Såg denna film där en kille var runt 30 år och sade sig ha uppfattat precis nyligen att andra hade känslor.
Det var det jag tyckte var intressantast iaf.
http://www.youtube.com/watch?v=WAfWfsop ... re=related

Själv har jag noterat att det finns folk som verkar tycka att det skulle vara bättre att dö än att ligga i en sjukhussäng om man blev förlamad från nacken och nedåt.
Jag skulle välja att leva oavsett vad.
Inte för någon orsak men jag vill leva ju, har funderat en hel del på olika saker som skulle kunna inträffa.
Dels ser jag inget som skulle säga att man kan göra om sig på cell eller atomnivå så att man lever permanent, fast jag tror att man behöver lära sig att bli snäll och kunna generera fred för att man inte ska börja ha ihjäl varandra av någon orsak.
Dels tycker jag det vore hemskt att bara sluta finnas, liksom jag förväntar mig inte att man skulle uppleva något mer, och kroppen då, jag vill inte att den försvinner heller, jobbigt o ens föreställa sig.

Och folk som säger "jamen du lever i folks minnen" nej det gör man inte, det är att vara ihågkommen, men man lever absolut inte då, inte alls på något sätt.
Skulle man få ett medvetande av att vara ihågkommen, nej, altså lever man inte ens om varenda en minns en.

Jag har upptäckt att jag inte uppfattar någonting på det sätt andra gör.

Mitt största problem i livet är att jag INTE har upptäckt att jag uppfattar saker på andra sätt än andra gör. Trasslar ideligen in mig i olika situationer.
Just nu mest känslomässiga: Jag engagerar mig för djupt i andra människor och kommer dem då så nära inpå livet (själsligt) att de tycker att jag kommer för nära. De känner sig obekväma och ger signaler som jag inte uppfattar och så tycker de i slutänden att jag begått känslomässiga övergrepp på dem. Suck. Och från min sida har det bara varit av välvilja alltihop. Jättekul när ens bästa vän/ner/ vägrar ha kontakt med en...

Hmm, intressant.
Får samma grej, oftast när det gäller tjejer, de brukar tycka jättemycket om mig, och jag gillar deras sällskap, de säger att man kan prata med mig nästan som om jag vore tjej fast ändå inte.

En o annan har tom varit intrtesserad av mig och det är ju kul, men jag förstår inte att de är det och jag blir inte kär
Är iofs inte den som sådär lättvindigt hoppar i säng med folk som en del av mina bekanta verkar göra men sålänge det funkar för de inblandade så får de ju göra vad de vill i sina sängar
Vetekatten hur många nära vänner jag har egentligen, knepigt.

Har bekymmer med o veta vad som är hemligt och inte så jag brukar upplysa folk om det då och då när jag misstänker hemligheter, har trampat rejält i klaveret ibland tydligen.

Kom på en specifik sak: jag uppfattar aldrig vad som är rätt och fel att göra i olika situationer.

Det måste suga.

Ja. Det suger som fan. Vad som gör det ännu värre är att jag är typen som ältar gamla val. Det känns alltid som att jag gjort fel när jag tänker tillbaka på saker. Och så funderar jag på hur det skulle blivit om jag valt "rätt" (trots att jag vet att det alternativa valet också hade känts fel i efterhand). Så mår jag ännu sämre.

Charley? skrev:...Och så funderar jag på hur det skulle blivit om jag valt "rätt" (trots att jag vet att det alternativa valet också hade känts fel i efterhand). Så mår jag ännu sämre.

Spelar det roll när alternativet väljs?

Charley? skrev:Kom på en specifik sak: jag uppfattar aldrig vad som är rätt och fel att göra i olika situationer.

Det förekommer att jag råkar ut för det, oftast när jag gjort något fel.
Då brukar jag säga som jag känner, "oj, förlåt det var inte meningen".
På något sätt förväntar jag mig nästan att folk ska förstå att jag inte gjorde det med flit men det kan de ju inte helt säkert veta även om de utgår från det.
Antar att bekräftelsen jag ger då och erbjudande om o att jag försöker rätta till det hela så gott jag kan uppskattas.
Rätt hemsk känsla när man råkat göra något dumt.

Jag menar inte bara saker som man gör mot andra människor, utan precis allting. Livsavgörande val, oviktiga val, handlingar, tankar, osv. När man valt fel i en livsavgörande (för en själv) fråga så är det inte så enkelt att det går att säga "förlåt" och allt blir löst.

Det går inte alltid att göra det "rätta" valet.

earlydayminer skrev:Det går inte alltid att göra det "rätta" valet.

För mig går det aldrig.

Näe man brukar få göra en hel del jobb ibland men jag tror att det är det som uppskattas mest när man verkligen lägger ner ansträngning för att rätta till det hela.

nano skrev:Näe man brukar få göra en hel del jobb ibland men jag tror att det är det som uppskattas mest när man verkligen lägger ner ansträngning för att rätta till det hela.

