Hej, jag är ny härute och kom hit genom tips från min kurator. I min omgivning är folk lite av den typen som säger "Äääh ryck upp dig!" vad man än lider av...snuva, anorexia, köttändande bakterier och så vidare. De förstår helt enkelt inte och verkar inte VILJA förstå, så det är skönt att ha hittat till ett städat (vad jag kan se) forum där folk vet och förstår och samtalar.

Till mitt inlägg

Jag är 25 år och en djurälskare av rang! Jag fascineras av allt ifrån den komplexa strukturen i ett myrsamhälle till rangordningen och de sociala aspekterna hos elefanter. Djur och natur = mitt specialintresse, helt enkelt.

Bland djuren så är det dock hundar som ligger mig närmast hjärtat. Jag kan räkna upp de flesta av våra kända raser (ca 400) till namn och egenskaper, utseende och ursprungshistoria utan att blinka (även om minnet ibland behöver en kickstart vid mer ovanliga raser!). Jag älskar hundar, stora som små! Det finns ingen hund som jag har fördomar emot då jag VET rasernas historia, bakgrund och en stor del när det gäller hundars beteende och hur människan formar dem i vår relation till varandra. Det vackraste jag vet på denna jord är en frisk, glad och välfostrad hund! Den största glädjen är en rottweilervalp som kommer rultandes och kryper upp i ens famn och säger "älska mig!"

Ändå...ändå går det så fel!

Jag har sedan 12 år tillbaka en hund, en rottweilerkorsning. Han är mitt allt. Har jag hans sällskap så är jag nöjd, jag skulle inte sakna mänsklig kontakt för fem öre. Han har varit min stöttepelare genom vått och tort, tvingat mig till SUNDA rutiner som dessutom varit glädjefyllda. Nu börjar han bli gammal och skraltig och det går inte en dag utan att jag sörjer honom i förtid..vad finns det kvar att glädjas över när min bästa vän inte finns längre, liksom..

Därför tänkte vi köpa en ung hund, en valp som fortfarande kunde formas av vår äldre hund. Vi hittade en uppfödare med linjer som jag velat ha en hund efter i åratal. Vi hälsade på först när tiken var havande, sedan när valparna var 2 veckor gamla. Efter det hälsade vi på 1 gång i veckan, vi såg valparna utvecklas från små svarta knyten till en skock livfulla, älskvärda VACKRA valpar. När de var 5 veckor märkte jag att en valp stod ut bland de andra. Han var alltid först fram, alltid den som klängde på mig, han var den ende som satte sina mjuka tassar mot mina kinder och sade "Hej, ser du mig?"...varje gång vi kom så var han där och ville ha min uppmärksamhet.

Det bestämdes att han skulle bli min. Vi åkte hem och var SÅ lyckliga, såg fram emot och förberedde. Jag hade inga oroskänslor, endast glädje och förhoppningar. Vi betalade in handpenning och tecknade försäkring.

Så kvällen innan leverans står jag i duschen och helt utan förvarning får jag en sådan ångest att mitt hjärta pumpar i otakt, jag fryser och skakar och kan knappt stå på benen. Jag tar upp det med min pappa och vi pratar hela kvällen om det. Hela natten går och frossan och ångesten går inte över, jag har motviljekänslor inte mot valpen utan mot något som jag inte kan sätta fingret på. På morgonen klockan 06:00 bestämmer jag utan omsvep att avboka valpen. Dels för att få ett slut på tortyren, dels för att jag är arg på mig själv och anser att en valp inte ska behöva komma till en människa som reagerar på detta sätt inför dess ankomst...

Alla månader av förberedelser, alla lyckliga stunder i valplådan, kontakten med den underbara uppfödaren...allt borta på mindre än 12 timmars tid...och för vad?

Vad gick så fel? Varför kan andra köpa hund på hund på hund utan omsvep och vara helt OK med det? Varför kände jag inget förrän kvällen innan hämtningen och varför så kraftfullt?? Att vara nervös inför en förändring är en sak, men detta var alltså fysisk tortyr..jag trodde att hjärtat skulle stanna, jag kunde inte stå upp, jag frös och hade ont som om jag fått feber..så fort det blev klart att köpet upphävts så försvann de mest akuta känslorna, frossan stannade ett tag till och istället kom då sorgen..förlusten..det kommer att ta mig år att komma över detta...

Varför blir det såhär? Är det lönt att se fram emot någonting om till och med helt positiva förändringar kommer att utlösa en okontrollerbar reaktion?

@Jotta
Jag tycker verkligen synd om dig, hur jobbigt det måste vara att ställa in sig på en förändring och inte klara av att hantera det när det verkligen ska hända.

