tahlia skrev:Att ni orkar läsa så tunga böcker?!

Ha ha, lugn. Ingen aspergare blev skadad under bläddrandet. Jag läser aldrig tunga böcker. Det tror jag ingen orkar.

Jag älskar engelska deckare

Harry Bosch (böcker av Michael Connelly) är skitabra.

Parry Hotter, Ringen-triologin, 2 VK-skildringar, ordböcker, lexikon, Wahlströms, Dean Koontz. mm mm =)

Jag håller för närvarande på att läsa Vilhelm Mobergs "Invandrarna" (har nyss avslutat "Utvandrarna"). Sedan ska jag läsa "Svensk soldat" och "Soldathustrun" av Jan Fridegård.

(Det är inte förrän ganska nyligen, en knapp månad sedan bara, som jag börjat klara av att läsa romaner. Innan dess tänkte jag att de innehåller så mycket av detaljer, personskildringar och namn på platser att jag blev väldigt trött av att bara läsa till och med bara några enstaka sidor. Det har både med min utbrändhet och min autism att göra . Och när jag var yngre läste jag Ulf Lundells "Jack". Givande bok på sitt sätt, men väldigt "tung" läsning tyckte jag.)

Jag läste väldigt mycket förr, men har (likt en del andra här på forumet) fått svårare att koncentrera mig. Det beror på negativ stress i olika former och inte på att jag tappat intresse för att läsa.

Sagor, science fiction och fantasy har alltid varit min favoritlektyr, men jag har läst de flesta andra (alla?) genrer också. Det enda jag har riktigt svårt för är dikter, oavsett format, versmått och sånt. En välskriven bok är dock alltid läsvärd, oavsett ämne. Det är också olika saker som är bra i olika böcker; jag tror inte någon är perfekt i alla avseenden.

Tolkiens ringentrilogi är nog min absoluta favorit och den har jag läst om ett antal gånger - vida överlägsen filmerna.

Andra favoriter är Isaac Asimovs serie om Stiftelsen, Liftarens guide till galaxen, Tre män i en båt, det mesta av P.G. Wodehouse, Agatha Christies Mordet på Orientexpressen (och en del andra pärlor från samma penna), Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga, allt (?) av Alexandre Dumas, Aldous Huxleys Du sköna nya värld, Tove Janssons böcker om muminvärlden, Susan Coopers fantasyserie The Dark is Rising, det mesta av Dorothy Sayers (men framförallt De nio målarna), Det susar i säven av Kenneth Grahame, C.S. Lewis Narnia-böcker, H.K. Rönbloms deckare och många, många fler. Är det någon som minns exempelvis Torgny Karnstedts Slamfarmen?

Jag gillar gamla böcker, riktigt gamla böcker. Jag gillar hur de ser ut, hur de känns när man tar i dem, hur de luktar. Jag gillar att de har en historia och finns det små anteckningar i marginalen från föregående läsare - toppen! Hundöron är dock ett tecken på respektlöshet och gör mig ledsen. Slutligen älskar jag att läsa äldre språk; det är fascinerande att se hur olika vi uttrycker oss och det är en fröjd att återupptäcka gamla glömda ord och uttryck.

Jag läser nästan uteslutande verk av manliga författare och gillar sådana från Staterna, England, Wales, Irland, Skottland, Frankrike, Tyskland, Norge, Danmark, Finland, Ryssland och Sverige. Ingen science fiction eller fantasy.

CS Lewis - Narnia böckerna plus även de övriga kristna böckerna
Jules Verne - En värdsomsegling under havet
Stephen King - ALLA böcker, särskillt "Det"
Terry Pratchett - Alla, särskilt skivvärldsböckerna med DÖDEN i
Stieg Larsson - Millenniumtrilogin: "Män som hatar kvinnor" osv

...men måste säga att jag tveklöst föredrar faktaböcker generellt sett, jag läser sällan annat än ren fakta, möjligen självbiografier. Jag är för kräsen för att kunna läsa skönlitteratur...

linek skrev:

tahlia skrev:Att ni orkar läsa så tunga böcker?!

Ha ha, lugn. Ingen aspergare blev skadad under bläddrandet. Jag läser aldrig tunga böcker. Det tror jag ingen orkar.