Du verkar inte förstå vad jag säger. En hel del av de felaktiga val jag gjort är ingenting som kan korrigeras. Någonsin. Alls. Oavsett mängd jobb.

Åh, ja då har jag missuppfattat det hela, finns det några exempel du kan tänka dig att berätta om?

nano skrev:Åh, ja då har jag missuppfattat det hela, finns det några exempel du kan tänka dig att berätta om?

Tyvärr, men det är alldeles för personligt.

Ok.

Jag kan ta vad som är värre i min värld.
Välja att åka iväg när jag inte förstod om hon jag tyckte om ropade till mig eller någon annan.
Av rädsla för att göra fel.
Dessutom kändes det på något sätt för tidigt att bli kär, var 15 då.

Så var jag på väg att råka köra över en 7 åring, det var jobbigt, kom på precis innan att det kunde komma en liten människa bakom den stillastående bilen vid ett övergångsställe och nitade.
Blev helt skakis och det dröjde länge innan jag orkade köra från platsen.
Jobbigt att jag inte insåg faran tidigare, det skrämde mig.

Något i den stilen?

Charley? skrev:

nano skrev:Näe man brukar få göra en hel del jobb ibland men jag tror att det är det som uppskattas mest när man verkligen lägger ner ansträngning för att rätta till det hela.

Du verkar inte förstå vad jag säger. En hel del av de felaktiga val jag gjort är ingenting som kan korrigeras. Någonsin. Alls. Oavsett mängd jobb.

När man försöker korrigera ett fel är det bara ett försök.
Skit samma om det lyckats, det viktiga är att man försökt.
Först efter att man har ansträngt sig att "rätta till" kan man dra slutsatsen att det ligger utanför ens egen kontroll.

Det måste ju vara ett försök, inte nått som liknar ett försök.
Vill nog mena att man har flera försök men bäst för alla om det lyckas på första men det är ju inte säkert att man kan saken tillräckligt bra.

nano skrev:Något i den stilen?

Nej, ingenting i den stilen.

De fel som kunnat påverkas över huvud taget har jag försökt korrigera (och vissa fel jag gjort mot andra har jag även blivit förlåten för). Men det finns saker som man helt enkelt inte kan korrigera. Typ om man sågat av sig armen och sedan kört den i en mixer.

Hugaligen, jag får vara glad att jag inte gjort något åt det hållet, det skulle defenitivt vara jobbigt att veta att man gjort
Dessbättre är det lättare att aldrig göra det igen när man vet hur man unviker det.

* Jag fattade inte att världens sötaste tjej på pride raggade på mig (en som jag tom sagt till min bögpolare innan jag gillade). Polaren talade om först efteråt, för han fattade inte att jag inte fattat att hon var intresserad, typ.

* "Där borta står en hög kartoger". Jaha vad hade du tänkt jag skulle göra med dem? Ofta fattar jag inte ens att personen menar nått mer än dte bokstavliga i sådana lägen.

* När pratar man för mycket/för lite i klasrummet?

Jag har mest upptäckt att andra inte uppfattar som jag gör.

En sak är t.ex. att andra verkar att INTE uppfatta en massa viktiga detaljer och inte alls bryr sig om hur saker egentligen fungerar.

MsTibbs skrev:* Jag fattade inte att världens sötaste tjej på pride raggade på mig...

* "Där borta står en hög kartoger"....

* När pratar man för mycket/för lite i klasrummet?

Känner igen alltihop lol
Håller med dig, tjejer är söta

Bror Duktig skrev:En sak är t.ex. att andra verkar att INTE uppfatta en massa viktiga detaljer och inte alls bryr sig om hur saker egentligen fungerar.

Det har jag också noterat, snackade med en nybliven medicinstuderande om sterila verktyg och denne fattade inte att de inte var sterila längre om man tex lade dem på ett bord.
Han menade att de måste komma i kontakt med något fuktigt med bakterier innan de blev osterilt.
Skulle vilja ha haft tillgång till mikroskop och något sterilt för att visa svart på vitt, han lovade iofs att prova.

Charley? skrev:En hel del av de felaktiga val jag gjort är ingenting som kan korrigeras. Någonsin. Alls. Oavsett mängd jobb.

Jag har också såna val som jag alltid, hela livet kommer att ångra. Men jag har ingen att skylla på. T.ex. ett jobb jag sa nej till fastän jag verkligen ville ha det, jag har aldrig nånsin varit på en så bra intervju. Men jag kände att resvägen dit blev för lång och med för många byten. Jag skulle aldrig orka att ta mig dit (är vråltrött om morgnarna och skulle helst vilja bo dörr i dörr med jobbet). Jag kommer alltid att ångra mig, värst blir det när jag stöter på den där chefen lite nu och då (hon jobbar inte kvar, men reser runt i landet och föreläser).
Men - som någon skrev - om jag hade tagit det där jobbet; då kanske jag också hade ångrat mig, för med största sannolikhet hade jag ju inte orkat med resorna...