Vad är egentligen Empati?
Empati är att känna medlidande för andra människor. Handlar nog inte bara om slagsmål.
Jag tror att många människor saknar empati oavsett diagnos, även NT-människor, kan vara att de lidit eller haft svår uppväxt.
Man behöver väl inte känna empati för allt och alla, men har man ingen empati ALLS, ja då behöver man nog hjälp.
Jag tror att många människor saknar empati oavsett diagnos, även NT-människor, kan vara att de lidit eller haft svår uppväxt.
Man behöver väl inte känna empati för allt och alla, men har man ingen empati ALLS, ja då behöver man nog hjälp.
Senast redigerad av opteron 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon skrev:Det är det man inte behöver.opteron skrev:men har man ingen empati ALLS, ja då behöver man nog hjälp.
Nej, det är nog så att det är de närstående som kommer att behöva hjälp i det fallet. Själv har jag ingen empati, har jag fått höra. Jag är inte tillräckligt arg/gråter inte tillräckligt mycket över de drabbade i stora katastrofer/uppmärksammade våldsbrott/uppmärksammade djurskyddsbrott.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon skrev:Det är det man inte behöver.opteron skrev:men har man ingen empati ALLS, ja då behöver man nog hjälp.
Ptja, finns ju skillnad på empati och empati, är det så att man känner sig tvungen att slå folk så fort dom säger något man inte gillar eller bryter benen på dem. Då har man ingen empati alls kan jag tycka och då behöver man hjälp ändå.
Sedan kanske inte alla gråter om någon 70 årig gammal kärring blir skjuten, jag vet att jag inte gör det och jag vet många Neurotypiska som inte gör det häller, det betyder inte att vi inte har empati, vi känner inte henne och varför då ödsla tid? Däremot så kan man tycka det är lite synd men inte mer än så.
Jag bor i förorten, finns ju vissa barn och ungdomar (såg detta igår) som har delat itu och krossat en snigel med en liten kvist, visst dom är bara barn men gör man så där i vuxen ålder då har man ingen empati, eller efter man fyllt 13-14. Antagligen var de under 10 såg det dock inte live.
Senast redigerad av opteron 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
opteron skrev:Jag bor i förorten, finns ju vissa barn och ungdomar (såg detta igår) som har delat itu och krossat en snigel med en liten kvist, visst dom är bara barn men gör man så där i vuxen ålder då har man ingen empati, eller efter man fyllt 13-14. Antagligen var de under 10 såg det dock inte live.
Intressant. Jag funderade mycket på sånt när jag var liten. Hur vissa jämnåriga kunde göra så grymma saker utan uppenbar känsla av ånger eller hämning.
Undrar när empatin utvecklas. narcissistiska störningar ska tydligen utvecklas i 3-4 års åldern när barnet börjar förstå att andra människor har behov som den själv. Fast jag undrar om det kan utvecklas senare, jag hoppas då det för annars har väldigt många människor endast lärt sig dölja empatilösheten.
själv har jag fått lära mig skärma av mig så mycket som möjligt för att undvika andra människor och djurs känslor som blev för mycket när jag var liten.
Senast redigerad av carl 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
carl skrev:Intressant. Jag funderade mycket på sånt när jag var liten. Hur vissa jämnåriga kunde göra så grymma saker utan uppenbar känsla av ånger eller hämning.
Undrar när empatin utvecklas. narcissistiska störningar ska tydligen utvecklas i 3-4 års åldern när barnet börjar förstå att andra människor har behov som den själv. Fast jag undrar om det kan utvecklas senare, jag hoppas då det för annars har väldigt många människor endast lärt sig dölja empatilösheten.
själv har jag fått lära mig skärma av mig så mycket som möjligt för att undvika andra människor och djurs känslor som blev för mycket när jag var liten.
Anledningen jag säger 13-14 är för att jag tror flera här fortfarande gör sånt i den åldern.