Alternativt går det utmärkt om man river ut en sida i taget.

uniqueNr5 skrev:

linek skrev:

tahlia skrev:Att ni orkar läsa så tunga böcker?!

Ha ha, lugn. Ingen aspergare blev skadad under bläddrandet. Jag läser aldrig tunga böcker. Det tror jag ingen orkar.

Alternativt går det utmärkt om man river ut en sida i taget.

Man kan ju läsa böcker där sidorna vänder sig själva!

/Barracuber

Stephen King.

Koontz om jag inte har nån King. Öh... eh. MASSOR av böcker läser jag! Svårt att precisera. King är favoriten dock! MISSA inte LISEYS BERÄTTELSE av King!

Fram till jag 12 var mina favoriter:
Jules Verne, Isaac Asimov, Jack Vance! ("Planet of Adventure", alla fyra var en upplevelse),Tanith Lee ("Don't bite the Sun"),Tolkien,Stephen King,...

Därefter fram till jag var 15:
Kafka,Goethe,Paul Theroux,Carl Jonas Love Almqvist,Bruno K. Öijer m.m.

Jag har alltid varit mest intresserad av facklitteratur och efter 15 har det nästan uteslutande blivit sådant inklusive djupgående artiklar,kurslitteratur,analyser,biografiska verk, m.m. allt mellan himmel och jord inom vitt skilda ämnen, som jag varit intresserad av.
Men det händer att jag tar upp någon enstaka skönlitterär bok om än ytterst sällan.

Sedan gillar jag inte populärvetenskap, med ytterst få undantag.
Simon Singh är mitt undantag hittills inom den genren.
Gödel Escher Bach tycker jag är löjlig, jag plöjer hellre igenom riktig vetenskaplig litteratur än att töntiga förenklingar. Däremot finns det referenser till intressanta grejer inom G.E.B. Tex Bongard's "Pattern recognition" (som förövrigt bara fanns på 3 ställen att låna i hela Sverige år 2000 märkte jag), ...

Någon som läst Robert Musils "Mannen utan egenskaper"?
Thomas Mann? Proust?

KrigarSjäl skrev:Någon som läst Robert Musils "Mannen utan egenskaper"?

Absolut en av de bästa romaner som skrivits. Den är något krävande i tidsplanet dock. Det är väldigt många sidor, och varje mening måste läsas noga för att man inte ska gå miste om något.

Glöm inte heller "Illusionisten" av John Fowles.

Någon dag borde jag läsa om "Stäppvargen" av Hesse, också. Jag upplevde att det var mycket som kändes bekant hos huvudpersonen, så jag har börjat fundera på om han kan vara AS-kandidat? Men jag måste som sagt läsa om den i så fall.

Stäppvargen har jag läst, och visst, jag kände igen en del. Utanförskapet känns väldigt aspergerartat. Kan du ge en lite utförligare recension av "Mannen utan egenskaper"?

KrigarSjäl skrev: Kan du ge en lite utförligare recension av "Mannen utan egenskaper"?

Aha, jag trodde att du hade läst den.

Jag vet inte om den är så lätt att recensera på ett meningsfullt sätt. Den är nästan unik. I grund och botten är nog boken menad som en satir över det förra sekelskiftets (ungefär) Österrike-Ungern, men man behöver inte kunna så mycket om det för att tycka den är rolig. Samhällssatiren är nästan tids- och platslös, och ibland undrar man hur han kunde beskriva dagens samhälle så på pricken, så långt i förväg.

I första hand är boken dock ett stilistiskt mästerverk. Den är en njutning att läsa, men den är också krävande. Den är väl omkring någonstans mellan 500 och 1000 sidor, har jag för mig, och ofta behöver man läsa om en mening flera gånger för att riktigt smälta den. Men ändå blir den aldrig tråkig utan det bär framåt. De finns flera citat ur den boken som har gått till litteraturhistorien. Det allra första stycket är en klassiker, men det är för långt att citera här. Överhuvudtaget är han en mästare på formuleringar, som t.ex. den klassiska "två veckor senare hade Bonadea redan varit hans älskarinna i fjorton dagar".

Jag misstänker att det finns två sorters människor. De som tycker Musil var ett geni, och de som tycker han är oläslig, och det finns nog bara ett sätt att ta reda på vilken kategori man tillhör.

