underjord, Anastasia:
En sak har vi tydligen gemensamt. Vi känner ingen samhörighet med någon speciell. Det är lugnt för mig men det är en sak som stör mig; att inte riktigt komma fram till varför det är så. Förmodligen är det så att jag kräver mer av min omgivning än vad jag bör göra. Kanske är det så att man bygger upp en förväntan och den slocknar direkt när även den minsta lilla detalj inte stämmer.

Jag har aldrig träffat någon som delar samma entusiasm, glädje och kärlek för den musiken jag lyssnar på. Musiken betyder så mycket för mig att det inte går att beskriva hur mycket i de enkla ord jag använder. Den har definitivt störst betydelse (musik är det enda som får mig att göra sådant jag annars undviker) för mig (för att jag skall fungera), i varje fall av de djupare intressen jag har. Det kan blir grymt jobbigt när jag försöker att undvika musiksnack p g a jag anser att det inte finns kunnighet nog hos den/de andra personen/personerna.

Här på forumet skriver jag en hel del med en mycket trevlig, intressant, kunnig och jätterar person; TheBoxSaysNo (musik, natur, djur, känslor och tankar gemensamt - wow!) och en annan person som är en aning lite segare på att svara; Titti.
Fast orsaken till detta har jag fått veta, dessutom var mitt senaste mail oerhört rikt på tankar.

Det finns folk på forumet jag vill snacka med, på en högre nivå alltså, men jag är feg och tar mycket sällan första initiativet till att skriva.

Träffat någon har jag inte gjort ännu, fast jag har bara varit medlem i c:a 4 månader och det krävs längre tid än så för att man ska våga sig iväg på träffar. Dessutom involverar jag mig inte så mycket i de mer allvarliga diskussionerna. Det är inte så att jag inte är intresserad (för jag läser vad som skriv och funderar) eller okunnig om det aktuella ämnet. Mer för att jag inte villa tränga mig på som en fullblodsidiot och tro att jag har något bättre att komma med. Sen tillhör jag nog bland de yngre personerna här? Då blir det lätt lite konstigt när man möter de äldre medlemmarnas kunskap och erfarenhet med sin åsikt. Kunskap och erfarenhet är en mycket kraftig kombination och blir svår att besvara när man skapar en åsikt baserad på känslor och uppfattning.

Det finns en del mycket begåvade, trevliga, kunniga, vackra och äkta människor här och det känns åtminstone riktigt bra. Nu kanske det lät lite som om jag tackade medlemmarna på ett stödforum, men oroa dig inte Krigarsjäl. Jag vet att det är diskussionsforum.

earlydayminer skrev:Jag har aldrig träffat någon som delar samma entusiasm, glädje och kärlek för den musiken jag lyssnar på. Musiken betyder så mycket för mig att det inte går att beskriva hur mycket i de enkla ord jag använder. Den har definitivt störst betydelse (musik är det enda som får mig att göra sådant jag annars undviker) för mig (för att jag skall fungera), i varje fall av de djupare intressen jag har. Det kan blir grymt jobbigt när jag försöker att undvika musiksnack p g a jag anser att det inte finns kunnighet nog hos den/de andra personen/personerna.

Musik är bland det viktigaste för mig också. Men jag vill bara i undantagsfall prata om den. Fast jag blir ändå glad när någon gillar samma typ av musik som jag och skulle gärna ha fler att gå ut och lyssna på livemusik med, förutom exet.

Det finns folk på forumet jag vill snacka med, på en högre nivå alltså, men jag är feg och tar mycket sällan första initiativet till att skriva.

Känns igen; jag initierar sällan kontakter utom med mina allra närmaste (och då blir det på telefon). Delvis för att jag är rätt passiv till min natur, delvis för att jag sällan har tid eller ork för privat korrespondens, om jag inte har något särskilt jag vill fråga.

Träffat någon har jag inte gjort ännu, fast jag har bara varit medlem i c:a 4 månader och det krävs längre tid än så för att man ska våga sig iväg på träffar.

