När jag kom hem efter att ha handlat en gång så var det strömavbrott i huset. Jag upptäcker att detta står MASSOR av folk med tända ljus och GLOR på en man som ligger orörlig och med svåra smärtor i trappan. Han hade ramlat i mörkret och slagit sig riktigt illa.

Jag ställer ner mina matkassar och rusar fram till mannen och sätter mig. Tar hans hand och pratar lugn med honom. Han själv kan bara stöna av smärta.

Varför stod alla andra och bara glodde? Han måste ha känt det fruktansvärt när alla bara glodde på honom och de pratade inte ens med honom. Fattar inte det. Till slut kom ambulansen och den ena ambulanskillen är skittaskig och säger åt den skadade att inte gnälla så mycket. VA! vilken skitstövel.

Träffade denne man för nåt år sedan och hans fru. Då sa han till mina vänner och sin fru att han tyckte jag hade varit så himla snäll och omtänksam som brytt mig om honom och han var så tacksam för detta.

Alltså, var jag empatisk då eller handlar det om sympati eller både och? Jag fattar inte det där riktigt.

Vad menar ni med överempatiska?

EDIT: är det verkligen empati, om man samtidigt missar andras intentioner, om de är kära i en o.s.v. Eller är det annorlunda empati, eller sympati det handlar om?

Alltså jag försöker inte vara lustig, jag undrar verkligen.

Lillmupp beskrev det bättre än jag:

lillmupp skrev:Eftersom jag inte verkar ha något filter så blir det att jag ofta stänger av helt, speciellt om jag blir litet nervös, med t.ex. följden att jag helt missar om någon flirtar eller att jag bara tittar korkat om någon är ledsen eller gör sig illa.

Att ta in allt och inte ha något filter. Har man inte det så kan det lätt bli överslag i systemet om man får för många intryck så det stängs ned helt och hållet - särskilt om man blir stressad eller nervös. Och därmed bli eller ge intryck av att vara helt okänslig när man i själva verket är supersensibel och ev superempatisk.

Inger skrev:Lillmupp beskrev det bättre än jag:

lillmupp skrev:Eftersom jag inte verkar ha något filter så blir det att jag ofta stänger av helt, speciellt om jag blir litet nervös, med t.ex. följden att jag helt missar om någon flirtar eller att jag bara tittar korkat om någon är ledsen eller gör sig illa.

Att ta in allt och inte ha något filter. Har man inte det så kan det lätt bli överslag i systemet om man får för många intryck så det stängs ned helt och hållet - särskilt om man blir stressad eller nervös. Och därmed bli eller ge intryck av att vara helt okänslig när man i själva verket är supersensibel och ev superempatisk.

Är det ett svar till mig?

Ja.

Inger skrev:Ja.

Ok!

Inger, menar du då att om en överempatisk person inte stänger av, så skulle den (om den inte får kollaps) kunna känna av att andra vill luras, är kära i en o.s.v.? Inte bara allmän falskhet, ytlighet och att det som ytan visar inte är vad som finns under.

Mjae, inte nödvändigtvis. Vissa saker är ju väldigt subtila och svåra att uppfatta om den andre vill dölja det.

Att man är empatisk (i bemärkelsen att uppfatta emotionella signaler) och ev förnimmer något betyder inte heller automatiskt att man dessutom är telepatisk och vet hur man ska tolka det rätt. Om jag upplever något i förhållande till någon annan så tror jag ofta att det bara är mina egna känslor, eller att jag bara inbillar mig, och behöver ofta få det bekräftat för att våga lita på det.

Och jag uppfattar något alls alltså. Om man inte ens kan föreställa sig att någon skulle kunna vara intresserad av en "på det viset", eller vilja luras, så kan det nog ta ett tag innan poletten trillar ner även om den andre sänder ut signaler i form av vibbar, kroppsspråk o dyl. Både intresse och ointresse, välvilja och illvilja, kan helt gå mig förbi. Kan ibland i efterskott häpna över att jag inte kopplade när det egentligen var hur uppenbart som helst. Där är det inte en emotionell avstängdhet utan som att ens föreställning om hur det förhåller sig är så stark att verkligheten inte slipper igenom ens mentala filter.

Delvis är det nog det där med självblindhet också. När det gäller andra är man nästan alltid mer klarsynt, särskilt när känslor är inblandade; det tror jag gäller de flesta.

När jag var riktigt liten (weasley<10 år) märkte jag ju att jag var annorlunda, inte ville eller ens kunde (eller ens FICK) vara med de andra tjejerna. Och jag var ju ingen kille så det var inget riktigt alternativ det heller.

