl vaknat, åker till mitt kontor (jag hyr ett rum där bara jag sitter, och ingen annan håller på med samma sak så jag MÅSTE inte umgås med nån, även om det är trevligt att de säger till att det är dags att äta lunch, för annars glömmer jag det). Sedan har jag satt alarm i mobilen när jag måste förbereda mig för att åka hem senast, och sedan ett annat larm när jag verkligen måste åka hem. Då är klockan 22:00, men så ser min dygnsrytm ut, och det får den göra när man är ensamstående och inte måste jobba tillsammans med någon.

Det kändes så skönt att komma på att jag faktiskt inte behöver någon ledighet, jag vet inte vad jag skulle göra med den! När jag haft förhållanden, eller när barnen var barn, hände det saker på fritiden eftersom det var självgenererande - barn har sommarlov och blir galna om ingenting händer, pojkvänner hittar på grejer och då hänger jag gärna med! Men om ingen tar några initiativ/tvingar mig till att göra det (barn) så gör det faktiskt absolut ingenting. När det är sommar kan jag gå ut med katten i sele och jag kan sitta på balkongen och titta på mina blommor, och när det är riktigt varmt har jag balkongdörren öppen även på natten. Det räcker bra som sommar för min del.

Jag får vara sådan - jag har själv trott att det var ett problem, bara för att andra tyckt det.

Nu ska jag bara gå några gånger på solarium så att inte alla andra blir olyckliga för att jag inte "går ut i solen när det är så fint väder". De gånger jag tränar går jag på gym - där är alla tysta och håller sig för sig själva.

Det är inget fel på mig, jag är en fullkomligt normal aspergare!

Men det kan också bero på att man jobbar på ett annat sätt när man frilansar. Du kanske har tillräckligt med pauser mellan uppdragen, så att du inte behöver semester?

Toblerone skrev:Men det kan också bero på att man jobbar på ett annat sätt när man frilansar. Du kanske har tillräckligt med pauser mellan uppdragen, så att du inte behöver semester?

Jag tänkte något liknande. När jag jag hade jobb där jag oftast kunde bestämma arbetstiderna själv, och jobba mycket hemma, tyckte jag att semester var ointressant. På senare tid, när jag har haft jobb där man förväntas vara på plats i stort sett under kontorstid (med lite flex) 8-17, har semestern varit min chans att få någon vila alls.

ankhat skrev:

Toblerone skrev:Men det kan också bero på att man jobbar på ett annat sätt när man frilansar. Du kanske har tillräckligt med pauser mellan uppdragen, så att du inte behöver semester?

Jag tänkte något liknande. När jag jag hade jobb där jag oftast kunde bestämma arbetstiderna själv, och jobba mycket hemma, tyckte jag att semester var ointressant. På senare tid, när jag har haft jobb där man förväntas vara på plats i stort sett under kontorstid (med lite flex) 8-17, har semestern varit min chans att få någon vila alls.

Ni har rätt båda två, så klart. På den tiden jag hade heltidsjobb med kontorstider var det nödvändigt med semester. Sedan gick jag in i väggen och var sjukskriven för utmattningsdepression i flera år, vilket slutade med halv sjukersättning. Nu har jag lyckats skräddarsy ett arbetsliv som passar mig perfekt, jag kan fnula fram som jag vill på halvtid. Så klart jag inte har samma behov av semester! (Tänk om jag hade kunnat ha det så när barnen var barn ...)

Det jag menade var nog att omgivningen förväntar sig att jag ska vilja ha semester, och då har jag också tyckt det av bara farten och känt mig konstig - som om man inte alltid känner sig konstig! - som bara jobbat på när det är sommar, och inte har jag gått ut och inte blir jag brun (så klart jag inte blir när jag inte går ut ...)

Igår sommarfixade jag balkongen och förra veckan bytte jag till sommardäck på bilen eftersom däckfirman där jag förvarar däcken ringde och undrade om jag inte ville byta innan de tog semester?

Men nu tillåter jag mig att tycka att jag är alldeles normal, även om jag i NT-världens ögon ofta är konstig. Vem har tolkningsföreträde till vad som är "normalt"? Fånigt ord, dessutom, fel använt kan man använda det som ett maktord, som gjort för att sätta upp en gräns mot allt man själv (där "man själv" troligen är en högstatus-NT-människa) anser vara "onormalt".

Men med det sista stycket blev jag mer filosofisk

Var inom diagnosen känner ni mest igen er?

Min fullständiga oförmåga att hålla ordning, både hemma och på mitt kontor. Den där "ojämna begåvningsprofilen". När jag gjorde min neuropsykiatriska utredning - så sent som i vintras, och jag är 56 år - var min mamma med på ett av samtalen, och hon spände ögonen i psykiatern och psykologen och sade "det kan man inte tro när man ser henne, men hon behöver VERKLIGEN en boendestödjare!" Gulle mamma Så många gånger som hon varit hemma hos mig och försökt skapa ordning i kaos, utan att lyckas.