För dig alltså? Annars spelar det ju ingen roll hur länge man varit medlem; alla är lika välkomna till träffar. En medlem här t ex gick med i ett annat Aspie-forum (som flera av oss var med i innan detta fanns) bara nån dag innan vi skulle ha vår första träff. Han tog risken att följa med i alla fall och det blev jättebra. Det här var väl typ fem år sen och vi är fortfarande vänner och snackar i telefon ibland.

Om du skulle vilja komma till OA-riksträffen hos mig i augusti så är du jättevälkommen. För det finns väl inga lokala träffar just där du bor antar jag?

Dessutom involverar jag mig inte så mycket i de mer allvarliga diskussionerna. Det är inte så att jag inte är intresserad (för jag läser vad som skriv och funderar) eller okunnig om det aktuella ämnet. Mer för att jag inte villa tränga mig på som en fullblodsidiot och tro att jag har något bättre att komma med. Sen tillhör jag nog bland de yngre personerna här? Då blir det lätt lite konstigt när man möter de äldre medlemmarnas kunskap och erfarenhet med sin åsikt. Kunskap och erfarenhet är en mycket kraftig kombination och blir svår att besvara när man skapar en åsikt baserad på känslor och uppfattning.

Det brukar dock inte hindra andra... Borde inte hindra dig heller. Åsikter får man väl ha oavsett om de är välunderbyggda eller ej. Och ibland kan man intuitivt känna på sig vissa saker utan att veta säkert... såna frukter av eget tänkande tycker i alla fall jag kan vara intressanta att ta del av. Om andra inte håller med lär du få veta det, men du har i alla fall lika stor rätt som alla andra att yttra dig, oavsett ålder.

Men jag förstår hur du känner. Själv avskydde jag att vara ung, just av den orsaken.

Mystiqa skrev:hmm Jag undrar hur man klassar någon som vän?

Kolla här; vad-ar-en-v ... t6098.html Du kanske hittar något. Tyvärr blev inte tråden vad jag hoppats på.

Till att börja är inte vän o. kompis samma sak för mig. Vän är mer nära för mig;
* någon som man kan lita på
* en person som alltid finns där o. som ställer upp i alla väder (om den inte mår dåligt)
* ärlig o. rak
* lyssnande.
* förstående
* pratar inte sk*t om sin vän o. sprider inte vidare vad den får reda på av vännen
* kan kompromissa - ge & ta
* hitta på saker tillsammans med.

Vänner ber om stöd hos varandra. Ganska nyligen ringde en vän till mig när han hade det jobbigt o. innan har det varit tvärtom. Det är sannerligen inte lätt att hitta riktiga vänner. Jag kämpade ett tag o. det tar ofta lite tid innan man kommer nära varandra.
Sedan kan det ju vara svårt med en nära vän av motsatt kön men det behöver inte vara problem. Jag har inte direkt problem med det.

sommar skrev:Till att börja är inte vän o. kompis samma sak för mig. Vän är mer nära för mig;
* någon som man kan lita på
* en person som alltid finns där o. som ställer upp i alla väder (om den inte mår dåligt)
* ärlig o. rak
* lyssnande.
* förstående
* pratar inte sk*t om sin vän o. sprider inte vidare vad den får reda på av vännen
* kan kompromissa - ge & ta
* hitta på saker tillsammans med.

Vänner ber om stöd hos varandra. Ganska nyligen ringde en vän till mig när han hade det jobbigt o. innan har det varit tvärtom. Det är sannerligen inte lätt att hitta riktiga vänner. Jag kämpade ett tag o. det tar ofta lite tid innan man kommer nära varandra.
Sedan kan det ju vara svårt med en nära vän av motsatt kön men det behöver inte vara problem. Jag har inte direkt problem med det.

Varför måste vissa sakna vän och andra inte?

Grimuald skrev:

sommar skrev:Till att börja är inte vän o. kompis samma sak för mig. Vän är mer nära för mig;
* någon som man kan lita på
* en person som alltid finns där o. som ställer upp i alla väder (om den inte mår dåligt)
* ärlig o. rak
* lyssnande.
* förstående
* pratar inte sk*t om sin vän o. sprider inte vidare vad den får reda på av vännen
* kan kompromissa - ge & ta
* hitta på saker tillsammans med.

