"Va!? Har DU Asperger!? Är du SÄKER!?"
"Men jag träffade massor av aspergare när jag gick på folkhögskola och de var inte AAAALLS som du!"
"Ja, det här Aspegrens syndrom..."
"Jaha, då har du blivit mobbad?"
"Men du som är så lätt att prata med!"

De flesta brukar inte reagera särskilt konstigt när jag berättar om det.
Vilket iofs sker ytterst sällan eftersom jag räknar gemene man som intellektuellt för undermåliga för att ta till sig sådana här abstrakta saker.

Där jag bor finns det mest bonnläppar, snickare, elektriker, supersvenssons och vanliga borgarbrackor.
Alltså talar jag i princip aldrig om min diagnos.
I studentkretsar är det en annan femma, alltså händer det att jag snackar asperger när jag är hos polare i Lund.

Men en reaktion kan vara värd att ta upp.
En socionomkärring i chefsposition frågade 'det här med syndrom...kan inte det växa bort?

När man hör under en diskussion att man är känslokall när man inte för allt i världen
kan förstå när alla tycker synd om kompisar för varje sak som sker, dom har dåligt ställt och kan inte åka med på resa, ett förhållande tar slut o dom är ledsna, man har inte råd att köpa senaste mobilen till sitt 8 åriga barn.
Jag förstår mycket väl att detta kan vara så i deras egna lilla sfär, men om man omöjligt kan stoppa där, utan direkt tänker på de barn som lever utan vatten/el. Där dessa "problem" inte ens existera. Att det är vardag att många barn dör av svält. Diktaturer som kör över folk o.s.v

Att bli kallad känslokall för att jag lägger in en annan åsikt istället för blint hålla med vilket jag tycker är ointressant och icke konstruktivt. Man borde asså bita ihop och nicka för att ha medlidande/känslor...

Jag försökte tala om att jag hade asperger, men dom lyssnade inte.
Nä kolegorna visste helt säkert att det var något annat, tror kärringen hade lurat i dom att det var något helt annat.
Så dom försökte få mig att komma ut ur en garderob jag aldrig varit i, och sätta ner en fot jag aldrig haft. Tror aldrig dom kommer lämna mig ifred, dom brukar vist hålla på tills man går och sover med fiskarna.
För dom som bara tolkar saker så det passar dom är andra människors verklighet ointressant

Ja det sista du skrev är en synnerligen ett enfaldigt sätt att möta världen på,
Saker o ting blir intressantare om man anstränger sig vid en dialog att verkligen lyssna
o försöka måla upp bilden av någon annans situation. Även om det såklart är omöjligt att tyda
någon i dess helhet. Men mycket självinsikter kommer av ett intresse av hur människor
resonerar och beter sig.

[...]npf-sekten[...]

Choklad skrev:Empatilös, kallhjärtad, oförmögen att kommunicera och ett geni som är lite efterbliven.

HAHAHA. Tyckte din mening var sjukt kul. Ungefär vad folk tycker om mig.

Min stora son sade: Det har jag alltid vetat.
Min lilla son, brukar passa på att kalla mig psykfall. När han är förbannad.

Min bästa väninna som är läkare hade en total okunskap om AS. Men då och då pratar vi om det. Hon vill förstå.
Min andra väninna tycker själv hon har något.
Min lillebror är den mesta aspieperson jg vet...
Min stora bror är alltid vänlig underbar och förstående.

Det vara vad alla i min omgivning tycker.

"Kan tro det." hörde jag senast i går. Får väl tolka det positivt.

Har bara berättat om min diagnos för mina föräldrar, specialpedagoger och några släktingar, för vet att många har en hel del fördomar om oss och vill att de skall utgå från den de ser att jag är. Men de jag har berättat det för har varit stöttande och tyckt att det är bra att jag har fått reda på var mina problem kommer ifrån. Men de jag har hört som har pratat om autism utan att veta att jag själv har en diagnos inom spektrat, har sagt saker om att man är lite "mystisk" och "smart om man har det...

Bsra en pinsam tystnad och sedan ett "jaha".

Jag behöver inte säga något, folk tittar i mina ögon och säger att jag är själlös och måste vara antingen en demon, eller demon besatt, då svarar jag att jag har asperger och det blir, aha se där, det förklarar en hel del. Hur man ska ta det, jadu det tål att tänkas på haha

Neon666 skrev:Jag behöver inte säga något, folk tittar i mina ögon och säger att jag är själlös och måste vara antingen en demon, eller demon besatt, då svarar jag att jag har asperger och det blir, aha se där, det förklarar en hel del. Hur man ska ta det, jadu det tål att tänkas på haha

Du har uppenbarligen valt ditt nick med omsorg då. Det speglar andras tankar om dig. (Neon = , 666 = )

Jag fick skjuts hem av en ny bekantskap (någon månad, bara träffats i samband med ridklubben) efter att ha varit på ett möte. Denna bekanta som har en dotter med ADHD och jag tyckte det var ett bra tillfälle att testa hur folk kan reagera, så jag berättade att jag ska göra utredning för AS.

Hennes reaktion var ett glatt "Ahaaaa, dåå förstår jag..." typ - det förklarar en hel del.
Jag antar att en utredning är helt rätt väg att gå då.

