Jag har ibland fått höra tvärtom, att jag inte ser detaljerna för jag ser bara helheten. Ett exempel var en gång på gymnasiet, då vi skulle göra ett "kulturprojekt". Jag valde att göra en föreläsning, där jag beskrev litteraturhistoriens olika epoker. Då fick jag sedan höra av lärarna att jag borde ha koncentrerat mig på en av epokerna.

I onsdags frågade jag en med arbetare om hen kunde skriva ihop en sak (jag hade redan gjort tre fjärdedelar av det totala arbetet). Personen sa ordagrannt "Det ska nog inte vara omöjligt... "
FRUSTRERANDE SVAR, tycker jag! Kommer Du att göra det idag eller inte? Klockan 16:45 var texten skriven och jag undrar att varför hen inte sa: "Ja jag gör det idag, jag ska försöka för den klar tills innan vi slutar!"
Jag blir så stressad av sådant. Jag var tvungen att gå och fråga henom om texten flera gånger var klar och då blev hen sur ...detta händer mig ofta.

skorpion76 skrev:Jag vet inte om det här specifikt har med diagnosen att göra, men jag har lättare för att lägga märke till detaljer och svårare för att se helheten i saker och ting. Det gär att jag ibland ställer en aning riktigt knäppa frågor.

Det har definitivt med diagnosen att göra.

skorpion76 skrev:Jag vet inte om det här specifikt har med diagnosen att göra, men jag har lättare för att lägga märke till detaljer och svårare för att se helheten i saker och ting.

Det där är en typisk grej för många med aspergers. Inte minst hos jag själv.

I och med att jag inte har några problem med vardagslivet, har bra jobb, familj osv känner jag inte igen mig i det här med specialintressen, detaljer, ticks och sånt. Och jag bedömdes därför vara väldigt långt från attensutredas. Pratar jag hyfsat sakligt om något med en person upplevs jag som... trevlig. Och jag går gärna ut och tar en öl med någon vän som gillar seriösa samtal.
Däremot känner jag fullständigt i allt som har med oro för "trevlighet", "fungera i grupp" och liknande. Att mingla på en fest, julklappsutdelning, kafferast på jobbet, that kind of shit. Gå upp i någon slags kollektiv trevlig känsla. Begriper det inte och det ger mig ångest.

Furienna skrev:

honeypie81 skrev:jag tycker inte om alkohol och tycker inte om att dricka mig berusad.

Samma här. Varför vill så många folk bli berusade?

Kan bara prata för mig själv. Jag vill inte bli packad men lite smålurig. Varför? Då försvinner ångesten för en stund om jag är i grupp, och jag funkar faktist hyfsat.

Bazooka skrev:Kan bara prata för mig själv. Jag vill inte bli packad men lite smålurig. Varför? Då försvinner ångesten för en stund om jag är i grupp, och jag funkar faktist hyfsat.

Okej... Jag är i alla fall nykterist och har sällan heller något behov av att vara med i någon grupp. Och om jag skulle behöva dricka alkohol för att passa in hos någon, så skulle jag ge upp direkt. Då är jag hellre hemma utan sällskap. Dessutom tycker jag att berusade människor är obehagliga.

kiddie skrev:Tycker mycket är väldigt intressant, grottar gärna ner mig i vissa ämnen. Sätter inte folk så mycket i fokus vad gäller intressen, dvs intresserar mig inte för kändisar och skvaller och även om jag är välmenande så är jag helt enkelt inte intresserad av de flesta människorna.

Har rätt usel affektiv empati, inte alls obefintlig men känner inte "med" så mycket.

Exekutiva problem, problem med tidsuppfattning, med att orka göra vissa saker pga dålig automatik, det gäller dock inte alla saker. Känner mig överväldigad av vardagssysslor som aldrig blir riktigt klara. Starka igångsättnigsproblem.

Detaljtänker, analyserar, ser samband och mönster starkt, kan dra slutsatser jag anser självklara och "ingen" annan gjorde det. Tänker ofta på framtiden och alternativa lösningar på saker, det mesta jag ser kan förbättras (dock inte praktiskt av mig...).

