Trollmor skrev:---
Hur är det, hon gav dig sitt nummer. Fick hon ditt?
Som sagt, tänk hela tiden på att det ska kännas bra för henne, fråga henne hur hon vill ha det! (Och rätta ditt beteende efter vad hon svarar, men det har du ju redan tänkt.)
Jag kanske har läst slarvigt; var snäll och repetera för mig hur länge sedan det var ni hade den första kontakten!

Tio dygn nu. Ja, hon fick mitt och mailadressen.
Nej, jag är jätterädd att just hon ska uppfatta mig som en stalker. Jag skulle väl kunna messa och lämna mitt mobilnummer som jag inte hade i huvudet. Dels har jag en ursäkt att höra av mig och dels kan hon messa mig om hon vill. Smart va? 'Mejla mej så kan jag dejta dej'...
Tack för svar!

Tio dygn? Kärlek? Den rätta?
Jag hoppas du är i ett sådant tillstånd att du kan hålla koll på dig själv alternativt lägga in dig själv om manin drar iväg ytterligare. Du tycks onekligen vara naturligt hög som ett hus för tillfället och det vore ju olyckligt om det hela gick alldeles för långt helt i onödan.

tahlia skrev:Tio dygn? Kärlek? Den rätta?
Jag hoppas du är i ett sådant tillstånd att du kan hålla koll på dig själv alternativt lägga in dig själv om manin drar iväg ytterligare. Du tycks onekligen vara naturligt hög som ett hus för tillfället och det vore ju olyckligt om det hela gick alldeles för långt helt i onödan.

Nej, nu är det nog du som är orolig i onödan...
Mani har jag aldrig haft, läkarna har till och med haft svårt att gå med på hypomani.
Beklagar om jag framställt mig som en stalker. Jag brukar höra till dem, som har för MYCKET kontroll och aldrig vågar, nu har jag blivit LITE mer normal...

gadas skrev:

Vaniljflickan skrev:---
Typ, passar hon verkligen dig?
vet du tillräckligt om henne för att kunna avgöra det?
Du kan inte låta den sk hypomanin ta kontrollen, det blir nästan aldrig bra.
Hoppas hon svarar och att det blir bra.

Tack! Jag vet att jag är kär i henne - är man inte det utan bara 'tänd' så måste man nog passa för varann. Så frågan är om hon möjligtvis är kär i mig - annars måste jag passa för henne och det gör jag nog inte...
Men jag önskar att jag kunde börja leva mitt liv och jag har nyligen insett att det hänger på om jag kan få bort eller mildra hypomanin - inte bara för att depressionerna sannolikt skulle upphöra - utan också för att jag skulle kunna njuta lugnare av själva livet och av sådant här som faktiskt började riktigt bra den här gången. Hoppas på Litium senast i höst.

Jag tycker inte om litium personligen,
tror du inte att det du kallar hypomani skulle kunna vara kontrollbehov eller så?
Att du blir fixerad vid att något ska bli på ett särskilt vis osv,
jag har inte asmkt belägg för detta, försöker bara att vara till hjälp..

Kloka ord, Vaniljflicka!

Vaniljflickan skrev:Jag tycker inte om litium personligen,
tror du inte att det du kallar hypomani skulle kunna vara kontrollbehov eller så?
Att du blir fixerad vid att något ska bli på ett särskilt vis osv,
jag har inte asmkt belägg för detta, försöker bara att vara till hjälp..

Bra uppslag, men Nej, jag kopplar inte kontrollbehov till hypomani, snarare till GAD.
Jag vet att jag har hypomanier och det förklarar så mycket i mitt liv - fick inte ihop det med bipolär sjukdom först, eftersom jag aldrig haft mani - så fick jag veta om typ 2 och alla bitar föll på plats. Som vanligt tog det fyra år innan läkarna kunde acceptera att patientens "självdiagnos" var riktig - i dag står det i min journal.

Litium är det mest beprövade, bäst dokumenterade och förstahandsval vid bipolär sjukdom - man ger till och med litium till en del patienter som är enbart deprimerade - officiellt. I mitt fall verkar det snarare ha blivit ett sistahandsval. När läkarna tar upp det som ett problem och ett argument mot litium att jag skulle bli tvungen att komma på provtagningar fyra gånger om året - so what? - så undrar man ju om det egentligen finns några nackdelar. Får se vad jag tycker när jag äntligen fått pröva det något år. Kanske inte ger något, kanske ger allt. Vill inte lämna det oprövat längre och vill inte experimentera med 'lågdosneuroleptika' som är bekvämt för vården eftersom det ska vara bra mot lite av varje, när allt jag behöver är att kapa topparna. Utan hypomani hade jag förmodligen kunnat vara nöjd med denna kärlek som den är och bara att det hittills gått så bra. Det kallar jag att leva.

Jag vet att inget blir som man tänkt sig - vilket inte betyder att det måste bli sämre.
Tack för ditt svar!

Jag tycker du verkar ha ett ganska sunt förhållningssätt i det du skriver här faktiskt:

"Utan hypomani hade jag förmodligen kunnat vara nöjd med denna kärlek som den är och bara att det hittills gått så bra."

Det är tufft att bli kär i någon, inte alls enkelt..
Jag tror mig förstå vad du går igenom faktiskt,
men jag tror inte du ska döma dig själv för hårt
och bara försöka så gott du kan att hålla dig på banan.

När jag åt litium så svällde jag upp till en boll,
blev askonstig, inte alls mindre "hypomanisk".

Hoppas den fungerar på dig om du nu är bestämd på att pröva den,
jag tror du skulle kunna må bättre utav att du bara stoppar dig själv i ångesten kring hela grejen istället för att gå upp i varv.

Trollmor skrev:Kloka ord, Vaniljflicka!

Tack

gadas skrev:Tio dygn nu. Ja, hon fick mitt och mailadressen.
Nej, jag är jätterädd att just hon ska uppfatta mig som en stalker. Jag skulle väl kunna messa och lämna mitt mobilnummer som jag inte hade i huvudet. Dels har jag en ursäkt att höra av mig och dels kan hon messa mig om hon vill. Smart va? 'Mejla mej så kan jag dejta dej'...
Tack för svar!

Ja, att ge henne möjlighet att kontakta dig är väl bara rättvist?

Men om du vet med dig att du har lätt att gå upp i varv, så sätt gärna en tidsgräns för dig själv, som du bestämmer att du ska vänta innan du försöker igen! Och kanske inte dejta direkt, utan lite sånt där socialt smörjmedel först, småprat om när ni träffades, eller något som du TROR att HON är intresserad av. En stalker tassar ju runt offrets hus på alla tider på dygnet, eller hur? Det gör ju inte du! Du bara ger henne lika mycket telefonnummer som hon redan har gett dig!

Har du förresten tagit reda på om hon kanske redan har fästman? I så fall har du en besvikelse framför dig ...