Men när jag blev lite äldre (weasley~=14 år) beslutade jag mej för att bara betrakta. Inte ens försöka längre. För jag jobbade som fan på att höra hemma men det funkade ju ändå inte så det var inte värt det längre.

Då märkte jag att i betraktar-mode kunde jag se saker ingen annan ville eller kunde se. Såg människor. Såg vad de var och vad de kunde göra. Såg innegängen och deras luftslott, såg dem som kröp längs väggarna för att inte bli sedda. Några såg att jag såg. De blev oftast skrämda och tyckte jag var läskig. Andra märkte ingenting. Gymnasiet var värst.

Empati? Sympati?

Inger svarade väldigt bra på hur det är för mig också. Jag hade annars tänkt svara mer skelettartat, så jag gör väl det ändå. [weasley kom emellan medan jag skrev.]

Det är olika att
- uppfatta (det som vi överempatiska aspies är för bra på);
- tolka (som en aspie brukar vara dålig på);
- och sedan också lita på sin egen tolkning (som man kan vara ännu sämre på om man har fått för många anledningar i livet att ifrågasätta sitt eget omdöme, som många av oss har).

För att sedan inte tala om att gå igenom den omvända processen för att reagera - om man alls kommer så långt. Det hinns liksom inte med i realtid, om man säger så.

Zombie skrev:Tänkte just svara i sak ungefär som Inger: att det är olika att
- uppfatta (det som vi överempatiska aspies är för bra på);
- tolka (som en aspie brukar vara dålig på);
- och sedan också lita på sin egen tolkning (som man kan vara ännu sämre på om man har fått för många anledningar i livet att ifrågasätta sitt eget omdöme, som många av oss har).

- visa, jag vill gärna lägga till hur man sen visar det.

För mig har det varit ett klurande på det här med medlidande och medkännande.

Som jag känner det så har jag svårt när jag mår dåligt att hantera dom som helt går upp i reaktionen och blir helt medlidande för det är som om jag måste ta hand om dom också medans jag känner mig verkligen helt ok nu för tiden med människor som visar äkta medkänsla och omtanke.

Medkännande människor som tar in vad som händer och kan förhålla sig även till svåra saker samt har ett lugn sansad ton när man vill visa sin syn på när jag själv har något som jag vill prata om.

Däremot har jag inga problem med att hjälpa andra som är helt urflippade i vilken reaktion som helst för jag klarar nu att hålla mig helt ok lugn och kan bara vara till det lugnat sig och man får kontakt för jag känner att jag är en problemlösare.

Fast det har ju tagit sin tid att komma fram till hur jag kan göra för det är inget som jag lärt mig automatiskt.

Aspkvinna skrev:Som jag känner det så har jag svårt när jag mår dåligt att hantera dom som helt går upp i reaktionen och blir helt medlidande för det är som om jag måste ta hand om dom också

Känner jag igen. Folk som på det sättet inte tar ansvar för sina känslor, kanske inte är särskilt vana vid att hantera känslor alls eller är vana vid att kunna låta andra bära dem, eller inte vana vid att någon blottar sig känslomässigt i den situation det gäller (aspiedåligt omdöme från mig ofta när jag var yngre)...

Jag går alltid ifrån när känslorna tar över. Orkar inte, klarar inte, vill inte att någon försöker trösta/hjälpa/känna med/analysera/förstå mig. Det känns som att de försöker komma in i ens hjärna, och med sina skakiga händer försöka laga det som är trasigt. Det mest jobbiga är att jag inte kan säga till någon; Var snäll och gå din väg, min vän. Jag vill inte ha dig här nu för du är i vägen! Så jag blir tvungen att 1) ljuga och säga att allting är okej eller 2) uthärda ögonblicket mot min vilja och på köpet bli irriterad, hur som helst blir jag samtidigt ängslig för att jag känner mig dum. Ofta löser jag problemen på egen hand, det är så jag är gjord. Men det är ändå viktigt att tala ut om det som har hänt/händer. Det är ju det som är hela poängen. Man kan inte sitta inne med känslor alltför länge, tillslut exploderar man och då kan det bli betydligt mycket värre. Det är ju enbart tur (genetisk I suppose) att jag, mina känslor och musik är en kombination som tillsammans blir ett. Känslor är the beauty in a burden.

earlydayminer skrev: Men det är ändå viktigt att tala ut om det som har hänt/händer. Det är ju det som är hela poängen.

Men det kan ju ske när det lugnat sig tänker jag i alla fall. Det behöver inte vara ens samma dag som jag kände förr utan helt klart med perspektiv går det bättre att se vad som egentligen hände.

Aspkvinna skrev:

earlydayminer skrev: Men det är ändå viktigt att tala ut om det som har hänt/händer. Det är ju det som är hela poängen.