Hade ett välutvecklat språk tidigt. Språket är det främsta jag har för att kommunicera. Har ett kroppsspråk och förstår till viss del andras kroppsspråk men känns som vi talar olika kroppsspråk.

Har prosopagnosi vilket oftast inte finns hos AS, men finns hos AS oftare än NT.

Dygnsrytmstörningar. Samma som ovan. Vanligast hos icke-NT.

Stark moral efter egna regler. Ansvarsfull.

Stresskänslig. Måste bearbeta intryck. Lätt att få ångest. Känns som jag gör massa på en vecka om jag gör samma den veckan som folk gör en vanlig eftermiddag. Känner aldrig att det blir "tid över".

Svårt för förändringar.

Ogillar vissa sinnesintryck som kramar, gillar intryck som att snurra (virvelvinden FTW!).

Kan ha vänner av alla kön och åldrar.

Humor som bygger på ords mening och det visuella.

Eftersom det verkar viktigt att fokusera på det negativa så tänker jag skriva om detta, så att min "grönsaksstatus" framgår bättre.

Folk tycker att jag klär mig konstigt. Jag tycker även om slitna kläder och oklippt hår så jag är inte så fin. Jag har jättesvårt att anpassa mig i sociala pyramider och hamnar i konflikt för att jag tror att jag är lika bra människa som den som är på toppen. Jag köper inte saker till hemmet för att andra tycker de är fina, det ser samma samma ut hemma år efter år istället för att köpa fina och moderiktiga saker. Jag har för mycket grejer. Dessutom råder alltid en del förvirring hemma där saker inte är på sin rätta plats. Jag äter inte tre ordentliga mål mat om dagen utan jag äter när jag är hungrig eller nån kompis vill äta. Jag har väldigt dåliga hungerkänslor i magen dock, det sitter mer i att jag blir trött och yr. Har dålig kontakt med min kropp och på dåliga dagar är jag superklumpig och går in i saker eller tappar saker.

Jag är lättkränkt och tar inte oförrätter med ro. Jag är för kaxig och tror att jag inte ska behöva bli överkörd. Jag kan ibland säga taskiga saker till folk för att de sagt ngt taskigt till mig som hämnd. Jag tycker det är jobbigt att empatisera om jag inte kan hjälpa till praktiskt, jag vet inte vad jag ska göra med folk som sitter och gråter. Om en kompis är sjuk så känner jag inte för henom, jag känner inte empati inuti för att hen är sjuk, utan jag gör bara saker för att underlätta tillfrisknandet.

Jag tycker inte om att bli avbruten när jag läser eller sitter vid datorn. Jag tycker att jag nästan alltid har rätt att göra klart istället för att direkt fokusera på det jag ombetts göra, vill göra det sedan när jag är klar. Jag blir skittrött av att göra flera saker på en dag, jag blir både uttröttad och jag får oprocessade tankar som jag måste tänka färdigt för att kunna må bra och gå vidare till nästa aktivitet. Jag har jättesvårt att börja saker. Jag kan oxo skjuta upp projekt (tråkiga och roliga) i veckor eller månader för att jag inte ids börja och för att jag känner att mina dagar redan är fulla med saker fast jag kanske bara gör några få saker per dag.

Jag har svårt för saker som ska hända men jag vet inte när. Vet jag att nån ska ringa på dörren eller på telefonen inom en vecka blir jag spänd och bara väntar tills det är klart. Jag tycker att det man gör delar sig i massa detaljer och jag blir överväldigad av detaljerna. Jag måste göra en syssla en miljon gånger innan det blir lite automatik och slutar jag med det så tappar jag fort automatiken.

Jag har knäppa intressen och kan titta på dokumentärer om saker som katastrofer och sjukdomar utan att bli ledsen över lidandet utan mer fascinerad av hur det händer. Jag är jättetråkig att tala film med eftersom jag inte kan några kändisars namn och vet inte hur de ser ut. Är också tråkig att tala musik med eftersom jag inte kan den moderna musiken och aldrig gjort det. Dessutom så tittar jag ofta bort när jag pratar med folk vilket är oartigt. Dessutom försöker jag låta bli kramas och gör bara det om den andre vill och initierar.

