Jag har fått uppfattningen att AS-personer generellt är rätt ointresserade av små barn, och att en del tycker rent illa om barn.

Är det så, eller har jag bara fått en skev uppfattning?

För min egen del tycker jag att småbarn är nåt av det bästa som finns. Jag smälter inombords när jag får se ett brett leende spädbarn. Kan vara nån som passerar förbi i en barnvagn eller som tultar fram med nån förälder i handen.

Jag verkar ha extremt starka föräldrainstinkter. Jag skulle lätt kunna gulla och leka med en bebis i flera timmar utan att tröttna, om jag fick chansen!

Vad tycker ni andra?

Egen bäbis = det sötaste och intressantaste som finns
Andras bäbisar = ointressanta och rent plågsamma om de skriker

Men jag smälter också inför ett tandlöst leende från en bäbis. Just för att den är så hjälplös och samtidigt så tillitsfull. Den har ännu inte lärt sig misstro människor. Det är också intressant att märka vad som är medfött (t ex gripreflexen) och vad de snabbt lär sig. Redan när de är nyfödda känner de t ex igen mammans (och antagligen pappans också) röst.

Forskningen har ju också visat att barn har mer medfött än man trodde förut. T ex att de redan som mycket små kan härma vuxna, om de räcker ut tungan.

Är morbror till tre små pojkar, varav en är min gudson.. Fucking löve them.

Jag är morbror till två flickor,idag 5 och 8 år gamla och dem trivs jag med.
Däremot tycker jag att riktigt små barn kan vara lite jobbiga om de skriker för mycket.

Bebisar gillar jag så länge de är tysta. *ler* Min systerdotter på 2 månader är det ljuvligaste varelse som finns och hon kan redan räcka ut tungan för det har hennes pappa och moster dvs. jag lärt henne hur man gör.

Jag har inget emot barn om det inte är i grupp och jag tvingas lyssna på dem hela dagarna. Jag jobbat på förskola och det gör jag inte om men det var mest personalen och främst chefen och arbetsgivaren som var knasiga.

Beror helt på. Släktingars felknullade skitungar slutade vara roliga för länge sedan. (Vad sägs att ha en separat tråd om dom?)

Men Proffe... var inte det där väl grovt språk...?

Tyckte också det var för grovt.

Nå, jag tycker mycket om att ha med små bebisar att göra.
Mjuka o fina är de, små mjuka armar som far överallt ögon som tittar överallt.
Fick tunnelseende en gång när jag fick grannens barn i knäet, han var 13 dagar gammal och när jag fick honom så höll han ögonen öppna hela tiden, det var tydligen något han bara gjorde med mamma pappa och farmor annars.
Och jag är inte pappan, finns inte en möjlighet även om någon föreslog det när jag berättade en gång.

Bebisar brukar tycka om mig, dessutom orkar jag leka med dem hur länge som helst till mamans och pappans glädje som då ibland lägger sig och sova en stund lol.
Fast det funkar inte med precis alla barn, en och annan har sprungit o gömt sig.

Proffe Slimp skrev:Beror helt på. Släktingars felknullade skitungar slutade vara roliga för länge sedan. (Vad sägs att ha en separat tråd om dom?)

Håller med, om man tar bort "släktingars" (bryr mig inte om vem som har producerat glinen).

Näh, ordet "knull" har andra skrivit på forumet och om ni fick vara med och bevittna avkomman så skulle ni hålla med mig.

Att bäbisar kan vara kinkiga för att de inte får blöjbyte eller tutte exakt när de vill har jag inga problem med. Men kan man gå och tala så skall man fan vet att uppföra sig. Jag är så trött på det nordiskt-anglosaxiska "barnen i centrum"-köret. Utan vuxna finns det varken barn eller värderingar och alltså är vuxna viktigare än barn.

Både barn och vuxna kan vara kinkiga.
Fast barn är nog kinkiga oftare och för lite allt möjligt.

Har fått för mig att man har barnen mer i centrum i italien enligt lite olika program jag sett, de blir mer inblandade i allt möjligt där har jag fått för mig.
Själv blandade jag in mig själv som liten.
Allt som fanns undersöktes av nano

Fast att kräva av en 5 åring att den ska veta hur man ska uppföra sig tycker jag att är att ta i lite väl hårt.
Sedan är det ju olika från barn till barn.

Det är inte alls hårt att kräva av en femåring att dom skall veta hur man uppför sig. Vi snackar inte att kunna telefonkatalogen utantill, utan ganska enkla regler som måste drillas in i barnet tills de sitter.

Och att barnet inte är i centrum är inte samma sak som att det inte får vara med. Tvärtom så måste barnet kunna uppföra sig om det skall få vara med. Annars så kan du ta med dig ditt barn på middagsbjudning bara en gång.

Vem fan drar med en femåring på en middagsbjudning???

Barn är barn och ska vara barn, de ska inte vara små vuxna. Den typen av krav som du pratar om är lämpliga när de nått puberteten ungefär. 11-13 års ålder kanske.

Men om vi säger att femåringen tillhör värdfolket och verkar ha fått ett anfall av...något?

Lycka till med att få en 11-13-åring att uppföra sig. Det har då gått så långt att du lär behöva en drillschasse för att göra folk av dom (om man inte nu skulle ha den fantastiskt osannolika turen att 11-13-åringen lär att uppföra sig över en natt. Typ skaffar en hobby som tar så mycket tid och energi att bete sig som en komplett snorunge blir helt ointressant.)