Men det kan ju ske när det lugnat sig tänker jag i alla fall. Det behöver inte vara ens samma dag som jag kände förr utan helt klart med perspektiv går det bättre att se vad som egentligen hände.

Jepp. Men man säger grymt underbara ord och meningar "in the rush", så att säga. Fast de kan man ju så klart skriva ner, men då känns det nästan inlärt när man skall ge med sig. Nåja. Poängen är hur som helst att man måste få ur sig känslorna. Agreed?

earlydayminer skrev:

Aspkvinna skrev:

earlydayminer skrev: Men det är ändå viktigt att tala ut om det som har hänt/händer. Det är ju det som är hela poängen.

Men det kan ju ske när det lugnat sig tänker jag i alla fall. Det behöver inte vara ens samma dag som jag kände förr utan helt klart med perspektiv går det bättre att se vad som egentligen hände.

Jepp. Men man säger grymt underbara ord och meningar "in the rush", så att säga. Fast de kan man ju så klart skriva ner, men då känns det nästan inlärt när man skall ge med sig. Nåja. Poängen är hur som helst att man måste få ur sig känslorna. Agreed?

Ja, det är inte bra att gå och samla, då får man ont i själen och kroppen som ett brev på posten!

Inger skrev: Där är det inte en emotionell avstängdhet utan som att ens föreställning om hur det förhåller sig är så stark att verkligheten inte slipper igenom ens mentala filter.

(min kursivering)

Det där gäller ack så många fler än oss npf-isar... Tycker nog att många NT är bedrövliga på att titta på saker ur fler vinklar och ur nån annans perspektiv, fast de påstås vara så mycket bättre på helhetsbilden, orsak och verkan osv.

alfapetsmamma skrev:

Inger skrev: Där är det inte en emotionell avstängdhet utan som att ens föreställning om hur det förhåller sig är så stark att verkligheten inte slipper igenom ens mentala filter.

(min kursivering)

Det där gäller ack så många fler än oss npf-isar... Tycker nog att många NT är bedrövliga på att titta på saker ur fler vinklar och ur nån annans perspektiv, fast de påstås vara så mycket bättre på helhetsbilden, orsak och verkan osv.

JA!

För inte fan tror jag att det skulle vara ett så starkt filter hos mig som gör att jag uppfattar detta som ett faktum!

Sedan ska gudarna veta att det finns ljuvliga "NT":ar och gott om aspisar som är igenkorkade av Guds nåde, så vi har ingenting att yvas över i jämförelse.
Fast där finns en skillnad i sättet att vara korkad - tror jag, om jag fortsätter schematisera (för det gör jag förstås). Kanske rentav trots allt (mer schematiskt än jag egentligen vill stå för) kan betecknas med etiketterna "intellektuellt körd" och "emotionellt körd"?

Ledsna också på att höra att man skulle sakna empati ?
Skulle hellre säga det att det var högst intellektuellt selektiv,
eller beroende på utgångspunkt som man kunde verka
oempatisk.

T.ex skulle säkert människor se äcklat på mig,
då jag t.ex råskrattade till en avsnitt av monk,
där en gammal tant ligger död , efter att ha till synes ha fått en baseboll
i huvudet, från en självmedveten unge som hade viljat ha en
roligare minne av sin första homerun.

Dethär t.ex är sådant som kan få en att tro man saknar empati.
Har det slagit t.ex någon ännu, att det är en skådespelare ?
Skadeglädje med gott samvete.

"Commonsense isnt that common"

Har ni blivit anklagade för att saknar empati, även dock ni själva erfar ha väldigt mycket empati ?

Själv känns det som de allra egoistiska äcklen vill gärna påstå att man saknar det, då man är inte mån om deras egocentriska intressen, inställningar, syn på saker o ting.

mnordgren:

Slog ihop två trådar om samma ämne.

metatrad-hi ... 13281.html , nedersta trådlistan.

Ja, det är jag.

Jag tror att jag har en nedsatt förmåga att intuitivt reagera med känslor vid olika situationer. T ex så kan jag reagera flera dagar i efterhand, kanske veckor och månader, t o m år (det har hänt, hade ett sammanbrott då jag gjorde "full confession of twenty years pain" inför min moder).

Däremot är min förmåga att känna med ALLT från ett ensamt sandkorn till en flock med fåglar.

Och även en exceptionell förmåga till att förstå och känna med någon när jag väl älskar personen. Allt från vänskap till ett kärleksförhållande.

Utomstående får helt enkelt stå ut med att jag inte vet vad jag ska säga till sådant som anses sorgligt och så där. Faktum är att jag enklare når min empatiska förmåga när det gäller djur och natur. Det är något som kan bita på mig. Även när det gäller barn har nu fått mig att reagera starkt, det blir allt svårare att avsky deras skrik och istället infinner sig en vilja att hjälpa eller trösta.