Kräver för mycket av andra, att de ska ge tillbaka som vänner, att de som jobbar ska kunna sitt jobb. Suckar över att de gör fel på jobbet istället för att förstå att det är normalt att inte ta det på stort allvar. Är dessutom fantastiskt snål och gnäller som en annan pensionär över hur dyrt allt blivit. Unnar mig inte som man ska. Utan snålar hellre för att jag är för kontrollmanisk för att leva utan ekonomisk buffert.

Höjer mina katter till skyarna och satsar på dem emotionellt och monetärt och anser att deras liv är värda mer än de flesta människoliv. Känner inget speciellt för mitt fadderbarn som jag haft i tio år snart, en sådan som bor på barnhem och behöver pengar för sin överlevnad. Tar över huvudtaget lång tid innan jag formar band med människor. Det kan ta ett decennium säkert. Innan dess så kan jag tycka om dem men jag känner inte att jag "bondat". Det ska man kunna göra inom några månader. Dessutom om folk försvinner av någon anledning tycker jag synd om mig själv pga min egen förlust av denna personens personlighet.

Jag är värdelös på att jobba pga fysisk och psykisk sjukdom samt AS och ADD. Jag har jättesvårt att ta mig samman och bara tvinga mig. Jättedålig självdisciplin. Särskilt är jag dålig på praktiskt arbete, sådant som de mindre begåvade klarar utan problem. Glömmer rutiner på jobbet och de måste säga till mig vad som kommer näst eller jag skriver ner det.

Tror att det är OK att ha bara få nära vänner, bo ensam och inte vara i en relation när det är uppenbart att människan är ett flockdjur. Jag har alltid tyckt att det är OK att vara annorlunda på nästan alla plan, fast det faktiskt retar folk att man inte anpassar sig. Hade jag anpassat mig kanske jag sluppit mobbas i skolan. Och mina föräldrar hade säkert blivit gladare eftersom de ville ha ett normalt barn. Det är synd om dem att de fick mig.

Jag har svårt för förändringar. Jag känner stress när de ändrar en så enkel sak som möbleringen i en matbutik. Det tar lång tid innan jag vänjer mig. Jag är pinsamt långsam att handla i affärer med väldig många val eftersom jag måste vara fokuserad på vara efter vara, kan inte bara ta något, vill att det ska vara det bästa för mig, processar dessutom väldigt långsamt. Är på det rätt velig vad gäller val. Det är jobbigt att handla mat tillsammans med mig för det tar extra tid.

Har tråkig humor och känner mig illa berörd av skämt som bygger på sex och rasism, sådant som förenar människor. Har svårt att dela in folk i grupper utan detaljser folk, ser varje människa som individ och glömmer bort att man bör tänka på ras, religion, kön och ålder med. När jag umgås med folk kan jag efter att vara pratsam dra mig undan och gå in i mig själva så att de måste vara ensamma en stund i mitt sällskap, ohyfsat. Dessutom detaljser jag själva människan ibland med. Särskilt när jag är trött. Då kan jag tappa helhetsbilden. Och tycka att personen är dum för att hen gör en dum grej istället för att ha en välintegrerad bild av en människa som är mestadels god.

Jag kräver att andra ska ge mig intellektuell stimulans fast jag själv inte är så smart, jag förstår inte ens högstadiematte och glömmer detaljer vad gäller fakta.

Finns säkert flera saker. Men det är vad jag kommer på nu. T o m den gule kan vara nöjd med detta inlägg.

Det är mycket jag känner igen mig i. Jag har specialintressen som tar väldigt mycket av min tid. Har problem med alla relationer, både att att finna vänner och ha dom kvar. Fokuserar på detaljer i stället för på helheten och missar därför det som är viktigt i olika situationer. Har ibland svårt att förstå andras känslor, svårt att tolka kroppsspråk, ansiktsuttryck och gester. Har uttryckslös mimik och blir ofta missförstånd på grund av detta. Har svårt att bryta invanda beteenden och tänka i nya banor. Svårt att göra flera saker samtidigt. Har ett väldigt svart-vitt tänkande, det är allt eller inget. Pratar formellt och överanalyserar det mesta. Älskar symmetri!

