Jag skulle säga ångest och stress.

Ångest och oro som ger utmattning och stress som ger sömnproblem, magproblem och tinnitus.

Jag blir även stressad och utmattad av att umgås med min familj, och det tycker jag är allra värst.

Svårt att få/behålla ett arbete (el ett som motsvarar mina kvalifikationer)

Egentligen är det svårt att peka utt ett huvudproblem, men jag röstade på ovan då det är min skolsituation som både utmattar och ger mig ångest. Dessutom är dte min skolsituation som gör att jag lätt isolerar mig hemma och hamnar i ''aspiga'' mönster.

Pieohpah skrev:Jag blir även stressad och utmattad av att umgås med min familj, och det tycker jag är allra värst.

Detta! Fast mest med min mor som troligtvis har ADHD och är en expert på att kallprata. Jag älskar henne men det tar kol på mig att umgås med henne, så jag gör det alltför sällan

Du borde lägga till den sociala biten allmänt.

Hopplösheten och den eviga kampen mot den, kanske?

Jag röstade på svårt att få vänner.

Må være verst av alt å ikke være diagnostisert kanskje.

Röstade på annat:
Att fastna i irrationella tankegångar som är svåra att ta sig ur.

Perceptionsproblem både ger mig ångest och gör att jag blir utmattad. Så jag röstade på perceptionsproblem.

davidbowie skrev:Du borde lägga till den sociala biten allmänt.

Moderator:
Det går inte att ändra alternativ i en omröstning (el ens att rätta ett enkelt stavfel). Då nollställs alla hittillsvarande röstningar.

Själv så upplever jag väl att den kassa biten är att liksom leva alls.

Men sen så skulle jag nog som jag är känna så ändå om jag vore mer neurotypisk, men har man svårt att se poängen till att börja med, så hjälper det ju inte om spegelneuronerna är brända så att man har svårare att ta till sig andras uppfattning.

På det stora hela så ser jag inte direkt några av mina problem som direkt orsakade av min diagnos.

Extrem ÅNGEST över allt som inte fungerar, alltifrån arbete/sysselsättning till relationer..

Flinta skrev:Extrem ÅNGEST över allt som inte fungerar, alltifrån arbete/sysselsättning till relationer..

Jahaa, du och det blir inte mindre med åren kan jag tyvärr meddela...

En självklar voterig för min del... Ljudkänslighet och andra sensoriska anomalier.

Jag tog: Ångest och/el depression

Jag har en lösning som fungerar "för mig" vid ångesttankar men den tänker inte jag gå in på här.

Likgiltighet/ uppgivenhet av att gång på gång gå in i osynliga väggar.

Jag vet inte vad som är värst eftersom jag inte kan jämföra med att inte ha AS... Man kan ju ha alla de där problemen även utan AS dessutom och har man något sånt problem så behöver det ju inte bero på att man har AS...

Irritation över småfel som till exempel två identiska svar i en frågelista

Men seriöst så säger jag ångesten, livet skulle vara så mycket simplare utan den.

Att ens egenskaper jämt måste problematiseras av neuromajoriteten. Det är alltid deras perspektiv som är utgångspunkten. Givetvis. Dom är ju majoriteten.

Det kan nog med lite god vilja klämmas in under diskriminering.

Zima33 skrev:Jag vet inte vad som är värst eftersom jag inte kan jämföra med att inte ha AS... Man kan ju ha alla de där problemen även utan AS dessutom och har man något sånt problem så behöver det ju inte bero på att man har AS...

Klokt formulerat och jag håller med dig, så är det ju.

Flinta skrev:Extrem ÅNGEST över allt som inte fungerar, alltifrån arbete/sysselsättning till relationer..

Ja, det är jobbigt. Jag har nästan lyckats lära mig hantera det men ibland, när man är svag, kommer det tillbaka. Men i grunden handlar det ju om att man försöker leva upp till samhällets ideal, som är ouppnåeliga för en aspergare. Man måste sätta en egen ambitionsnivå och strunta i om folk i ens omgivning tycker man är en loser.

Det värsta är när folk säger "ha AS", jag kan inte minnas när jag fick det iaf.

Huggorm skrev:

Flinta skrev:Extrem ÅNGEST över allt som inte fungerar, alltifrån arbete/sysselsättning till relationer..

Ja, det är jobbigt. Jag har nästan lyckats lära mig hantera det men ibland, när man är svag, kommer det tillbaka. Men i grunden handlar det ju om att man försöker leva upp till samhällets ideal, som är ouppnåeliga för en aspergare. Man måste sätta en egen ambitionsnivå och strunta i om folk i ens omgivning tycker man är en loser.

Jag ogillar ordet hantera men det är helt ok att du använder det. För att sänka min ångest kommer jag fortsätta göra så gott jag kan utifrån de förutsättningar jag har. Med andra till min hjälp.