Jag ska försöka att inte skriva en lång självbiografi om mig och min relation till jobb, som alltid har varit väldigt komplicerad. Jag förstod inte varför jag hade sådana problem med det, att det gav så mycket ångest och kändes så omöjligt när det för de flesta verkade ha ett så okomplicerat förhållande till det. När jag blev färdig med min utbildning fanns ingen glädje. Bara den där desperationen. Att jag klarar det inte. Som jag skämdes över, som jag visste att ingen skulle förstå och när jag försökte fick jag bara höra förminskningar om att oroa dig inte så mycket. Tro på dig själv. Jag blev utskälld av en jobbcoach för några år sedan för att jag inte trodde på mig själv när jag försökte sätta ord på vad som kändes svårt.

Nu inser jag att det har med det här att göra. De aspiga dragen. Jag har tydligen en ojämn intelligensprofil, mycket hög logisk intelligent, inte så hög verbal intelligens och svag central koherens, är dålig på att sätta ihop detaljer till en helhet vilket jag har haft en diffus känsla av länge att jag saknar någonting som andra verkar ha. Jag har svårt för att prioritera, att komma mig för, att ha koll på saker, att vara organiserad, att utvärdera och förhålla mig till sådant som inte är tydligt, att göra saker när jag inte är helt säker på att det är det bästa jag kan göra just nu. Jag gillar tydligt. Gärna övertydligt. Faktiska, tydliga, logiska samband, inte sådant där man kan tycka olika saker och ha olika åsikter och göra saker på olika sätt. Jag har rätt mycket klarat det ändå ett tag genom att anstränga mig hårt, dölja svårigheterna så gott jag kunnat och kommit runt dem på olika sätt, har pendlat mellan trött och utmattad sedan jag började jobba och den där känslan av att detta är ohållbart men samtidigt fanns inga alternativ. En arbetsdag motsvarar liksom en dags tentaplugg i ansträngning och skärpa-till-sig. Och dessa dagar hade jag bara några få dagar per termin som student.

Nu blev det långt ändå... Jag håller på att göra en aspergerutredning vilket känns bra. Jag har ingen aning om vad en diagnos eller inte diagnos kan komma att leda till. En diagnos känns lite som att komma hem efter en lång och svår resa, att förstå sådant som förut var så obegripligt, försoning. Är rätt så rädd för att inte få en diagnos för jag tror verkligen att det skulle hjälpa mig och att det skulle hjälpa mig att formulera vad jag behöver för stöd. (För om någon mer säger att ångesten/oron/dålig självkänsla är problemet så skriker jag högt för NEJ det är det inte. Ångesten är en mycket rimlig konsekvens av att vara i den livssituation jag är med de svårigheter jag har).

Nu är jag doktorand. Trodde det skulle gå om jag bara ansträngde mig tillräckligt (eller snarare jag hoppades väldigt mycket att det skulle gå och peppade mig själv men jag visste nog någonstans att jag inte skulle orka i längden men jag hoppades att jag hade fel för det kändes som om det inte fanns något alternativ) Men energin tog slut. Varit sjukskriven några månader och är tillbaks på halvtid nu och ingenting har egentligen förändrats. Det är för svårt för mig och jag avskyr att det är så men jag hoppas på att jag skulle kunna klara det med rätt stöd.

Jag vet bara att det inte fungerar nu, att det är för svårt för mig, att det känns så ont att efter att setts som smart, ambitiös och högpresterande under åren som student nu vara där jag är, att ha misslyckats, att jag känner en bitterhet över alla dessa år av desperation inför jobbsituationen som jag inte förstått hur jag ska klara av och att ha varit så ensam med detta.

En sådan lättnad att få erkänna hur svårt det är för mig. Att få detta ur mig. Att hitta ett forum där kanske någon kan förstå och ingen kommer att skälla på mig för att jag oroar mig för mycket. Vilket jag inte tycker att jag gör.

Min tanke med detta inlägg var från början var inte att skriva av mig utan att be om konkreta råd typ vad har ni fått för stöd som gjort att ni klarar av att jobba? Känner någon igen sig?

Flera här klarar inte att jobba, andra gör det. Jag är själv långtidsarbetslös efter att ha jobbet uppåt 17 år inom it.

Rekommenderar det här avsnittet av Filosofiska Rummet Växande antal diagnoser skapar nya identiteter Jag lyssnar om och om igen på denna debatt för att kanske hitta det som stämmer för just mig; jag är också mitt i en lång famlande vilsen fas. De byter ämne just när jag nästan känner att "det där är jag..."

(En i debatten är filosofen Fredrik Sveneaus. Räkna med att det finns folk här som hackar på honom - finns en annan tråd om det - eftersom han intar en "flummig", "sociologisk", "anti-naturvetenskaplig" ståndpunkt. Men så är det bara på detta forum...)

Här sätter du fingret på problemet:

(För om någon mer säger att ångesten/oron/dålig självkänsla är problemet så skriker jag högt för NEJ det är det inte. Ångesten är en mycket rimlig konsekvens av att vara i den livssituation jag är med de svårigheter jag har).

Livssituationen - ihop med kraven från samhället (och från oss själva) - skapar ångest. "Bräcklighet tolereras inte" som Karin Johannisson säger i debatten. Och det de inte fattar (de du mött) är att ångest är något som ger ett tyngre lidande än "bara" oro och dålig självkänsla. Därför är ångest en diagnos idag. Och kan leda till exv depression och ytterligare lidande.

Det stöd man behöver finns tyvärr inte.