Behov av rutiner och samtidigt oförmåga att skapa (vettiga och användbara) rutiner. Att jag alltid vill äta samma mat, ha samma morgon- och kvällsrutiner, alltid måste (måste!) börja arbetsdagen med att titta på samma saker på Internet, gå igenom mina excel-kalkyler i rätt ordning, betyder inte att någonting i övrigt fungerar. Det är ju inte rutiner som skapar den där ORDNINGEN som jag faktiskt skulle behöva. På saker och ting. Ha framförhållning och rena kläder - hela vintern har jag avslutat varje kväll med att köra ett par trosor på 14-minutersprogrammet i tvättmaskinen Och har jag vett att tvätta TVÅ par? Nej då.

Nu har jag diagnos Asperger och ADD, vet inte riktigt vad som beror på vilket, men det känns som om mycket går i vartannat. Det är väl många här som har dubbeldiagnos, om jag inte missminner mig?

Men nu ska jag äntligen få en boendestödjare! Nästa vecka ... så klart det blir i juli, så att man får börja med sommarvikarie som försvinner i augusti

Här följer en jättelång gnälltext, den behöver ni verkligen inte läsa:

Och det var en jäkla resa att få boendestödjare.
1) Jag får papper på diagnosen från neuropsykiatrin.
2) Jag letar rätt var på Stockholms Stads hemsida jag ska göra en anmälan.
3) Efter ett tag hör en handläggare från Socialtjänsten av sig och bestämmer en tid för att komma hem till mig.
4) Hon kommer hem till mig, vi pratar i en timme, hon säger att hon ska ta upp det här med sina chefer och återkomma. Det kan ta max en månad ...
5) Hon återkommer till slut och säger att det är beviljat, och vad vill jag ha för hjälp? Jaha, säger jag, vad kan jag få för hjälp? Jo, jag måste återigen gå in på en sida på Stockholms Stads webb (en sida som är jättesvår att hitta, och jag är ändå väldigt van vid att hitta grejer på nätet) och välja vilken vårdgivare jag vill ha. Det finns 13 stycken ...
6) Jag granskar deras informationstexter och hemsidor (i den mån de har), ställer upp allihop i en excel-kalkyl (ja, det får väl räknas som ett av mina specialintressen, jag löser alla problem i excel, och vårdar min statistik ömt), väljer ut en och gör en anmälan på deras hemsida.
7) Sedan händer ingenting. Jag ringer upp. De säger "ooo, vad konstigt att vi inte sett det, men vi hör av oss inom en vecka".
8. De hör inte av sig inom en vecka. Jag ringer tre dagar i rad, kommer varje gång till deras telefonsvarare och lämnar lydigt namn och mobilnummer. Sista samtalet avslutar jag med "och har jag inte hört något av er i augusti ringer jag nån av de andra 12 vårdgivarna jag har att välja på".
9) Deras enhetschef ringer och väcker mig. Säger att hon ska återkomma om några timmar. Hon återkommer inte om några timmar.
10) Nästan en vecka senare ringer en förvirrad handläggarsommarvikarie och undrar om jag vill komma dit och prata först eller börja med en gång? Vad tycker du är lämpligt? undrar jag. Oooo, det får du bestämma själv, kvittrar hon. Vi bestämmer en tid när jag kommer dit. Då är den där slapptasken (ursäkta) till enhetschef med och det visar sig givetvis att man alltid börjar med ett inledande möte! Så klart! För att gå igenom beställningen och lägga upp en plan och ge och ta information. Det fattade jag alldeles av mig själv ...

Nu ska det komma nån nästa vecka. Tror det när jag ser det.

Förlåt. Jag har jättesvårt att skriva korta texter. Känner mig lite dum.

hattifnatt skrev:Förlåt. Jag har jättesvårt att skriva korta texter. Känner mig lite dum.

Behöver du inte göra, förresten har du ju papper på att du är "knäpp" i NT:maffians värld, de idioter som har problem med det kan dra åt helsicke...

antonius skrev:

hattifnatt skrev:Förlåt. Jag har jättesvårt att skriva korta texter. Känner mig lite dum.

Behöver du inte göra, förresten har du ju papper på att du är "knäpp" i NT:maffians värld, de idioter som har problem med det kan dra åt helsicke...

