Jag har haft en hel del negativa erfarenheter med bekanta/vänner under dem senaste åren. Och jag har fått Asperger-diagnosen ganska sent i livet (med 45 ungefär, är 50 nu). Jag skulle verkligen vilja ha några vänner och bekanta, men jag under senare år har jag vågat allt mindre att ta kontakt med folk, att fördjupa befintliga kontakter och även att inte ge ett avvisande intryck om andra eventuellt någon gång tar kontakt med mig.

Har även varit några gånger hos en psykolog på Asperger-centrum, men det verkar inte ha gett något heller. Jag tror det är det som man också kallar för social fobi Jag grubblar vad andra tycker om jag gör si eller så, är rädd för att göra fel. Och det har inte varit så tidigare, jag brukade aldrig vara rädd för att försöka.

INGEN?

Vad händer om du försöker? och om du vill nå framgång så får du inse att det alltid finns folk som kommer att misstycka. Däremot får man vara lyhörd när relevant och välgrundad återkoppling sker.

Jo, det är klart. Jag försöker ju nån gång. Skillnaden är väl att jag förut försökte jämnt, dvs 100 % av gångerna, om jag ville det. Numera försöker jag kanske 10 % av gångerna. Det är det som jag tycker är så frustrerande.

Dessutom grubblar jag fortfarande om det är något jag kan ändra på för att "lyckas bättre". Jag tänker att jag kanske måste göra på annat sätt eller så....

Tja själv har jag gett upp om sociala kontakter. Jag har haft massa vänner sen födseln men med åren kändes all social kontakt avigare och avigare. Jag tror att jag också vill ha fler vänner.

Med åren har jag analyserat fram hur människor fungerar. Ju mer jag förstått desto mer "ifrånvänd" har jag blivit.

Vill du ha vänner så kör på och var dej själv. Om inte den potentiella vännen klarar av dej som du är så är det ingen vän. Tänk inte för mycket och hämma dej. Livet är för kort för sånt.

Jo, du har förstås rätt, Daniel. Det är bara att köra på - egentligen. Får se om jag kan pusha igång mig själv på nåt sätt. Kanske får man ta det lite som en inplanerad grej, så att man inte fegar ur. Ungefär som en arbetssökande som måste skriva ett visst antal jobbansökan, bör jag kanske göra ett visst antal kontaktförsök. Då kan det vara lättare att inte räkna med att alla lyckas.

Det där med att man blir avskräckt, ju mer man förstår sig på folk och på livet - det känner jag verkligen igen. Samtidigt tänker jag också att det borde gå att sålla lite bättre - rätt målgrupp så att säga. Forumet här skulle kunna vara en möjlighet också, men många är så unga. Inget mot unga människor, absolut inte, men de är i en helt annan fas i sitt liv. Med vissa saker åtminstone.

Toblerone skrev:Jag har haft en hel del negativa erfarenheter med bekanta/vänner under dem senaste åren. Och jag har fått Asperger-diagnosen ganska sent i livet (med 45 ungefär, är 50 nu). Jag skulle verkligen vilja ha några vänner och bekanta, men jag under senare år har jag vågat allt mindre att ta kontakt med folk, att fördjupa befintliga kontakter och även att inte ge ett avvisande intryck om andra eventuellt någon gång tar kontakt med mig.

Har även varit några gånger hos en psykolog på Asperger-centrum, men det verkar inte ha gett något heller. Jag tror det är det som man också kallar för social fobi Jag grubblar vad andra tycker om jag gör si eller så, är rädd för att göra fel. Och det har inte varit så tidigare, jag brukade aldrig vara rädd för att försöka.

Du gjorde i alla fall inte något socialfobiskt intryck på mig vid de två tillfällen då jag hittills hört dig IRL.

HGJ skrev:

Toblerone skrev:Jag har haft en hel del negativa erfarenheter med bekanta/vänner under dem senaste åren. Och jag har fått Asperger-diagnosen ganska sent i livet (med 45 ungefär, är 50 nu). Jag skulle verkligen vilja ha några vänner och bekanta, men jag under senare år har jag vågat allt mindre att ta kontakt med folk, att fördjupa befintliga kontakter och även att inte ge ett avvisande intryck om andra eventuellt någon gång tar kontakt med mig.

Har även varit några gånger hos en psykolog på Asperger-centrum, men det verkar inte ha gett något heller. Jag tror det är det som man också kallar för social fobi Jag grubblar vad andra tycker om jag gör si eller så, är rädd för att göra fel. Och det har inte varit så tidigare, jag brukade aldrig vara rädd för att försöka.

Du gjorde i alla fall inte något socialfobiskt intryck på mig vid de två tillfällen då jag hittills hört dig IRL.

Och vem är du nu som vet vem jag är? Gärna per PN.