Jag ser i nuläget inga fördelar med att ha AS. Alls. Det var skönt att som vuxen få veta varför jag haft alla dessa problem sedan start. Är ju ingen idé att gå runt att vara bitter, för det hjälper ju inte livssituationen, men jag kan dock känna mig så himla maktlös. Kämpar som f-n jämt för att verka "normal", andra runtomkring fattar inte hur jobbigt det är och vilken ansträngning som krävs för att bara försöka leva upp till ett någorlunda normalt leverne med socialt samspel, försörjning och allt det där. Ångest 24/7 utan medicin. Medicin hjälper till viss del, men inte i närheten av så mycket som skulle behövas.

Känner mig ofta avundsjuk på hur många NT har det. Visst har de sina problem, men de har garanterat bättre förutsättningar från början. Hur skulle mitt liv sett ut om jag inte begränsades av både AS och ADHD? Jobbig kombination. Jag har extremt höga krav på mig själv, sliter så att jag bränner ut mig själv, men tillåter inte mig själv att misslyckas med något. Många gånger har jag tänkt avsluta allt, orkar inte, jag borde ju må bra med tanke på det liv jag trots allt byggt upp - men ändå... Arbetslivet innebär ständig ångest och tung medicinering, men man måste ju. Jag måste.

Jag hatar mina funktionsnedsättningar. Folk i min närhet fattar inte hur det är. Mina föräldrar verkar skämmas nu när jag fått min diagnos, de vill inte prata om det. Tyckte att jag inte var klok som tog ett lån för att få veta. "Vad ska det vara bra för?" Sist jag tog upp ämnet sa min mamma: "Jamen, så där är nog alla lite till mans..." Är hon riktig eller? Snacka om förnekelse.

Var tvungen att skriva av mig lite. Känner mig ledsen i dag.

Mitt jäkla vankelmod är utmattande, kan inte bestämma mig, så jag blir paralyserad.

Ångest och/el depression.

Jag kan inte välja mellan perceptionsstörningar och problem med ork/exekutiva funktioner, tycker båda är lika jobbiga.

Kännsligheten och depression är en viss plåga i sig självt kan jag medge med dofter och andra liknande intryck, dock så man åker buss så är mitt största problem att jag inte kan stänga ute ljud (iallfall om jag glömt mp3 spelaren) man tvingas lyssna på meningslösa dialoger mellan folk som man inte kan stänga ute. det är genom detta som man kan dra slutsatsen att människor generellt sett är tråkiga och enformiga. notera att jag nämner människor som en separat entitet då jag gärna avsäger mig min mänsklighet trotts att jag genetiskt är strukturerad som en sådan.

Jag har på något vis trott att jag skulle vara känslig för intryck pga diagnos och visst tar jag in fler detaljer, men tror samtidigt jag är lyckligt lottad och har en förmåga att försvinna från världen. Jag har ofta undrat om det är samma sak som när "gravt" autistiska stänger av, eller en helt annan sak. Det kan vara dåligt ibland, eftersom vissa saker kräver en snabb reaktion och det tar tid att ta sig ut i verkligheten.

Annars kan jag stänga ute nästan allt, och kan jag inte det så är jag nog trött, orolig eller ngt. Det måste vara jobbigt att inte kunna göra det.

mitt ego blir skadat för att någon är sarkastisk eller ironisk och det går mig förbi, vill bara banka huvudet i väggen när det händer.

Det värsta för mig är stämpeln.. Jag vet hur man kan komma att bli behandlad om fel person får veta..

Det är därför min Asperger döljs.. Ingen får ana hur det egentligen ligger till.

/Elisabet

Att läkare nannar med en som man vore utvecklingsstörd och ej fattar ett skit...!

Lärare behandlar en som man vore efterbliven, eller ännu värre, skäller på en för saker man inte kan rå för! Okunniga jävlar utbilda er säger jag bara!(lärarna alltså)

visste inte att jag röstat i denna så jag röstade igen och såg sen att jag röstat samma

7. Problem med ork och/el exekutiva funktioner

många andra av problemen har jag inte längre (i alla fall till betydande grad, vissa har jag däremot). Just nu är värken betydligt större funktionshinder för mig tex är jag ganska säker på at jag kommer få en smärtdepression i vinter

Att folk inte 'vet var de har en', vilket är väldigt viktigt för många. Folk klarar inte av att umgås med individer, de behöver en trygg samling stämplar på en först. Och när man inte passar in i de stämplar de valt åt en på det sätt de förväntat sig blir de irriterade.

Kanskje noe av det verste med å ha AS er å ha AS uten å vite det.

Jeg fikk diagnosen Aspergers syndrom når jeg var 40 år, og enda skal det visstnok være medfødt.

