När jag var yngre hade jag nästan inga vänner och saknade det. Samtidigt brukade det bli så att jag förlorade vännerna efter ett tag, eftersom jag inte klarade av att hitta på saker spontant. Om en kompis ringde och frågade om vi skulle göra nåt direkt så hittade jag ofta på en ursäkt för att inte kunna. Egentligen ville jag gärna träffas men det blev obehagligt när det kom så plötsligt. Jag behövde åtminstone en dags framförhållning.

Numera föredrar jag att vara spontan framför att planera, åtminstone vad det gäller att träffa vänner. Jag har blivit mer och mer utåtriktad. Jag har behov av att vara för mig själv ibland men då håller jag kontakt med vännerna på t.ex. Facebook. Jag kan inte ha en dag då jag är helt utan social kontakt, det funkar inte. Minst fyra, fem dagar i veckan behöver jag träffa folk för att må bra och få energi.

Jag har ganska många vänner, men av dem är det främst mina närmaste vänner som jag träffar regelbundet.

Välkommen Dracena!

Jag kan bara säga att jag känner igen mig i det du skriver, vänskap är något av ett mysterium. Ibland har jag trott mig vara vän med någon, för att sedan upptäcka att den personen inte alls sett mig som en vän utan mer som en bekant. Jag vet inte hur man egentligen vet att en person är vän eller bara något mer ytligt.

Vänner har alltid varit den stora gåtan för mig. Jag har ett par riktiga bra vänner som jag träffar någon gång ibland, men annars går jag oftast ensam. Har inte heller problem med att prata med folk på skolan eller så men jag tror aldrig jag inlett någon specifik vänskap med någon som jag gått i skolan ihop med. Tidigare försökte vissa ta initiativ att att vara med mig på fritiden men då blev jag genast så oerhört osäker att jag inte kunde tacka ja, men det var inget som störde mig.

Därför anser jag att jag inte har något större behov av att omge mig av en massa vänner, utan istället träffa vissa ibland.