Ingen tror på dem och oftast har de inga bra förebilder dessutom kanske mobbning har en del i bilden eller trauma från deras förra land, men i ett svenskt område tror jag sånt upphör efter man fyllt 8-9, beror ju på iofs för det finns även svenskar som inte har folk som tror på dem osv.
Senast redigerad av opteron 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
Mitt intryck är att aspergerare ja eller folk på det autistiska spektrumet har empati. Men jag tror att folk som är autistiska lätt kan felaktigt stämplas som psykopater. Jag såg en dokumentär om en aspgerger som hade dubbeldiagnosen asperger/psykopati och som mördade en person.
Senast redigerad av matterik 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
carl skrev:opteron skrev:Jag bor i förorten, finns ju vissa barn och ungdomar (såg detta igår) som har delat itu och krossat en snigel med en liten kvist, visst dom är bara barn men gör man så där i vuxen ålder då har man ingen empati, eller efter man fyllt 13-14. Antagligen var de under 10 såg det dock inte live.
Intressant. Jag funderade mycket på sånt när jag var liten. Hur vissa jämnåriga kunde göra så grymma saker utan uppenbar känsla av ånger eller hämning.
Undrar när empatin utvecklas. narcissistiska störningar ska tydligen utvecklas i 3-4 års åldern när barnet börjar förstå att andra människor har behov som den själv. Fast jag undrar om det kan utvecklas senare, jag hoppas då det för annars har väldigt många människor endast lärt sig dölja empatilösheten.
själv har jag fått lära mig skärma av mig så mycket som möjligt för att undvika andra människor och djurs känslor som blev för mycket när jag var liten.
Finns en jättebra bok som jag rekomenderar att ni läser som heter "Without conscience" skriven av Hare. Den beskriver psykopati.
Senast redigerad av matterik 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
matterik skrev:carl skrev:opteron skrev:Jag bor i förorten, finns ju vissa barn och ungdomar (såg detta igår) som har delat itu och krossat en snigel med en liten kvist, visst dom är bara barn men gör man så där i vuxen ålder då har man ingen empati, eller efter man fyllt 13-14. Antagligen var de under 10 såg det dock inte live.
Intressant. Jag funderade mycket på sånt när jag var liten. Hur vissa jämnåriga kunde göra så grymma saker utan uppenbar känsla av ånger eller hämning.
Undrar när empatin utvecklas. narcissistiska störningar ska tydligen utvecklas i 3-4 års åldern när barnet börjar förstå att andra människor har behov som den själv. Fast jag undrar om det kan utvecklas senare, jag hoppas då det för annars har väldigt många människor endast lärt sig dölja empatilösheten.
själv har jag fått lära mig skärma av mig så mycket som möjligt för att undvika andra människor och djurs känslor som blev för mycket när jag var liten.
Finns en jättebra bok som jag rekomenderar att ni läser som heter "Without conscience" skriven av Hare. Den beskriver psykopati.
"Addar" en länk: Without Conscience.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Re: Vad är egentligen Empati?
norm23 skrev:Vad är egentligen Empati?
Empati är när jag trampar på en snigel, krossar den och säger: "Oj då. Det var ju synd."
Senast redigerad av outzaidur 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
Re: Vad är egentligen Empati?
outzaidur skrev:norm23 skrev:Vad är egentligen Empati?
Empati är när jag trampar på en snigel, krossar den och säger: "Oj då. Det var ju synd."
Och när man blir lite sorgsen av att läsa ovanstående...
Senast redigerad av carl 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
Re: Vad är egentligen Empati?
carl skrev:outzaidur skrev:norm23 skrev:Vad är egentligen Empati?
Empati är när jag trampar på en snigel, krossar den och säger: "Oj då. Det var ju synd."
Och när man blir lite sorgsen av att läsa ovanstående...
...och när man tänker att "Det var ju onödigt. Förstöra mat på det viset". Eller, nej förresten.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-04 18:11:43, redigerad totalt 1 gång.
Just det här som många aspisar beskriver att de inte kan känna något när någon är ledsen, eller när de ser någon katastrof på nyheterna där många har dött, och inte kan känna sorg eller ilska, är en av de saker jag själv inte känner igen mig i som aspergare.