Jag har redan räknat upp mina AS drag så jag tillfogar med några jag kom på just nu:

Jag dricker sällan alkohol och förstår mig inte på Smaken i vare sig rödvin eller whiskey
Whiskey är något av det mest äckliga jag har smakat!
Förutom mörk öl Guiness

Att vara full ger mig ingenting, jag mår bara illa och det vill jag inte göra!

Den enda sorts alkoholen jag kan ta ett litet glas av: är söta likörer av typen Baileys eller om det är ett sött Vitt vin. Det kan vara gott med ett litet glas Sherry då och då också.


Men full - NEJ TACK. Detta gör att jag inte passar ihop med många sociala sammanhang där folk blir fulla. Obs att jag inte dömer! Det verkar roligt att vara påverkad och "glad" själv mår jag som sagt bara illa.


Kiddie skrev om att "inte bry sig om hur man ser ut" och jag känner igen mig i detta.
Jag har inga problem med hygien rutiner som jag vet många med "vår" diagnos kan ha. Däremot HATAR jag att köpa kläder. jag vet inte "vilka färger" jag passar i "vad som klär mig", jag kan förstår inte hur man ska veta det.
Jag köper praktiska kläder i sköna material o eftersom jag är överkänslig mot många tyger så blir det i Siden eller i fleece .
Idag har jag till exempel grön siden skjorta som min syster sytt åt mig och beige byxor med stora fickor som jag tycker är praktiska.

Sminkar mig gör jag så gått som aldrig. jag har parfymfri allergitestad mascara som jag har lärt mig "piggar" till ögonen lite. Fast jag glömmer oftast att andvända den.

Håret har jag oftast i en svans för det är också mest praktiskt!

Parfym är jag överkänslig mot så för mig räcker Tvål och Vatten.

Jag bryr mig om hur jag ser ut och jag vet vad jag gillar i klädstil. Har dock svårt att börja använda stela, nya kläder. Och den stilen jag gillar ser inte klok ut i andras ögon. Vissa dar bryr jag mig mer än andra men ingen märker någon skillnad eftersom det bara är konstigt iallafall. Jag har vissa färger jag gillar mer än andra.

Men jag bryr mig inte om vad andra tycker om det. För jag anser att har man bara kläder på kroppen så duger det. Men särskilt när jag var yngre märkte jag att man som tjej troddes vara typ alkis, missbrukare eller något om man hade lika slitna kläder som killarna hade. Killarna trodde folk bara var som killar är mest. Det kunde vara lite jobbigt. Som tjej förväntas man vara finklädd och sminkad till vardags.

kiddie skrev:Men jag bryr mig inte om vad andra tycker om det. För jag anser att har man bara kläder på kroppen så duger det. Men särskilt när jag var yngre märkte jag att man som tjej troddes vara typ alkis, missbrukare eller något om man hade lika slitna kläder som killarna hade. Killarna trodde folk bara var som killar är mest. Det kunde vara lite jobbigt. Som tjej förväntas man vara finklädd och sminkad till vardags.

jag känner igen det. Jag hade "älsklingskläder" som jag hade ofta till ex. en skön t shirt med 2 Pac tryck men den blev jag retad för för "jag var inte hip hopare" eller tillräcklig, i deras ögon, Cool för att ha den.

I tonåren var det i allas (?) ögon en självklarhet att man skulle vara fixerad vid sitt utseende men inte för mig... Jag blev ganska retad för mina kill kläder blev kallad lebb och liknande. Men jag struntade mestadels i det. Till slut lät dem mig vara. På studentbalen hade jag en medeltidsinspirerad kläning som dock alla tyckte var fin. Då blev jag förvånad!