Vänner ber om stöd hos varandra. Ganska nyligen ringde en vän till mig när han hade det jobbigt o. innan har det varit tvärtom. Det är sannerligen inte lätt att hitta riktiga vänner. Jag kämpade ett tag o. det tar ofta lite tid innan man kommer nära varandra.
Sedan kan det ju vara svårt med en nära vän av motsatt kön men det behöver inte vara problem. Jag har inte direkt problem med det.

Varför måste vissa sakna vän och andra inte?

Livet är inte rättvist. Det handlar säkert delvis om tur o. sedan vilken förmåga man har att knyta kontakter, om man är ute mkt. bland folk eller inte o. vilka sammanhang man hamnar i o. inte minst hur mkt. man själv kämpar för att förändra sin situation om man vill förändra den vill säga. Dock kommer man till en gräns då man inte kommer längre. Det känns iaf. som jag gjort det. Jag hade gärna haft fler vänner dock är jag överlag nöjd med de jag har.

Man måste behandla sina vänner väl för att behålla dem, och det gör inte jag tyvärr, enligt de vanliga normerna. Jag ringer inte varje dag, jag orkar inte träffas jämt och ständigt, jag orkar inte lyssna på monologer utan att själv få prata någon gång, så det enklaste är väl att bara ha lite bekanta som inte kräver för mycket.

Nilale skrev:Man måste behandla sina vänner väl för att behålla dem, och det gör inte jag tyvärr, enligt de vanliga normerna. Jag ringer inte varje dag, jag orkar inte träffas jämt och ständigt, jag orkar inte lyssna på monologer utan att själv få prata någon gång, så det enklaste är väl att bara ha lite bekanta som inte kräver för mycket.

Mmm.. Oxå väldigt sant. Jag missade den biten totalt i mitt förra inlägg. Jag har inga svårigheter med det där förutom att jag kan bli lite lite tjatig på folk inte minst förr o. då tom. råkade jaga bort någon enstaka som jag fått kontakt med, vilket jag sedan ångrat. Har dock lärt mig att hålla det på en hyfsad nivå!

Jag har ingen vän. Känner mig mycket, mycket ensam.

juni skrev:Jag har ingen vän. Känner mig mycket, mycket ensam.

Tror du att det finns någon här på forumet du skulle kunna vilja prata med lite mer? Du kanske kan gå på någon träff?

Jag vill verkligen inte att du ska känna dej så ensam. Finns det något jag kan göra? Skicka PM om du vill!

Ja, det där inlägget berörde verkligen... Sänder massor av värme till juni...

Tack. Jag blev varm och glad i söndags kväll när jag såg era inlägg.
Jag orkar tyvärr inte åka på några träffar. Jag får försöka acceptera att det är så här när man har detta handikapp.

juni skrev:Tack. Jag blev varm och glad i söndags kväll när jag såg era inlägg.
Jag orkar tyvärr inte åka på några träffar. Jag får försöka acceptera att det är så här när man har detta handikapp.

Det där med orken är en ständig plåga för många. Men prova internetbekantskap då? Den har en stoooor fördel: du slipper bjuda hem bekantskapen. Någonsin!

Jag har inte träffat nån vän på mycket mycket länge, har grymt svårt att hålla kontakten.
Aldrig tyckt jag passar in någonstans, visst spela socialt spel är en sak men det är ju aldrig "jag". Alltid setts som den udda personen typ.
Men man kanske får motivation till o komma till nån skåne träff nångång.

Jag skulle också gärna vilja ha vänner på detta forum, att träffa i verkliga livet, kanske ta en fika eller enklare måltid tillsammans med på någon restaurang, prata bort en stund med i telefon, chatta med... och jag har funderat på att vara med på AS-träff någon gång, om den inte är för långt bort från södra Dalarna där jag bor... 5 mil eller så... men då får jag lätt liiiiite grann av min gammla sociala fobi... (och då tänker jag "undrar hur många som kommer... har vi gemensamma intressen"...) som jag egentligen inte alls känner av sedan flytten från annan stad, där jag väldigt starkt upplevde att människorna "behandlade mig som luft", med några få undantag.