Jag har tyvärr inga snabba råd att ge dig, men KBT (Kognitiv BeteendeTerapi) kan vara en väg ut ur det. KBT kan man genomföra på egen hand eller med hjälp av någon, amatör eller professionell.

Principen är att man ska ta ett litet steg i taget mot det som man har problem med, i ditt fall förändringar. Du ska alltså genomföra små förändringar med saker som du innerst inne inte vill förändra därför att det 'alltid har varit så och så ska det alltid vara'.

Börja med en skitsak, så som att flytta en tavla på väggen eller ställa ett prydnadsföremål på en annan plats (om du tycker att sådant kan vara jobbigt) och nöj dig med det den dagen och notera att det faktiskt fungerar utan alltför mycket ångest.

Efterhand så ger man sig på större och större förändringar och märker med tiden att det som var fullständigt otänkbart faktiskt blir fullt tänkbart och kanske t.o.m. önskvärt.

Tänk på att processen kan ta väldigt lång tid innan den är klar och låt det ta den tid det tar men jobba med den regelbundet och ta minst ett litet större steg varje vecka jämfört med föregående steg. Det kan bli bakslag, men låt dig inte slås ned av det, gå vidare från den punkt där bakslaget kom och jobba vidare med dig själv.

I en process med att vänja sig vid förändring kan det vara praktiskt att ta hjälp av en nära anhörig eller vän som träffar dig ofta och som du litar på till 100% (gärna mer om möjligt), de kanske kan göra förändringen åt dig utan att berätta vad som förändrats och när det sker så att du själv får upptäcka det och faktiskt förstå att du kan acceptera förändringen så det är viktigt att du förmedlar till din 'assistent' hur du upplevde förändringen så att 'assistenten' utifrån det kan hitta rätt steg till nästa förändring.

Hej och Välkommen

Det rör mig djupt, ditt inlägg.

Själv Hundägare och förstår vad en sån relation kan innehålla.

Vet inte hur jag skall skriva det här, men gör ett försök då jag tror att det var en helt OK normal reaktion du fick. Till skillnad från hundar så är vi "bara människor" och det är som jag ser det för mycket med både sorg och glädje på samma dag, det var starkt av dig att lyssna på dem tydliga signaler som sa -något är fel något är inte rätt.

Din vän som nu är på sin ålders höst och som du så klart medvetet sörjer i förtid behöver din omsorg, inte för att jag tror att du skulle försumma det ansvaret, men du är eller ditt inre är på det klara med att det inte kommer bli odelat enkelt med en valp som kräver 100% uppmärksamhet för att det skall bli bra.

Jag sörjde min Gammelhund i förtid men försökte kompensera sorgen med att Fira varje Dag och Natt vi fick vara tillsammans, vi hade delat så mycket att nu delade vi allt inför det oundvikliga avskedet, det blev flera år av intensivt delad Glädje och Sorg,
av det som hör livet till.

Det är väl det som är myntets olika sidor som är så svårt att se...

Ha det bra, Och försök ha överseende med mitt svar, det är inte så länge sedan jag förlorade min Gamle Vän till Evigheten.

Mvh segdeg

Hejsan Jotta!

Jag känner igen mig i viss mån i det du beskriver. Jag kan planera saker, bestämma saker, ROLIGA saker och sedan när det är dags så vill jag plötsligt inte. Vad det beror på vet jag inte, men det har blivit bättre ju äldre jag blivit. Jag känner även numera av när jag kommer göra så här och tar då till mitt främsta vapen; mamma. Hon stöttar mig och ger mig mod (eller vad det nu ännu är som behövs) för att komma över den där tröskeln och hon följer även med.

Jag hoppas du orkar börja om med valpplanerandet och införskaffandet då det låter som att du verkligen behöver ha en hund runt dig för att må bra. Det finns inget som kan göra en så glad som hundkärlek, eller kattkärlek för den delen.

Miche ger många bra förslag tycker jag.

Ren amatörpsykologisk gissning, men kan det handla om en väldigt stark förväntan uppbyggd under lång tid?

jag kan känna igen mig.Jag planerar en rolig händelse,sen kommer jag på att det finns detaljer som gör mig rädd och nervös och istället för att ta itu med de detaljerna så avboka jag allt.sen sitter jag hemma och grinar för att jag ångrar mig och då är det försent.

Jag är i en sån fas just nu.ja har planerat in en konsertresa bra nån dag efter Norrköping träffen.jag är nog i färd med att avboka allt för jag tror det blir för mycket att ta in på så kort tid.jag vet att jag kommer ångra mig men ja hur gör man....