Jag har väldigt nischade intressen. Jag kan intressera mig för saker som de flesta andra finner oerhört ointressant. Jag har väldigt få intressen, men de intressen jag har är väldigt intensiva.

honeypie81 skrev:Jag känner igen det. Jag hade "älsklingskläder" som jag hade ofta till ex. en skön t shirt med 2 Pac tryck men den blev jag retad för för "jag var inte hip hopare" eller tillräcklig, i deras ögon, Cool för att ha den.

I tonåren var det i allas (?) ögon en självklarhet att man skulle vara fixerad vid sitt utseende men inte för mig... Jag blev ganska retad för mina kill kläder blev kallad lebb och liknande. Men jag struntade mestadels i det. Till slut lät dem mig vara. På studentbalen hade jag en medeltidsinspirerad kläning som dock alla tyckte var fin. Då blev jag förvånad!

Under fem års tid i tonåren skulle jag bara ha t-shirts med Michael Jackson på (jag älskar honom fortfarande, men på den tiden var han typ hela mitt liv), eller så kunde jag nåla fast knappar med MJ-bilder på en vanlig tröja. Jag ville göra detta för att visa min kärlek till honom, men det gjorde bara så att jag verkligen stod ut och blev mobbad. Under en viss period skulle jag inte heller ha några andra byxor än blå jeans, och i flera års tid vägrade jag ha kjolar eller klänningar. Men det var mindre uppseendeväckande, och nu har min klädsmak utvidgats en del sedan dess. Men det har aldrig varit viktigt för mig att se ut som alla andra och vara "en söt typisk tjej". Jag har nog aldrig någonsin brytt mig om mode, utan jag vill hellre gå min egen väg. Och förutom nagellack har jag inte använt något smink på arton år. Man måste vara sötare än jag för att se bra ut och inte bara vulgär ut med en massa läppstift och ögonskugga i ansiktet. Någon studentbal fick jag aldrig heller komma på, för jag blev sjuk och tog aldrig studenten (även om jag gick på folkhögskola efter gymnasiet).

december16 skrev:Jag har väldigt nischade intressen. Jag kan intressera mig för saker som de flesta andra finner oerhört ointressant. Jag har väldigt få intressen, men de intressen jag har är väldigt intensiva.

Join the club!

Just nu känner jag mest igen mig i svårigheter med att läsa av andra samt behov av förutsägbarhet i vardagen.
Tror ofta att folk är arga på mig utan att de är det. Känner även mycket igen mig i att ha ett väldigt intensivt specialintresse.

Hej hej!
Jag är ny här och har inte blivit utredd, men känner mig ganska säker på att jag har Aspberger. Det är först de senaste åren (jag är 42) som jag förstått detta. Men kollar jag bakåt blir allt liksom klart.

Socialt: Jag har alltid varit ointresserad av socialt samspel, såvida det inte handlat om att göra något roligt eller intressant. Detta gör att jag kan upplevas som väldigt social. Tex har jag varit med i teatergrupper, garageföreningar och andra föreningar. Problemet har mer varit att de "vänner" jag fått där blir helt ointressanta utanför sitt sammanhang. Så när jag går ur en förening slutar jag helt umgås med de andra även om vi gjort saker ofta tillsammans i åratal. Åker aldrig nånsin hem till folk och fikar, vill ej heller ha besök. På jobbet äter jag gärna med de andra och samtalar om arbetet (är lärare). Sen när de andra tar kaffe går jag iväg och är för mig själv. Har ett stort behov av att vara ostörd. Detta måste inte innebära att jag stänger in mig själv hemma eller så. Jag kan vara mitt bland massor av folk, men stänger bara av så jag varken hör eller ser dem.
Tar ogärna ögonkontakt, vill att folk ska vara konkreta och hatar folk som gnäller utan att söka en lösning. När nån gnäller och jag kommer med en ide om hur den kan lösa sitt problem händer det att de blir sura. Försent inser jag att de vill ha medhåll. Detta är skitjobbigt. Samma sak när nån har byggt/målat/köpt något och frågar vad jag tycker så säger jag vad jag tycker, inte bara något snällt för att den ska bli glad. Tycker det känns dumt. Om jag tapetserat hemma så vill jag ju att min kompis ska säga till om något är fel, annars kan det ju kvitta. Säger han att det ser kanon ut fast det är skit blir det ju jättepinsamt att gå runt och tro att allt är ok. Jag har svårt att minnas ansíkten, förstå ironi och tolka ansiktsuttryck. Hatar också när folk spekulerar utan att veta. Vidare kan jag lägga ut mig extremt ingående och vill gärna rätta folk om de har fel.

