Har varit väldigt varsam med att berätta.. men de jag har berättat för blir mest förvånade först. När de börjar fundera litet och kommer de ibland på ett och annat de hört om AS och ser att jag har en del rätt typiska egenskaper
Några har vänner eller släktingar och vet litet mer. Dessa kan peka på en del atypier hos mig men ifrågasätter inte för de ser ju också de typiska dragen.

Genomgående har jag blivit neutralt eller positivt bemött. Om hag bli negativt särbehandlad så har jag iaf inte märkt det

Jag har varit väldigt selektiv med vem jag berättar för. Mina föräldrar och mitt syskon vet. Tyvärr vet även endel andra släktingar då mamma snackat lite väl mycket . Den enda utanför släkten och vården som vet något är min bästa vän . Mina föräldrar hade väldigt svårt med detta i början men när de läste på så såg de att de nog själva är drabbade. Mitt syskon har ältat det hela endel med tankar om ifall h*n också är drabbad och om h*n måste göra en utrednign osv osv. kom på en till som vet. En annan vän som glatt talade om att "du har Asperger" en solig sommardag. Detta var medans jag väntade på utredningen.
Jag är glad att jag varit så selektiv. Min bästa vän och jag kan skämta om saken och tillsammans skratta åt när det går fel. Resten av omgivningen har inget med saken att göra. Från samhället i övrigt så är stödet obefintligt så på den fronten har jag tyvärr inte vunnnit någonting snarare förlorat då diagnosen skapat endel problem.
Jag ser diagnosen som, ett verktyg för min egen del, ett verktyg för att kunna säga "förlåt Jakaranda, det här är inte din starka sida försök igen".
Några gånger har jag dock fått kommentarer som är så roliga när man sitter med facit. Vad sägs om en arbetskamrat som var just arbetskamrat som säger "men du är annorlunda", detta var iofs innan diagnosen. Jag får ibland liknande kommentarer och då undrar jag hur ofta folk egentligen reagerar eftersom det är få som verkligen vågar säga något.
Jag har också tur i att det ämne jag gräver ner mig mest i är en sak som om man är intresserad av den alltid kräver mycket engagemang även om jag drar det lite väl långt tom i de kretsarna.

Jakaranda skrev: Mina föräldrar hade väldigt svårt med detta i början men när de läste på så såg de att de nog själva är drabbade.

Åh, självinsikt o intresse av personlig utveckling önskar jag att mina föräldrar också hade. De är enl mig mkt aspiga båda två men fattar d inte själva/vill inte höra/verkar ointresserade.. Slipper d undan diagnos slipper d ju lära känna andra o sig själva o dom verkar rädda för det. Ö h t är dom rädda för allt som har med psykologi att göra LIVET m a o

"Har DU Aspergers? Var då?"

Du får skämta tillbaks: "I mitt öra, det gör så ont närjag hör en obildad hjärna förorena med ljudvågor"

Skulle inte berätta faktiskt. Men klart att några kompisar vet, och så boendestödet.

Boendestödet behandlar mig som en bebis fast jag uppenbarligen klarar mig de 167 timmarna vi inte ses. Kompis skyller ALLT dumt jag gör på min aspergers. SUCK.

"Men du är fortfarande samma person".
Vad menade hon?? Skulle jag bli en annan person för att jag fått ett namn på mina svårigheter?

Jag fick min diagnos atypisk autism för två veckor sedan. Så än har jag inte berättat för så många. Den absolut vanligaste kommentaren är "vad skönt att det inte var något allvarligt." Vilket jag tycker är en bra kommentar. Min systers reaktion var bäst, hon blev bestört och förklarade hur HON alltid känt sig annorlunda och att hon ofta hade undrar varför hon fungerade så olika mot för alla andra i vår familj. Nu fick hon äntligen svaret hon är den enda i familjen som inte har asperger/autism, jag förstår henne. Det lät så bakvänt bara.

Debbido skrev:Men vad händer nästa år då diagnosen Asperger upphör? Då har vi ju alla autism och blandas ihop med utvecklingsstörda av alla slag, dvs under 70 Iq. Vad blir vi då? Autister?

Jag kan säga att jag har autistiska drag, det är ändå så jag ser det.

Vilka fördomar. Alla med autism är förståss inte utvecklingsstörda och vad är det för hemsk att klumpas ihop med dessa människor?

Jag tycker personligen de med autism både hög- och lågfungerande är rätt mycket coolare än aspergare och ja, jag tycker mig se skillnaden. Men jag känner ingen stark samhörighet, därför känns det fel för mig att bara kalla mig autistisk. För jag tycker att de mer eller mindre har patent på det ordet (fast jag vet att aspergers räknas som en sorts autism). Men vad jag vet ska väl inte den diagnosmanualen vi använder skippa aspergers??

kiddie skrev:de med autism både hög- och lågfungerande är rätt mycket coolare än aspergare

Varför?

Liljan skrev:

Debbido skrev:Men vad händer nästa år då diagnosen Asperger upphör? Då har vi ju alla autism och blandas ihop med utvecklingsstörda av alla slag, dvs under 70 Iq. Vad blir vi då? Autister?

Jag kan säga att jag har autistiska drag, det är ändå så jag ser det.

Vilka fördomar. Alla med autism är förståss inte utvecklingsstörda och vad är det för hemsk att klumpas ihop med dessa människor?

Vad som är så hemskt med att klumpas ihop med utvecklingsstörda?

