Hej jag heter Anna Tjernström och har nyss fyllt 19.
Är en självdiagnotiserad Aspie.. Tror jag.

Det kommer säkert låta fånigt men jag läste i en tidning om Aspergers.
Jag visste om att det fanns ett ''tillstånd'' som hette så sedan förut men visste inte riktigt vad det innebar.
Jag läste om en tjej som hade det och en sak hon berättade om var att det var vanligt att folk med aspergers ''flaxade med händer och armar när de var uppspelta eller nervösa'' och det är något som jag gjort sedan jag var lite, det är bättre nu men ingen visste riktigt varför jag gjorde det.
Mina föräldrar och släktingar skämtade om det medans mina klasskamrater mobbade mig för det.
Eftersom att ingen visste varför jag gjort sådär så blev jag ju intresserat att kolla upp vad det här var för något egentligen så jag sökte om det på internet och tyckte att i pricnip 90% av symptomen stämde in på mig idag och hur jag var som jag var liten.

* Folk med Aspergers har en förmåga att bli ''galna i/beroende'' av olika saker i perioder och det har jag blivit hela mitt liv.
Saker som band, filmer eller brevpapper som jag spenderade hela dagen åt att tala om och ''samla'' på saker.
Just nu är det Lordi som gäller .

* Det största problemet med de som har Aspergers är den sociala situationen.
Jag tyckte inte det stämde eftersom att jag är jätte social med de jag känner och är i princip ''klassclownen''.
Men när jag träffar nya människor så stänger jag igen. Jag åkte på en språkresa till London och satt alltid för mig själv.
Pratade inte med någon som inte började prata med mig. Så var det på mitt senaste jobb med.

* Eftersom att jag är tvungen att vara social hela dagarna så stänger jag oftast in mig på mitt rum och vill vara ensam.
Jag blir helt utmattad.

* Jag behöver ha hela mitt liv organiserat. Finns det inte scheman och bokade tider så ''fattar'' inte jag att jag måste göra en viss grejj.
Som ett arbete eller en läxa. Saker som att jag köper böcker med namn som ''hur du ska leva ditt liv'' är väll också något speciellt.
När något bryter in i mitt ''schema'' eller ändras så blir jag upprörd, utan att veta varför.

* Enkla saker som att knyta skorna eller analoga klockor lärde jag mig inte förens jag var 12.

* När något intresserar mig så blir jag 100% fokuserad. Jag kan sitta och klippa ihop en film t.ex 6 timmar i sträck utan att veta att tiden flyger.

* Jag har svårt att läsa eller lära mig saker som inte intresserar mig, trots att jag försöker.
Läsförståelser är svåra för mig. Jag dagdrömmer ibland med, inte lika mycket nu so förut. När jag var liten fick fröken tillsammans med klassen skrika mitt namn för att jag skulle ''vakna''


Jag har pratat med min mamma och pojkvän och de är kluvna.
Alla säger saker som att ''men om du skulle läsa en bok om sjukdommar skulle du hitta något i varje som skulle stämma in på dig'' och det gör mig ledsen, tänk om jag bara inbillar mig trots att jag känner igen mig så mycket?
Mamma har sedan läst lite om Aspergers och tror att kanske jag kan ha det men vill att jag ska prata med någon kurator eller kanske en doktor.
Jag gick med på forumet WrongPlanet.net och där tror alla jag snackat med att jag har Aspergers :/.

Jag är ju självklart rädd för att jag ska ha Aspergers för då lär jag ju känna mig ännu mer ensam.
Men det vore också skönt att veta och sätta en ''stämpel på'' varför jag tänker som jag tänker, är som jag är och varför jag blivit mobbad för det nästan hela mitt liv, det vore som ett svar eller en befrielse.

Jag skulle verkligen behöva någon att prata med.
Kuratorn på viken tyckte att jag skulle vända mig till dig istället.

Ha en trevlig helg
MVH Anna

Stör det dig?
Gör en utredning.
Stör det dig inte?
Låt det bero och lev ditt liv som en självdiagnosticerad aspergare.