Rutiner: älskar rutiner även om det försvunnit lite. När jag var yngre ordnade jag allt efter rutiner och tid. Allt från vilken tid jag gick upp till vilken dag i veckan jag handlade eller tankade. Extremt ekonomiskt kontrollbehov. Älskar att räkna ut allt in i minsta detalj, vill slimma allt så det inte blir dödtid eller outnyttjade resurser. Det har funnits perioder när jag planerat varenda dag timme för timme i månader framåt. Även detta blir rutin, exempelvis vilka veckor jag tar semester.
Minnet: Kommer ihåg nästan allt eftersom det finns en kedja där varje sak är en länk. Om något kastas in i kedjan kommer jag dock inte minnas det. Tex "handla cigaretter till mig när du ändå ska till affären". Inte en chans... Minns nästan allt jag läser, särskilt årtal, längder osv och det mesta bakåt i tiden.

Intressen: när jag var yngre hade jag extrema specialintressen, men har med tiden blivit intresserad av allt. Om jag bara får tid att sätta mig in i det tycker jag allt är intressant. En förutsättning är att det finns substans. Tex älskar jag dokumentärer, biografier och verklighetsbaserade filmer. Dock hatar jag dokusåpor och typ "Medium" och annat sånt som sänds på tv. De handlar ju inte om något. Älskar att räkna ut saker, älskar siffror, dock aldrig varit bra i matte. Älskar historia i alla dess former.

Det som inte passar så bra in på mig är att jag är en problemlösare. Ser det lite som ett uppdrag att få saker att funka. Ju större problem desto intressantare. Har också extremt lätt att anpassa mig efter nya situationer. Går det inte på det ena sättet så går det på det andra. Kan ju iofs ändå stämma in på diagnosen eftersom jag fokuserar på målet och inte på vägen dit. Om vi tex ska måla huset så kan min fru komma av sig helt om inte färgen verkar räcka, men jag löser det genom att måla lite tunnare. Det blir inte lika bra, men det blir målat.

En sak som slog mig just idag - och jag kom precis in och letade efter en tråd där jag kunde skriva om det, och det här kändes rätt - är att jag faktiskt inte har något behov av semester!

Andra människor blir förvånade, och min familj blir orolig, när jag säger att jag inte ska ha någon semester i sommar. Jag har känt samma sak, dvs tyckt att "ja, jag måste nog ha semester, det får bli i augusti när jag inte har något jobb". (Jag frilansar som översättare, och då är det väldigt lätt att få jobb på sommaren när alla andra ska ha semester.)

Men idag slog det mig att jag faktiskt inte behöver någon "semester". Det gör mig ingenting alls om varje dag ser likadan ut. Jag åker hemifrån när jag väl vaknat, åker till mitt kontor (jag hyr ett rum där bara jag sitter, och ingen annan håller på med samma sak så jag MÅSTE inte umgås med nån, även om det är trevligt att de säger till att det är dags att äta lunch, för annars glömmer jag det). Sedan har jag satt alarm i mobilen när jag måste förbereda mig för att åka hem senast, och sedan ett annat larm när jag verkligen måste åka hem. Då är klockan 22:00, men så ser min dygnsrytm ut, och det får den göra när man är ensamstående och inte måste jobba tillsammans med någon.

Det kändes så skönt att komma på att jag faktiskt inte behöver någon ledighet, jag vet inte vad jag skulle göra med den! När jag haft förhållanden, eller när barnen var barn, hände det saker på fritiden eftersom det var självgenererande - barn har sommarlov och blir galna om ingenting händer, pojkvänner hittar på grejer och då hänger jag gärna med! Men om ingen tar några initiativ/tvingar mig till att göra det (barn) så gör det faktiskt absolut ingenting. När det är sommar kan jag gå ut med katten i sele och jag kan sitta på balkongen och titta på mina blommor, och när det är riktigt varmt har jag balkongdörren öppen även på natten. Det räcker bra som sommar för min del.