Min far anser att det är rent trams, jag är ju hans dotter och har alltid varit duktigast och att jag skulle vara annat än "fullt normal" är omöjligt. (Att jag som femåring rabblade alla växter och vilda djurs latinska namn på löpande band var ju charmigt och duktigt, inget annat. Min borderlinediagnos är förstås också rent trams)

Min mor lyssnar inte så mycket på mig när jag försöker prata om det, samtalet glider hela tiden över på henne och hennes problem. Hon undrar mer vad hon har gjort för fel än hur hon kan hjälpa och stötta mig.

Min sambo är väl inte odelat positiv till utredning och eventuell diagnos, han tycker att det är mina egenheter som gör mig charmig och till den jag är. Samtidigt så stöttar han mig förstås till 100%.

förutom dom klassiska
"amen du är ju väldigt högfungerande"
"det märks inte alls" och
"alla har vi en släng/drag av nån diagnos"

så har jag också fått höra
"men du verkar ju inte alls konstig" (sagt av en person som antagligen har AS)
eller "det enda jag vet om AS är från det där programmet ondskan" (min syster)

när min man har berättat för folk om vad jag har för diagnos har han ofta fått svar som
"jag beklagar" eller "men alla kan ju ändå arbeta"

Min mor sa det var bare noe tull. Hun er den eneste jeg har fortalt.

Vad betyder "tull"?

Ja, det betyr noe som ikke er å ta alvorlig. Skämt tror jeg det kanskje betyr på svensk.

Strunt, skitsnack och sådant. Finns i övre Västsverige också. Tala tull = prata strunt, tala i nattmössan.

Och jo, det har man ju stött på hos en del. Att de tycker ens asperger är alltså. Å andra sidan även om andra problem som inte syns direkt utanpå.

De tycker att jag är alldeles för fåfäng, klär mig snyggt, fixar hår och makeup.
Jag är föör medkännande med människor.
Jag har inga motoriska störningar
De ser inte mina sånger och målningar som "stereotypa intressen" utan som någon vackert.
Jag är för social, dvs älskar att hitta människor att umgås med.
Boendestödjarna (mina två fasta) tycker absolut inte att jag har varken Asperger eller borderline. De jämför då med andra de går till som har dessa diagnoser. Deras diagnos:

"Du är den som livet har format dig till!" (De tar ju in mina fysiska handikapp här)

Jag pratade med en person som såg ut att ha asperger. Hade träffat honom några ggr i ett vist sammanhang. Jag gillrade en fälla för honom: Berättade att jag hade RA och AS. Hans reaktion på detta blev tämligen våldsam. Han berättade att någon i en församling hade rusat fram till honom och kastat honom i ansiktet orden: "Jag kan minsann se på dig att du har AS. Du har ingen mimik!" Han blev enormt kränkt av dessa ord och sa till mig att han absolut inte var någon värdelös, utvecklingsstörd, idiotisk liten fjant!!!

Japp. Så då fick jag ensam stå för den där rollen som utvecklingsstörd idiot. Efter detta ville han inte prata med mig mer. Min spegling var för drastisk. Jag borde ha

Debbido skrev:---klipp--- Han berättade att någon i en församling hade rusat fram till honom och kastat honom i ansiktet orden: "Jag kan minsann se på dig att du har AS. Du har ingen mimik!" Han blev enormt kränkt av dessa ord och sa till mig att han absolut inte var någon värdelös, utvecklingsstörd, idiotisk liten fjant!!!
---klipp---

lite liknande men inte lika... våldsamt (i brist på andra ord) var visst anledningen till kommentaren

"men du verkar ju inte alls konstig"

min syster (som är kompis med h*n som sa det, säger att hans/hennes mamma försöker tvinga fram att h*n ska försöka skaffa diagnos men h*n har inte velat det för folk med AS är ju, "konstiga, udda, utveklingsstörda" m.m.

Men vad händer nästa år då diagnosen Asperger upphör? Då har vi ju alla autism och blandas ihop med utvecklingsstörda av alla slag, dvs under 70 Iq. Vad blir vi då? Autister?

Jag kan säga att jag har autistiska drag, det är ändå så jag ser det.

av min barndomsvän: "hur känns det nu när du har liksom som en obotlig cancer?" Jag svarade bara: Jag har inte cancer!!! Och min mamma: : "Jag tycker att du borde ha adhd det finns medicin för sånt, är du säker på att du inte har adhd?" ...jag visste inte v jag skulle svara förutom att j inte hade adhd. sen har j inte pratat m många utom mina märmaste. Men värre svar än å jämföra asperger med cancer tror j inte j kommer höra i första taget.

Jag är glad att Aspergers syndrom som namn går under. Jag är så himla trött på det hela. Aspergare är mördare, skjutgalna rasister, sådana som ska etiketteras och kastas ut i utanförskapet. Skriver man AS på en blogg och har ett arbete så kan man p g a detta bli avskedad! Nej, det har gått för långt med diagnoshysterin och folks okunskap.

Det var kanske bättre förr, då vissa bara var lite annorlunda, ovanliga, men inte sjuka i huvet! Utbildningsvägarna stod öppna, liksom jobben.

Jag ser vissa likheter mellan "Aspergare" och "Judejävel". Vi är utsatta för rasism/fascism. Det är ju vad utländska medier nu säger om svenskarna - det är sådana de är.

I Sverige av idag finns det gott om:

ANTISEMITISM - ANTIAUTISM!

Haha. Gott om antisemitism i Sverige? *dagens citat*
Annars instämmer jag. Därför en aldrig, aldrig, aldrig ska nämna AS för andra.