Ja, så är det väl med alla stora författarskap. Hur många uppskattar "Äcklet" egentligen?
Låter intressant, ska inhandla sviten vid nästa bokbeställning.

KrigarSjäl skrev:Låter intressant, ska inhandla sviten vid nästa bokbeställning.

Återkom gärna när du har läst en bit och börjar veta vad du tycker, även om du skäller ut mig för att rekommendera oläslig smörja.


Litteratur är nog väldigt personligt, och det finns ju så mycket, men kan väl passa på att slänga in ytterligare några utöver Musil och Fowles, som jag redan har rekommenderat. Här är en kort lista på några böcker jag tycker väldigt bra om, och med lite avsiktlig variation för att passa olika smaker:

Bulgakov: "Mästaren och Margarita". En märklig och vansinnigt rolig surrealistisk roman från 30-talets Sovjet, med en hel del samhällskritik (i Sovjet gavs den inte ut förrän på slutet av 60-talet, och då kraftigt censurerad).

Coetze: "Onåd" och "I väntan på barbarerna". Kan inte välja ut bara en bok här. Onåd kan väl ses som en smärtsam skildring av dagens sydafrika och dess problem. Barbarerna har ingen utalad tid och plats, men känns ganska tydligt Sydafrika för kanske 100 år sedan, och beskriver kolonialismens skoningslösa förtryck av lokalbefolkningen. Nu är det förstås inte bara ämnena i sig som gör Coetze läsvärd, utan hans sätt att skriva om dem. Det är en märkligt effektiv och kompromisslös prosa.

Pär Lagerkvist: "Dvärgen". Det sista jag skrev om Coetze gäller väl i kvadrat för Lagerkvist. Sveriges kanske främsta författare och en av de mest värdiga nobelpristagarna någonsin?

Sten Nadolny: "Upptäckten av långsamheten". En engelsk pojke i slutet av 1700-talet betraktas som hopplös för att han är så fruktansvärt långsam att han inte duger till någonting. Det visar sig dock att hans långsamhet gör honom exceptionellt observant och försiktig när han tar beslut, och han gör karriär i brittiska flottan. Inte AS, men minst lika utanför och märklig.

Patrick Süsskind: "Parfymen". Ytterligare en 1700-talspojke med märklga egenskaper, denna gång fransk. Han är också tämligen hopplös på de flesta sätt och anses obildbar, men han visar sig ha ett exceptionellt luktsinne som ger honom en karriär i parfymbranschen.

Henning Mankell: "Berättelse på tidens strand". Samma person, men ändå en helt annan författare än till Wallanderböckerna. I sina Afrikaböcker visar han upp en helt annan sida och ett mycket skickligare författarskap. Denna bok är kanske den bästa, men också mera övergripande och löst sammanhållen. Den beskriver 25 års erfarenhet av Afrika och varför det är så fullständigt omöjligt för européer och afrikaner att förstå varandra.

Luke Reinhardt: "Tärningsspelaren". Som egentligen inte alls är skriven av Luke Reinhardt, även om denne står som författare (mer säger jag inte ). Handlar om en psykolog som en dag beslutar sig för att låta tärningarna styra alla beslut i livet, och även inför detta som terapiform. Både tänkvärd och rolig, och ger inte så få kängor åt psykologin och psykiatrin.

Daniel Mason: "Pianostämmaren". Engelsk pianostämmare får på 1860-talet ett uppdrag av försvarsdepartementet och som är av yttersta vikt för imperiet. Han blir ombedd att resa till Burma och stämma en flygel långt ute i ingenstans. Förutom den fascinerande osannolika historien även en intressant skildring av Burma ur kolonialtidens perspektiv.

Håkan Nesser: "Flugan och Evigheten". Nesser är en av de få deckarförfattare som jag tycker har några större litterära kvalitéer. Denna är nog den bästa av hans böcker, och lär vara det enligt honom själv också. Bland böckerna om van Veeteren är min favorit "Borkmanns punkt" (döm inte böckerna efter de usla filmversionerna).