Jag får vara sådan - jag har själv trott att det var ett problem, bara för att andra tyckt det.

Nu ska jag bara gå några gånger på solarium så att inte alla andra blir olyckliga för att jag inte "går ut i solen när det är så fint väder". De gånger jag tränar går jag på gym - där är alla tysta och håller sig för sig själva.

Det är inget fel på mig, jag är en fullkomligt normal aspergare!

hankypanky skrev:... hatar folk som gnäller utan att söka en lösning. När nån gnäller och jag kommer med en ide om hur den kan lösa sitt problem händer det att de blir sura. Försent inser jag att de vill ha medhåll.

Ja! Händer mig hela tiden! Varför berättar de det här för mig om de inte är intresserade av att höra mina förslag på lösning av problemet? Speciellt inte om jag faktiskt HAR en lösning på problemet.

Det där tog lång tid för mig att fatta, eller rättare sagt det tog lång tid för mig att förstå att typ "alla andra" fattar det. Jag tro att det är ännu värre för kvinnor, för tjejer emellan går samtalen ofta ut på att den ena gnäller över nåt problem och den andra förväntas hålla med.

Jag har blivit av med två goda vänner eftersom jag sagt sådant som de inte ville höra. Men om en god vän säger något som är så uppåt väggarna dumt att jag bara inte kan hålla med, vad ska jag göra?? Det blir omöjligt för mig, och jag tycker att jag ska göra det som god vän, om någon håller på att göra någonting som jag vet inte är bra för dem. Problemet är förmodligen att man bör linda in det lite mer. Tyvärr talar jag inte NT:iska.

hattifnatt skrev:Jag har blivit av med två goda vänner eftersom jag sagt sådant som de inte ville höra. Men om en god vän säger något som är så uppåt väggarna dumt att jag bara inte kan hålla med, vad ska jag göra?? Det blir omöjligt för mig, och jag tycker att jag ska göra det som god vän, om någon håller på att göra någonting som jag vet inte är bra för dem. Problemet är förmodligen att man bör linda in det lite mer. Tyvärr talar jag inte NT:iska.

Eftersom NT:kollektivet många gånger är obegripliga, så bör man alltid fråga om de vill ha ett ärligt svar eller om dom bara var retoriska, så slipper man en del av de prekära situationer som ofta uppstår annars...

Jag har alltid varit intresserad (som barn) av att läsa telefonkataloger, åka med tåg, gamla tåg, besöka tågmusseum, gamla tågstationer, allt om tåg, nuförtiden fascineras jag även av flygplatser.

elle skrev:nuförtiden fascineras jag även av flygplatser.

Det är du i alla fall inte ensam om. Jag jobbar på en flygplats just nu och är ofta ute och kör bil runt hela flygfältet. Och det är massor med folk varenda dag som står utanför stängslen och spanar på flyg. Vissa har kikare och kameror med stora teleobjektiv. Flygplatsen har till och med gjort små utsiktsplatser uppe på kullar med bord och bänkar.

Huggorm skrev:

elle skrev:nuförtiden fascineras jag även av flygplatser.

Det är du i alla fall inte ensam om. Jag jobbar på en flygplats just nu och är ofta ute och kör bil runt hela flygfältet. Och det är massor med folk varenda dag som står utanför stängslen och spanar på flyg. Vissa har kikare och kameror med stora teleobjektiv. Flygplatsen har till och med gjort små utsiktsplatser uppe på kullar med bord och bänkar.

Perfekt att hjälpa terrorister på traven, dom borde även göra plats för luftvärnsrobotar.

slackern skrev:Perfekt att hjälpa terrorister på traven, dom borde även göra plats för luftvärnsrobotar.

Tror inte terrorister kan se något de inte borde se. Men det är kul att se folk spana efter flygplan, de ser ut som ornitologer