Ångest och känna sig obetydlig inför andra människor

Svårt säga, kan inte bestämma mig - står emellan 1,2 och 3.
Där är det ungefär lika.

Det är det där med att fortfarande finns ett stort stigma med AS i synnerhet och funktionsnedsättningar i allmänhet. Riskerar ju och blir ofta behandlad annorlunda
så fort någon fått veta...

Nu har inte jag AS, utan atypisk autism, men jag kan ändå svara på två saker som jag tycker är extremt jobbiga och det är dels känslighet för ljud och att jag blir så överbeskyddad. När det gäller överkänslighet för ljud reagerar jag särskilt starkt på när man dammsuger textilier eller mjuka ytor med bara röret. Det låter fruktansvärt illa och när jag utreddes för att min autismliknande diagnos skulle ställas tog detta upp som ett tecken på att jag hade autism. Hur mycket et sedan stämmer överens med verkligheten kan jag inte svara på. Sedan är det det där att jag blir överbeskyddad och om det ställs frågoor till mig om mitt handikapp svarar mina föräldrar i mitt ställe om de är med.

radix skrev:Att folk inte 'vet var de har en', vilket är väldigt viktigt för många. Folk klarar inte av att umgås med individer, de behöver en trygg samling stämplar på en först. Och när man inte passar in i de stämplar de valt åt en på det sätt de förväntat sig blir de irriterade.

Klockrent!

Nu är jag ju inte diagnosticerad, klarar jobb o familj, så givet det:

All "social samvaro". Kaffepauser, fester, mingel. That kind of sh*t

Min överdrivna känslighet för ljud. Det förstör min vardag något enormt och väldigt få (utom mina föräldrar) har förståelse för det. Andra tycker bara att jag är löjlig eller tror att jag skämtar/överdriver. Inkl. min kombo.

Brustet hjärta efter att bli lämnad av sin partner, finns inget värre. Trots att man har många väldigt fina egenskaper så räcker det inte till tydligen . Varför klarar vissa "normala" människor inte av att man kan ha ångest ibland, och att man inte klarar av att vara social i vissa sammanhang? Det är väl ändå det inre hos en människa som räknas tycker jag. Har varit singel ett tag nu och saknar kärleken och gemenskapen, så om det finns någon som känner som jag så skulle det kännas trevligt att byta några ord. Jag bor i Vänersborg.

River skrev:Kanskje noe av det verste med å ha AS er å ha AS uten å vite det.

På hvilken måte?

radix skrev:Att folk inte 'vet var de har en', vilket är väldigt viktigt för många. Folk klarar inte av att umgås med individer, de behöver en trygg samling stämplar på en först. Och när man inte passar in i de stämplar de valt åt en på det sätt de förväntat sig blir de irriterade.

Då väljer man några stämplar folk gillar och tror på. Samt gör så att de stämplarna stämmer. Folk kan dock få spader när man går vidare och inga stämplar längre stämmer.

kiddie skrev:Jag har på något vis trott att jag skulle vara känslig för intryck pga diagnos och visst tar jag in fler detaljer, men tror samtidigt jag är lyckligt lottad och har en förmåga att försvinna från världen. Jag har ofta undrat om det är samma sak som när "gravt" autistiska stänger av, eller en helt annan sak. Det kan vara dåligt ibland, eftersom vissa saker kräver en snabb reaktion och det tar tid att ta sig ut i verkligheten.

Annars kan jag stänga ute nästan allt, och kan jag inte det så är jag nog trött, orolig eller ngt. Det måste vara jobbigt att inte kunna göra det.

Hm det där har jag också funderat på, jag kan också stänga av rätt bra.
Dock händer det inte när barnen är med eller om jag håller på med hästar då är det raka motsatsen, alla sinnen är liksom över då (för över).

Men just bland bara människor eller om jag ska handla eller så, då stänger jag av, kan bara bitvis tvinga mig ur det.

Problemen med att kunna skapa någon form av en mer intim relation med någon jag faktiskt vill ha det med. Det är nog det värsta som jag upplever med asperger egentligen, annars lider jag inte mycket av det.

Hej jag är *ny* här vet inte om jag har asp. Men 90% av det som har diskuterats här stämmer in på mig.
Men jag är mer som en kameleont när jag var yngre tonåring fick jag höra att jag hade fler personligheter av vänner.

Jag anpassar/anpassade(när jag var yngre) mig efter människor/situationer hur dom går,skrattar,pratar,skämtar...själv har jag extremt svårt att förstå sarkasm eller ironi.

Men genom att åren har rullat på så har jag lärt mig olika knep för att kunna läsa av olika människor och att man inte kan säga vad man tänker på *RAKT UT*

(Är dock under utredning nu)