När jag var tonåring hade jag inget intresse av att bete mig illa, däremot tyckte jag att mamma och pappa var orättvisa emellanåt.
Och ibland fick jag rätt, speciellt när jag visste med mig att jag hade rätt.
Nu hade jag inte alltid rätt men vi var ju typ envisa familjen allihop så viljorna krockade ofta och det blev långa diskussioner.
Tur att mamma var expert på att diskutera.

rhodochrosite skrev:Jag har fått uppfattningen att AS-personer generellt är rätt ointresserade av små barn, och att en del tycker rent illa om barn.

Är det så, eller har jag bara fått en skev uppfattning?

För min egen del tycker jag att småbarn är nåt av det bästa som finns. Jag smälter inombords när jag får se ett brett leende spädbarn. Kan vara nån som passerar förbi i en barnvagn eller som tultar fram med nån förälder i handen.

Jag verkar ha extremt starka föräldrainstinkter. Jag skulle lätt kunna gulla och leka med en bebis i flera timmar utan att tröttna, om jag fick chansen!

Vad tycker ni andra?

Tja, jag vill ju inte ens ha barn....kanske säger en del. I väldigt måttliga mängder kan jag tycka om att umgås med dem. Är gudmor till ett barn som jag tycker mkt om. Sedan fungerar jag bra med barn, men inte för ofta & för mkt. Beror väldigt mkt på situationen och vilkas barn det gäller. Summan av kardemumman: ingen överlag barnkär aspergare...och då har jag ändå jobbat som barnflicka i Tyskland. Men det var å andra sidan då som jag upptäckte att barn nog inte var ngt för mig alls.

Barn i två till femårsåldern är skräck på två ben.
De skränar, tultar omkring och dreglar, tappar glassen, spiller, dräller och uppför sig allmänt "spontant". Andra byter gata när de ser mc-gäng, jag byter gata om jag ser en flock dagisbarn.

KrigarSjäl skrev:Barn i två till femårsåldern är skräck på två ben.
De skränar, tultar omkring och dreglar, tappar glassen, spiller, dräller och uppför sig allmänt "spontant". Andra byter gata när de ser mc-gäng, jag byter gata om jag ser en flock dagisbarn.

Samma här!

Till eller från gatan med dagisbarnen?
Jag går gärna till platsen med dagisbarnen.
Fast visst låter de, de låter friska.
Oftast musik i mina öron men ibland så är det inte fullt lika muntert men jag gillar just munterheten, den smittar av på mig.

Såg en lustig dagisgrupp, alla barnen vär nästan identiskt långa, skillde typ 5 cm som mest.
Och de var nästan tysta och gick efter fröken hand i hand.
Hemma i mitt bostadsområde, måste ha varit besök från något annat dagis.

Jag tycker bebisar kan vara ganska söta om de är ljudlösa eller mest bara sitter och gurglar lite. En sån bebis kan det vara lite mysigt om någon har med sig, och det kan vara kul att hålla i den nån gång. Som jag kommer ihåg det tyckte jag nog även det var ganska roligt att få småsyskon, åtminstone i början. Längre än så sträcker sig dock inte mitt intresse för dem, och i verkligheten skulle jag aldrig klara av alla uppoffringar som det innebär att ha barn. Lite äldre barn i grupp kan jag t o m tycka illa om, de är högljudda, irriterande och ibland rent elaka.

Anastasia skrev:Jag tycker bebisar kan vara ganska söta om de är ljudlösa eller mest bara sitter och gurglar lite. En sån bebis kan det vara lite mysigt om någon har med sig, och det kan vara kul att hålla i den nån gång. Som jag kommer ihåg det tyckte jag nog även det var ganska roligt att få småsyskon, åtminstone i början. Längre än så sträcker sig dock inte mitt intresse för dem, och i verkligheten skulle jag aldrig klara av alla uppoffringar som det innebär att ha barn. Lite äldre barn i grupp kan jag t o m tycka illa om, de är högljudda, irriterande och ibland rent elaka.

Flugornas herre...

Vad har "Flugornas herre" med barn på middagsbjudningar att göra??

Och vad är det som säger att 11- till 13-åringar inte skulle kunna "uppföra sig" på en middagsbjudning? Även fast det kan finnas "stökiga" barn också i den åldern så är säkert inte alla det.

Flugornas herre är en enda lång vederläggning synen på barn som goda, att det är samhället som förstör dom. I själva verket är de små barbarer som måste civiliseras för att vår civilisation inte skall gå under. Den som har minsta erfarenhet av barn vet att de kan vara ytterst grymma, hämningslösa och irrationellt egoistiska små svin vars enda fördel är att man kan dominera dom fysiskt, t.ex. bära iväg med dom om det kniper.

Vad gäller 11-13-åringar på middagsbjudningar så finns det inget som heter "stökigt". Om barnet inte har någon rent patologiskt orsak till att det inte kan uppföra sig, så kan man förvänta sig att det skall uppföra sig. Och med tanke på att en middagsbjudning kan ha klass utan att vara en evig tortyr med stärkkrage s.a.s. så finns det ännu mindre ursäkter för barnet att sabotera för de vuxna.

Nu är det iofs stor skillnad på en 5 åring och en 11 åring.
Man kan inte förvänta sig att en 5 åring orkar sitta stilla vid ett bord i 2 timmar.
Snarare medans denne äter.
Man kan ju inte tillåta att 5 åringen bråkar och slåss eller så men att benen är fulla med spring får man nog acceptera.
Mer kan man nog förvänta sig av en 11 åring men det finns nog en hel del spring där med.