Man blir, i princip och kort uttryckt, bemött som en icke-människa, som objekt.

Folk talar över huvudet på dig i allt som är normalspråk, vanligt mänskligt interagerande, och till dig som om du vore ett förskolebarn.
Du kan ingenting. Du vet ingenting. Du vet inte ditt eget bästa.

Och ingenting du säger eller gör förändrar den saken eftersom du sitter i ett sammanhang där alla roller är givna utifrån rådande mallar och denna inramningens psykologiska/sociala konsekvenser kan liknas vid Stanfordexperimentet; inte i brutalitetens förtecken utan i den professionella välviljans vilket inte sällan är än värre.

'Oh lyllo dig jag önskar att jag också slapp arbeta och bara kunde glassa genom livet'

'men du har ju känslor??'

'men du är ju social??'

kiddie skrev:Jag tycker personligen de med autism både hög- och lågfungerande är rätt mycket coolare än aspergare och ja, jag tycker mig se skillnaden. Men jag känner ingen stark samhörighet, därför känns det fel för mig att bara kalla mig autistisk. För jag tycker att de mer eller mindre har patent på det ordet (fast jag vet att aspergers räknas som en sorts autism). Men vad jag vet ska väl inte den diagnosmanualen vi använder skippa aspergers??

Hur då coolare? Vad är det för skillnad du märker?

Huruvida Aspergers syndrom kommer att finnas med i ICD-11 är ännu okänt.

Förslaget som gäller är att aspergers ska vara kvar. Men det kan säkert ändras fram och tillbaka eftersom ICD-11 inte kommer förrän 2015 (planerat, sådant kan bli förseningar med så kanske 2016 vad vet jag?).

http://apps.who.int/classifications/icd11/browse/f/en

Det är svårt att förklara varför man tycker om något. Jag kommer inte att försöka analysera det, eller hur jag tycker mig känna skillnad på HFA och aspergers. I det senare fallet kanske mina känslor leder mig fel, vad vet jag. Men ofta förr har känslorna haft rätt så jag tänker inte bara dissa dem heller.

kiddie skrev:Det är svårt att förklara varför man tycker om något. Jag kommer inte att försöka analysera det, eller hur jag tycker mig känna skillnad på HFA och aspergers. I det senare fallet kanske mina känslor leder mig fel, vad vet jag. Men ofta förr har känslorna haft rätt så jag tänker inte bara dissa dem heller.

Synd, för jag är klart nyfiken!
Men det är väl så att ibland kan man bara inte förklara saker.

KrigarSjäl skrev:

Liljan skrev:

Debbido skrev:Men vad händer nästa år då diagnosen Asperger upphör? Då har vi ju alla autism och blandas ihop med utvecklingsstörda av alla slag, dvs under 70 Iq. Vad blir vi då? Autister?

Jag kan säga att jag har autistiska drag, det är ändå så jag ser det.

Vilka fördomar. Alla med autism är förståss inte utvecklingsstörda och vad är det för hemsk att klumpas ihop med dessa människor?

Vad som är så hemskt med att klumpas ihop med utvecklingsstörda?

Man blir, i princip och kort uttryckt, bemött som en icke-människa, som objekt.

Folk talar över huvudet på dig i allt som är normalspråk, vanligt mänskligt interagerande, och till dig som om du vore ett förskolebarn.
Du kan ingenting. Du vet ingenting. Du vet inte ditt eget bästa.

Och ingenting du säger eller gör förändrar den saken eftersom du sitter i ett sammanhang där alla roller är givna utifrån rådande mallar och denna inramningens psykologiska/sociala konsekvenser kan liknas vid Stanfordexperimentet; inte i brutalitetens förtecken utan i den professionella välviljans vilket inte sällan är än värre.

Det är precis lika illa om folk har den uppfattningen av utvecklingsstörda! Bara för att man har en utvecklingsstörning är man inte en viljelös grönsak som inte fattar något eller som uppskattar att människor pratar bebisspråk.

Sedan är alla autistiska inte utvecklingsstörda. Jag är det inte tillexempel.

Det jag talar om är omsorgsbranschens invanda kultur och mönster.

"Asperger, är inte det sånt som typ mördare har?"

"Det betyder att man inte kan känna empati va?"

Den här typen av människor vill jag inte ens försöka förklara för, dom förtjänar endast en lavett.

" är det en psykisk sjukdom ? "

Farmor - Men det är väl inget som gör att man måste gå hemma? Jag vet massor med aschbergers som jobbar och är helt normala.

Faster - Det har vi alla. Alla har diagnoser, det är inget konstigt.
Jo tjena.. Det tror jag vad jag vill på..

Vänner - Men det går väl att bota med mediciner?
Men du har ju ingen sjukdom?
Du behöver ju inte hjälp.
Neeeeeej, va, ska du till rehabilitering? Varför det?
Rehabilitering är bara bullshit. (Nej jag ska till habilitering. Viss skillnad)
Kom hit och ta det lugnt, drick lite kaffe så blir det bra. (men det är ju jobbigt för mig att umgås med andra människor, jag blir inte piggare av att dricka kaffe med dig.)

Om du har något problem har du skaffat det själv, sa min egen kära mor.

"De med AS åker ju räkmacka genom livet."

Niagara skrev:"De med AS åker ju räkmacka genom livet."

Öhhhhhh?? Om det är sant är jag feldiagnosticerad.