Jag verkligen föraktar att man använder det som glopord också, som att man devaluerar en människas värde , genom att påstå att dem inte har empati. Själv anser jag att det är ett deriativ från känslor helt enkelt, och är beroende på hur man ser på saken, vilket kan få en person att såå empatisk att mörda.

Empati är bara något man kallar när man förstår o tycks kunna bekräfta någons situation. Och själv så är jag sällan empatisk för personer som lider, eftersom jag är alldeles för okuperad med att försöka lista hur de ska slippa lida. Vissa är bara så sålda i att hellre få sympati som blyfylld flytväst istället.

När någon är ovillig eller inte kan lägga sig in i någon anans lidande, så grinar man : Du är sååå oempatisk!

Grow up! Vad fan spelar det för roll egentligen om en person har det eller inte ? Är man obligerad att leva efter empatin, så skulle vi vara helhjärtat slavar för varandras nöd. Och jag vill inte vara det t.ex då någon hysteriskt drunknar och vill gripa oförfuftigt allt i sin väg, för att dra ner alla andra också. Då är oempati svaret faktiskt, ser jag det som.
En möjlig och sällan använd väckarklocka, med högsta mån empatisk i sin kärna.

T.om mer oegoistisk, för man bryr sig inte om någon hatar en för det, men att man uttalar sig endast iom att man bryr sig.
Annasr skulle man vara iggnorera att ens uttala sig, om det inte fanns någon form av intresse att påverka någon; Iofs kanske skadeglädje, men för med sig möjligen samma provokativa väckning, vart man förhoppningsvis för att inte spilla det goda som onda i det, att inte ställa sig frågan, om det möjligen är så.

Det här är det vettigaste du har skrivit på forumet Smokescreen. Det är sant att empati per definition har att göra med känslor snarare än altruism. Uppenbarligen hyllar människan empatin men inte altruismen och moralen. Kanske är det så för att man ska ha utrymme att göra omoraliska gärningar utanför ens egen flock, men lika väl är det omoraliskt.

Jag har faktiskt haft denna diskussion med min familj som var oförmögen att förstå detta perspektiv. Då jag själv har undringar över min egna förmåga till medkänsla är det för mig omöjligt att utgå från känslor för att avgöra "rätt och fel"; jag är tvungen att tänka istället, något som en stor del av mänskligheten ibland glömmer bort att göra.

Faktum är att empati bara är och egentligen har väldigt lite med moral att göra. För att bli moraliska måste vi ibland se bortom empati. En del menar att alla är 100% egoistiska (och därmed intellektuellt omoraliska). Jag håller inte med. Vad är era åsikter?

Dessutom är det ett så laddat ord, eftersom många per automatik läser in att man talar om den affektiva empatin, att känna med någon annan, medan den största delen sanning om mindre empati hos "oss" rör kognitiv terapi, att läsa av någon annan och förstå vilka känslor hans reaktion, signaler och ansiktsuttryck är tänkta att förmedla.

Det är det sistnämnda vi framför allt kan ha problem med.

Och åter andra observationer som tolkats som "usch, den där aschbergarn har visst ingen empati" beror enbart på att NT-omgivningen inte har sett samma reaktioner från en AS som de som NT skulle förvänta sig av en annan NT. Vilket alltså faller desto mer tillbaka på deras egen empati och inlevelseförmåga att förstå att personen de betraktat faktiskt inte fungerar som de själva gör.

Sedan finns det säkert en mycket liten andel aspergare som verkligen har problem med den affektiva empatin, men de är så få att det näppeligen kan ses som ett Asperger-drag över huvud taget eftersom vi är så många fler som inte har de problemen.

Är det någon grupp som (inte minst genom allt skitprat de svänger sig med i dessa ämnen) visar att de har svårt med inlevelseförmågan att förstå en viss annan grupp, så är det ju NT:s med att förstå - och ofta att ens verka vilja förstå - oss med AS...

Ställer man oss mest högfungerande och insiktsfulla aspergare mot, låt säga, alla NT:s som är i yrken där de borde förväntas ha adekvata kunskaper om oss och vår diagnos, så vet vi nog alla vilken av de två grupperna som besitter mest kunskap om och förståelse för den andra...

Vi har varit så illa tvungna att lära oss allt om dem och lite till. De i vård- och stödinriktade yrken hos "dem" borde ha varit lika tvungna att lära sig lika mycket om oss, men har i ack så många fall bara mycket rudimentära kunskaper och kan fatta helt galna beslut...