En del intressanta tips. Jag kontrar med Sartre, Dostojevskij, Camus, Bukowski och Guillou. När det gäller Guillou vill jag tipsa om en av hans första böcker, som han skrev under fängelsevistelsen; "Det stora avslöjandet". Samhällskritiskt, kaxigt & humoristiskt om journalistikens värld. Bukowskis storhet är det inte alla som förstår, men jag menar att han kan sätta fingret på tillvaron, beskriva verkligheten som få andra förmår.
Återkommer med recension av Mannen...

Har ni poesi ni kan rekommendera?

Inger skrev:

underjord skrev:Apropå ryska författare och deras vurm för långa namn: Är det någon slags tradition inom rysk litteratur? Särskilt den äldre kanske? Varför? Andra jag har pratat med har också lagt märke till detta.

Det är tradition inom ryska språket ö h t. Orden är ofta längre och meningarna både längre och omständligare. De upprepar t ex hela namnet varje gång någon nämns istället för att säga han eller hon efter att namnet sagts en gång.

Personnamn består dels av förnamnet, sen mellan-namnet/farsnamnet som är skapat av pappans förnamn och motsvarar vårt Persson eller Perdotter (-vitch eller -va), och sist efternamnet/släktnamnet. Fast en del använder bara två av dem till vardags. Dock brukar de ändå bli rätt långa.

Jag älskade de gamla ryssarna förr. Tolstoj, Dostojevskij, Turgenjev m fl.

Och namnen är inte svåra, ibland har böckerna en personförteckning i början el slutet.

Möt Stepan Arkadjevitj Oblonskij (Stiva) och hans fru Darja Alexandrovna Oblonskaja (Dolly)

Principen är lätt. Ungefär som om jag skulle hetat "Alien Eriksdotter Efternamn" med smeknamnet Ali.

Jag älskade tjocka romaner med många personer och att få riktigt försvinna in i den världen.

Tyvärr känns som jag inte längre orkar läsa lika mycket nu. Kanska internet som förstört tålamodet.

vetej skrev:Har ni poesi ni kan rekommendera?

Jag är inte mycket för poesi men jag tycker William Blake verkar intressant.

Every Night & every Morn
Some to Misery are Born.
Every Morn & every Night
Some are Born to sweet delight.
Some are Born to sweet delight,
Some are Born to Endless Night.

We are led to Believe a Lie
When we see not Thro' the Eye,
Which was Born in a Night, to perish in a Night,
When the Soul Slept in Beams of Light.
God Appears & God is Light
To those poor Souls who dwell in Night,
But does a Human Form Display
To those who Dwell in Realms of Day.
(Auguries of Innocence)

The Tyger är ännu mer berömd. Här är första strofen:

Tyger! Tyger! burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Could frame thy fearful symmetry?
(Songs of Experience)

Här är en dikt av Charles Bukowski:

The Genius of the Crowd

There is enough treachery, hatred, violence, absurdity in the average
human being to supply any given army on any given day

and the best at murder are those who preach against it
and the best at hate are those who preach love
and the best at war finally are those who preach peace

those who preach god, need god
those who preach peace do not have peace
those who preach peace do not have love

beware the preachers
beware the knowers
beware those who either detest poverty
or are proud of it
beware those quick to praise
for they need praise in return
beware those who are quick to censor
they are afraid of what they do not know
beware those who seek constant crowds for
they are nothing alone
beware the average man the average woman
beware their love, their love is average
seeks average

but there is genius in their hatred
there is enough genius in their hatred to kill you
to kill anybody
not wanting solitude
not understanding solitude
they will attempt to destroy anything
that differs from their own
not being able to create art
they will not understand art
they will consider their failure as creators
only as a failure of the world
not being able to love fully
they will believe your love incomplete
and then they will hate you
and their hatred will be perfect

like a shining diamond
like a knife
like a mountain
like a tiger
like hemlock

their finest art


Kan det bli bättre?

Vill också tipsa om "Ensam är stark" eller på originalspråket "The power of one" av Bryce Courtenay.

Poesi... Hmmm..
Den enda poesi jag tyckt om hittills är den som är skriven av W.H Auden.

En av hans största dikter blev ju ännu större tack vare film (och den är smärtsamt vacker):


Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Nils Ferlin - Av ständig oro för stort och smått

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

gott folk må må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mig själv förut.

- Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mig vara.


Det var denna dikt som, när jag var i tioårsåldern, inspirerade mig till att skriva själv. Detta slutade jag tyvärr dock med när jag blev typ 17...