Hej,jag undrar hur man ska bära sej åt när ens barn (barn och barn,han är faktiskt 19 nu)vägrar gå till skolan? Vi har kämpat och kämpat att få iväg honom någorlundaunder höstterminen,men en period nu så ska min man försöka få iväg honom,men det innebär allt ifrån slagsmål till hjärtinfarktskänning! och jag mår lika dåligt jag,han bara vägrar,och ligger kvar i sängen och är sur,studiebidrag fick vi nog inte ens första skolmånaden,och det är ju inte det som är det viktiga. Hur gör man? Min man säger hela tiden att nu orkar jag inte längre, men,det funkar ju inte heller,,man ska ju typ bara orka med allt, Är det ngn som har haft likadant helvete med barn och skolgång? Finns det ngn instution?läger skola, han måste ju inse att han måste forma sin framtid!

Internat kanske hade fungerat bättre?

Huvudfrågan är ju varför han inte vill gå dit. Reder man ut detta så är halva problemet löst. Oftast är det ju saker i skolan som ligger bakom att elever inte vill gå dit.

En annan fråga är varför han skall gå i skolan. Om han är 19 finns det ju ingen skolplikt som binder honom. Är han inte motiverad för skolarbete just nu blir det ju inte mycket inlärt bara för att man fösöker tvinga honom. Samma sak om han mår dåligt eller har andra skäl för att det fungerar illa.

Han är till och med myndig, vilket betyder att han egentligen borde kunna välja själv. Om han fortfarande går på gymnasiet efter myndighetsdagen har föräldrarna försörjningsplikt till och med han är 20. Men om han inte går i skolan har ni inte försörjningsplikt, och han kan då istället kanske vara aktuell för någon av de andra typer av ersättning som finns. (Samt andra typer av stöd och vård om han behöver det)

Om man frsöker tvinga honom att studera när han inte kan eller inte ser poängen blir det ett bevarande av barnrelationen. Kanske bättre att hitta en annan lösning. Om han senare själv ser nyttan med utbildning finns ju alltid komvux och folkhögskola. Han är ju inte gammal än, och det är inte kört bara för att man inte tar gymnasieexamen så som de flesta gör.

Ett lagom mått av vuxenhet är alltså mitt tips (i den mån han klarar detta). Vill han inte gå i skolan så kan han ta det vuxenbesluet. Men med detta kommer andra vuxenbeslut som försörjning, ökat hushållsansvar och kanske eget boende. Ge honom det stöd han behöver, men framför allt beslutsrätt och medföljande ansvar! Ta hjälp av de sammhällsresurser som finns (bör finnas), som arbetsförmedling, habilitering, kommun, försäkringskassa etc. Men se till att det är han som väljer, planerar och agerar (i den mån det går) och att ni som föräldrar bara är stöd och skyddsnät.

Lycka till!

pH skrev:Han är till och med myndig, vilket betyder att han egentligen borde kunna välja själv. Om han fortfarande går på gymnasiet efter myndighetsdagen har föräldrarna försörjningsplikt till och med han är 20. Men om han inte går i skolan har ni inte försörjningsplikt, och han kan då istället kanske vara aktuell för någon av de andra typer av ersättning som finns. (Samt andra typer av stöd och vård om han behöver det)

Man har som förälder försörjningsskyldighet ända tills de fyller 21 om de går i gymnasiet.

Titti skrev:

pH skrev:Han är till och med myndig, vilket betyder att han egentligen borde kunna välja själv. Om han fortfarande går på gymnasiet efter myndighetsdagen har föräldrarna försörjningsplikt till och med han är 20. Men om han inte går i skolan har ni inte försörjningsplikt, och han kan då istället kanske vara aktuell för någon av de andra typer av ersättning som finns. (Samt andra typer av stöd och vård om han behöver det)

Man har som förälder försörjningsskyldighet ända tills de fyller 21 om de går i gymnasiet.

Ber om ursäkt för misstaget och tackar för korrigeringen!

Verkar dödfött att tvinga en myndig person som inte vill att gå i gymnasiet. Finns folkhögkolor som sagt och där kan man skriva in sig efter 20 och ta studielån. Komvux är inte lättare än gymnasiet fast några års skitjobb brukar ge motivation.