Tack - det har du alldeles rätt i! Jag har faktiskt papper på att jag är knäpp

Sociala sammanhang: inte haft jättestora problem men det har berott till stor del på att jag typ alltid kört mitt eget race och inte brytt mig om vad andra ska tycka eller tänka. Har inga problem med ögonkontakt eller kroppskontakt. Snarare får jag höra att jag stirrar folk i ögonen, jag tror jag är väldigt mån om att verka närvarande för att slippa kommentarer om att jag är tankspridd/frånvarande och då slutar det med att jag snarare inte kan släppa blicken från någon annans ögon. Men det blir ju fel hur man än gör. När det gäller kroppskontakt så kan jag tycka om att kramas om man inte setts på länge samt när man säger hejdå. Men jag har väldigt svårt att krama folk som kramas på ett jobbigt sätt, t ex ryckigt eller hastigt för jag blir alltid lite ställd då och tycker att man isåfall likagärna kan strunta i att kramas.

Missuppfattar i princip alltid vad folk säger, tolkar bokstavligt. Fattar sällan ironi vilket har gjort att folk gillar att driva med mig. Vilket i sin tur gör mig väldigt vaksam såfort nån säger nått och jag måste då gå igenom det den sagt för att reda ut för mig själv huruvida det är ironiskt eller ej. Har gått på helt sjuka saker genom åren ifall personen som berättat dem har haft ett allvarligt och seriöst ansiktsuttryck/tonläge. Gillar inte personer som inte är uttrycksfulla och tydligt visar vad de känner eller tänker (inte för att jag själv är en sån person men ändå). Om nån säger en sak men visar upp ett annat uttryck blir jag alltid förvirrad. Är också jämt den som fattar skämt sist av allt och det kan gå flera dagar innan jag fattar vissa situationer. Måste som många andra redan skrivit processa väldigt mycket hela tiden.

Har haft väldigt intensiva specialintressen men inte känt nått superbehov av att pracka på andra det jag kan om saker. Men om de frågar kan de få va beredda på långa utläggningar. Föredrar dock att hållas för mig själv för det känns ändå inte som att nån kan förstå det på det sätt som jag förstår det på (men visst är det fantastiskt när det händer?)

Har svårt för intryck. Men det visar sig nästan alltid i efterhand i form av trötthet. Dock avskyr jag stökiga miljöer som nattklubbar, kontorslandskap, kollektivtrafik osv. Men jag kan t ex sitta i ett lite bullrigt cafe med en vän i ett par timmar utan att bli tokig just i stunden. Dock när jag går därifrån/kommer hem är jag helt slut i skallen.

Har ett enormt behov av egentid och ensamtid. Bara ha mig själv att förhålla mig till. Dra mig undan.

Gillar repetetiva saker, det gör mig lugn. Som att repeata en och samma låt i flera veckor, eller bara lyssna på musik med en viss takt. Att virka gör mig lugn, det blir aldrig nått vettigt av det jag virkar, utan det är själva processen som jag gillar. Målar/tecknar mycket och det är nästan enbart samma motiv.

Känner ett stort kontrollbehov och vill alltid veta lite mer än vad som behövs om saker. När jag skulle ta körkort (vilket var en lååång process) så nöjde jag mig inte med att veta vad man skulle göra i trafiken, jag ville veta varför och hur olika regler kommit till. Jag ville ha exempel på hur olika fenomen o trafiken kunde se ut in action osv.

Jag är synestet, ser färger och mönster på ord, bokstäver, veckodagar, månader, namn osv. Det är ett stort hjälpmedel för mig när jag ska strukturera i mitt huvud men blir också lätt förvirrande. T ex orden "höger" och "vänster". Höger är blått och vänster är rött. Men engelskans "right" är rött och "left" är blått. Så där blir det alltid en krock när jag ska tänka vad som är vad.. jag tänker först färgen, sen ordet, sen vad ordet betyder. Så nya språk har varit klurigt för mig. Att vara synestet är iförvisso inget man är bara för att man är aspie, men vet många aspisar som är det...

Ser saker väldigt mycket för vad de är. Är väldigt rationell och cynisk. "Back to basics" är en fras jag hör mig själv tänka väldigt ofta. När någon t ex är ledsen kan jag bara tänka på att det beror på signalsubstanser i personens hjärna, har hänt att jag sagt det med, vilket varit föga uppskattat. Jag själv känner en stor tröst i att känslor är kemiska processer, men det är få NT som delar den upplevelsen och tycker att man "skyller ifrån sig på saker".

Jag har en hel del vänner och ett jobb jag är som klippt och skuren för. De vänner jag har är alla lite udda och flummiga och det är "högt i tak" som man säger när vi umgås. De flesta är NT men de vet hur jag funkar och tycker om mig för den jag är.

Parrelationer är lite weird för mig. Många av de jag varit intresserad av har varit för att de påmint om en karaktär i en bok eller i en anime (tecknad japansk film). Alt att de verkat mystiska och spännande, och att jag i förväg börjat tänka ut små historier kring dem. Relationerna har tagit slut när jag börjat fatta att de bara är vanliga puckon. Och ju äldre jag blir desto mer har jag förstått att hur spännande en person än verkar så är det VÄLDIGT sällan som de lever upp till det i slutändan.