Men det är egentligen bara nu när jag är "låg" som jag känner av social fobi lite grann...

I nöden prövas vännen och ja... I så fall har jag måååånga vänner här Och kanske just p.g.a vi här har asperger syndrom så fick jag hjälp fort. 2,5 g. är inte mycket. men om letal dos är 2,8 g. så blev det betydligt mer... Fast det visste jag inte då...

Jag tycker inte att jag önskar mycket. En vän skulle räcka. En trevlig person (gärna en kvinna i min egen ålder som är lite som jag) att gå på bio med (någon som har liknande filmsmak som jag), gå på promenader och gå i affärer med. Någon som bor i samma stad som mej helst. Men det är svårt. Var ska man träffa människor. På senare har träffarna varit så att jag inte har kunnat komma, för att jag har haft annat. Fast det är ju just det där med orken med, att ta sej dit (det är därför att en vän i staden där jag bor skulle vara bäst). Sen brukar jag ofta känna mej utanför i alla fall. Känner mej så olik andra, så det blir bara att jag sitter tyst mest. Andra verkar vara så bra på att prata och våga säga något. Jag vågar inte, för att jag är mycket rädd för att det ska bli fel. Att jag ska säga nåt som uppfattas som dumt och någon tar illa upp och det blir tjafs.

catasa skrev:Andra verkar vara så bra på att prata och våga säga något. Jag vågar inte, för att jag är mycket rädd för att det ska bli fel. Att jag ska säga nåt som uppfattas dom dumt och någon tar illa upp och det blir tjafs.

Om du någon gång kommer på träff hos mej så berätta innan hur du vill ha det för att du ska våga säga något så ska jag ordna.

Hej juni

Jag såg just i din profil att vi har flera gemensamma intressen. PM-a mig om du vill?

Massor av varm omtanke till dig.

Av geocache

juni skrev:Jag har ingen vän. Känner mig mycket, mycket ensam.

Jag har inte heller lyckats få nån vän genom forumet, men jag har verkligen jättesvårt för att få, och framför allt behålla, vänner. Men däremot har jag ju fått en "ny" släkting...

(Jag har bytt efternamn nu, så hade du inte redan upptäckt att vi är släkt, skulle vi aldrig fått veta det...)

Ja, det var verkligen dråpligt, första och hittills enda gången jag upptäckt att någon jag möter i något sammanhang och också träffar IRL är en av alla mer eller mindre avlägsna släktingar jag har kartlagda i min stora utredning...

Vad spännande. Jag påbörjade en släktforskning men tiden räcker inte till.

Grimuald skrev:Jag undrar om det är någon som fått nya vänner via detta forum ?

Ja och nej. Inte några vänner som jag träffat irl (än) och kanske inte heller någon som jag kan säga att jag står nära. Tyvärr. Men det beror mycket på att jag helt enkelt inte har tid eller ork över till att verkligen skaffa vänner och att träffas.

Det är en sorts vänskap att bygga relationer via nätet och vissa fastnar man för mer än andra men en riktig vän tycker jag man har först när man träffas och umgås i verkliga verkligheten.

Hallå juni var blev du av någonstans? *saknar*

För mig är det jättekomplicerat det här med vänner, även om jag har några fina och nära nu.
Och det här med att gå på träffar. Jag har fortfarande inte lyckats ta mod till mig och komma på en träff, fastän jag tycker att det vore intressant och roligt att träffa folk från forumet.
Jag tror på något vis att nu när jag äntligen börjar känna mig någorlunda hemma bland 'vanligt folk', så är jag livrädd för att hamna i en situation som påminner mig om hur allt kändes innan jag lärt mig sociala koder, att kompensera osv. Jag är rädd att bli lika utanför och hamna lika mkt på ruta ett på träffarna, som jag redan en gång varit i övriga livet. Det var helt enkelt för jobbigt att vara där, för att jag ska orka att eventuellt utsätta mig för det igen.
Lät säkert jätteflummigt. Och kanske fånigt. Kan inte uttrycka det bättre.