Jag känner alltför mycket för folk som lider, blir otroligt ledsen om någon är ledsen i min närhet och gör allt för att trösta den. Jag tycker det är skitjobbigt när någon mår dåligt eftersom jag då mår dåligt själv. Som t.ex på det här forumet när något mår extra dåligt och pratar om att ta livet av sig så känner jag att jag bara måste rädda den(ring mej så ska jag trösta dej, ge dej vänskaplig kärlek och rädda dej ungefär).
Jag minns en gång på en begravning när en man som förlorat sin fru grät hejdlöst. Bara genom att titta på hur ledsen han var började jag att gråta lika hejdlöst som honom. Vi stod där och höll om varandra och grät tillsammans.
Det har varit riktigt jobbigt ibland eftersom jag kan minnas individer som jag aldrig kände och pratade med, som tog livet av sig i skolan för 15+ år sedan och få ångest fortfarande, för att jag inte kände den och då kunde rädda den på något sätt.
Oxå om jag såg att någon annan blev mobbad eller orättvist behandlad blev jag otroligt förbannad och var tvungen att ingripa.
Därför avskyr jag folk som dras till olyckor eller liknande bara för att stå där och glo. När jag ser sådant börjar det brinna i mej av vrede.
Att skydda de svaga pris och bry sig väldans mycket om alla orätttvisor, har ju inte varit till någon hjälp precis i ett sådant här kallt samhälle. Jag har tänkt många gånger att vad skönt det skulle vara att inte känna något alls för andra, eftersom de flesta man stött på inte har brytt sig ett skit om en själv utan bara om sina uppblåsta egon. Man är snäll och ödmjuk, men får skit tillbaka och skulden ändå för saker. Ja så har nog de flesta aspisar känt någongång.
Nej nu måsta jag äta, frugan blir sur på mej som får sitta själv vid bordet för lillgossen kommer inte heller.
kram
Jag känner alltför mycket för folk som lider, blir otroligt ledsen om någon är ledsen i min närhet och gör allt för att trösta den. Jag tycker det är skitjobbigt när någon mår dåligt eftersom jag då mår dåligt själv. Som t.ex på det här forumet när något mår extra dåligt och pratar om att ta livet av sig så känner jag att jag bara måste rädda den(ring mej så ska jag trösta dej, ge dej vänskaplig kärlek och rädda dej ungefär).
Jag minns en gång på en begravning när en man som förlorat sin fru grät hejdlöst. Bara genom att titta på hur ledsen han var började jag att gråta lika hejdlöst som honom. Vi stod där och höll om varandra och grät tillsammans.
Det har varit riktigt jobbigt ibland eftersom jag kan minnas individer som jag aldrig kände och pratade med, som tog livet av sig i skolan för 15+ år sedan och få ångest fortfarande, för att jag inte kände den och då kunde rädda den på något sätt.
Oxå om jag såg att någon annan blev mobbad eller orättvist behandlad blev jag otroligt förbannad och var tvungen att ingripa.
Därför avskyr jag folk som dras till olyckor eller liknande bara för att stå där och glo. När jag ser sådant börjar det brinna i mej av vrede.
Att skydda de svaga pris och bry sig väldans mycket om alla orätttvisor, har ju inte varit till någon hjälp precis i ett sådant här kallt samhälle. Jag har tänkt många gånger att vad skönt det skulle vara att inte känna något alls för andra, eftersom de flesta man stött på inte har brytt sig ett skit om en själv utan bara om sina uppblåsta egon. Man är snäll och ödmjuk, men får skit tillbaka och skulden ändå för saker. Ja så har nog de flesta aspisar känt någongång.
Nej nu måsta jag äta, frugan blir sur på mej som får sitta själv vid bordet för lillgossen kommer inte heller.
kram
- snuttedrutt
- Får inte posta
- Inlägg: 20
- Anslöt: 2010-06-10
Återgå till Att leva som Aspergare