Själva kärnpunkten ligger ju om du anser dig behöva hjälp ifrån samhället eller inte. En diagnos skall vara till någon nytta om man skall ställa den, eller hur?

Jag skulle vilja ha ett svar och behöva hjälp i hur jag kan lära mig mer om hur jag ska bete mig mot folk och liknande.
Jag ska prata med en kurator men kommer de att hjälpa mig eller bara få mig att känna mig ensam?

Hur går en utredning till?

Meningen är att de ska hjälpa dig, men ibland möter man förstås mindre begåvade, insatta och kunniga yrkesverksamma som ställer till det i stället.

Men det finns hjälp att få, och krånglar det finns alltid forumet här som bollplank. Här är vi många engagerade som gärna försöker hjälpa så gott vi kan och förmår.

Det finns också en förening som heter Organiserade Autister med medlemmar bl a i Härnösand och i Övik. Det kunde kanske ge en del om du hade kontakt med den tjej där som jag vet bor i Övik. Jag ska höra av mig till henne, och tipsa om den här tråden...

Hej,

Är i din situation med, fast 10 år äldre. Jag är också självdiagnostiserad.

Som jag fattat det är det liksom inte en skarp gräns mellan frisk och sjuk utan man kan ha Aspergerdrag i högre eller lägre utsträckning. Är du alldeles över "sjukgränsen" så blir ju inte ditt liv så mycket annorlunda mot om du hamnar alldeles under så att säga.

Jag förstår om det känns jobbigt att plötsligt ha upptäckt vad som är fel på en själv eftersom jag är i samma situation. Men försök tänka positivt istället! Nu vet du ju vad som är fel och då är det lättare att anpassa sig. Det bästa vore ju om man bara kunde botas, men tyvärr funkar det inte så. Alltså är det bara att anpassa sig och göra det bästa av situationen. Kanske kan vi få lite hjälp här på forumet med, finns ju folk som är äldre än vi och som säkert lärt sig en del av livet.

Fördelarna med diagnos är väl framförallt att man dels får en bekräftelse på att det är Asperger så man vet vad man har att göra med och inte behöver fundera längre på varför tillvaron är så konstig (det förutsatt att man tror på och accepterar diagnosen). Så får man en del rättigheter och möjligheter till hjälp. Jag själv går sedan en tid hos en psykolog på LSS som är specialiserad på Asperger och som har träffat väldigt många som mig tidigare, vilket gör att hon förstår mig och min situation och har vettiga saker att säga. Så kan man få hjälp med diverse andra saker, som städning, myndighetskontakter och annat, om man har problem med det. Det kan också vara bra att ha en diagnos om man får problem med att skaffa eller orka med ett arbete, eftersom det även där ger vissa rättigheter och kan/bör göra att t.ex. F-kassan och AF hanterar ärendet annorlunda.

Kissemiss skrev:Jag skulle vilja ha ett svar och behöva hjälp i hur jag kan lära mig mer om hur jag ska bete mig mot folk och liknande.
Jag ska prata med en kurator men kommer de att hjälpa mig eller bara få mig att känna mig ensam?

Hur går en utredning till?

En psykolog brukar göra utredningen men en läkare ska utfärda själva diagnosen. Utredningen innebär dels samtal, dels en massa tester.

Om det är en kurator som känner till AS är det säkert bara bra. Tycker du inte det funkar med denna kurator, så kan du få en på Vuxenhabiliteringen, där känner de ju till AS. Men innan du blir inskriven där måste du ha en diagnos.

På Vuxenhabiliteringen kan de också ha "studiecirklar" för aspergare om vad man har svårt för. Både i en sån och med en kurator kan du få prata om strategier för att klara av olika situationer. Det finns ju också böcker om AS att läsa.

Tack så mycket för all er hjälp och era meddelanden!

Pemer: Jag tar gärna kontakt av tjejjen du känner, det skulle betyda jätte mycket.

Jag tog kontakt med en kurator men hon tyckte att jag först skulle prata med kuratorn på skolan, jag ska göra detta på måndag. Men jag vet ju inte hur mycket hon kan om aspergers eller liknande, men jag gissar på lite :/. Men jag får ta det som det kommer antar jag.