Svårt att säga vad som är jobbigast, så mkt som är så jobbigt med min autism.
Men det jag tror är jobbigast är min känslighet för sinnesintryck och att jag inte klarar saker jag borde klara som man ska.

Att man ofta blir missförstådd och kommer ofta med fel ordval i fel situationer. Vilket leder till vilda diskussioner som får ens hjärna att koka över.

Eller så är det dom starka sinnesintrycken man får stå ut med varje dag.

Kristofer skrev:Livet i sig.

Så kan det vara. Så är det nog.

Trådfrågan är egentligen, ju mer man tänker och tittar på den, väldigt komplex eller i viss mening svårbesvarad.

Jobbigast avseendes vad med Aspergers syndrom?

Utan att jag vill röra till det så blir frågeställningen problematisk ju mer jag reflekterar över den nästan.

Livet i sig – är noghända det som det någonstans mest av allt handlar om.

biologic skrev:Att vara socialt utanför. Idag fikade jag med två gamla kompisar från skoltiden, och fick reda på att alla hade varit på fest hos en gammal klasskompis (min dåvarande bästa kompis) på juldagen. Därefter hade de gått ut på krogen. Hela det gamla kompisgänget från gymnasiet närvarade, utom jag, som inte var bjuden. Tydligen hade de gjort samma sak redan förra året.

Jag förstår ingenting. Känner mig så ledsen, även om jag inte gillar att festa så blev jag helt utfryst.
Den ena som jag fikade var min bästa vän i många år. Visste inte ens att han var hemma nu i jul. Fick reda på det via den andra kompisen som bjöd in oss båda på fika.

Alltså, fy f*nnnn..... Finns det ingen lojalitet i nån "kompis" längre!?! >_> Detta påminner mig om en gammal kompis jag hade som jag sen trodde jag skulle få ha när jag började högstadiet, men efter ett litet tag så fryste hon ut mig och bedömde mig som en som var av "lägre status", dum i huvudet och allting, och då hade jag inte ens fått min AS-diagnos än, vilket jag tvivlar på hade hjälpt alls om dom klasser jag gått i fick veta det. Då hade dom antagligen sett mig som ett ännu större missfoster som vart psykisk sjuk på riktigt...
Blir så jäkla ledsen när jag hör historier som din om så-kallade-vänner som bara sviker och fryser ut en...

...Att inte få till en fungerande vardag och som känns betydelsefull och givande..om det har enbart med aspergern att göra vet jag inte... känna sej spänd och orolig i sociala sammanhang och svårt att få fram nåt ur käften i grupp..... fick nyligt ett sms från ett boendestöd där det stod..att jag gör ett bra jobb med mej själv och det är bara att tacka för beröm men kan inte själv fatta det riktigt tyvärr känns bara som man står och stampar på samma fläck..ingen utveckling för fem öre ens.. men seriöst nu..önskar man hade nåt positivt nu att säga om asperger men sorry

Vet inte hur vanligt det är med synfel om man har asperger..tänker på ögonkontakt..för egen del har jag nedsatt syn och problem att fästa blicken på något så det underlättar ju inte för mej att se en människa i ansiktet när man har nedsatt syn plus social fobi...försvårar det hela i vardagen..fruktansvärt frustrerande jo just det vänster öga skelar lätt..har fått höra att man inte använder det ögat så detta känns inte så positivt att stå ut med...kan bli uppfattad som man skulle använda droger.. suck.. har då aldrig rört knark i hela mitt liv.

Att bli uppfattad som en skum människa är inte så roande precis..händer tyvärr..sen skylla bara på asperger gör jag inte nu..bara en diagnos man fått som sagt.

Förutom asperger som man fick år 2000 av en psykolog hade man en tragisk uppväxt som kan ha påverkat ens personlighet negativt... så kan inte skylla allt på syndromet nu och gör det inte heller, arton år missade jag en hel del..kommer inte ihåg mycket från tidigare liv och ungdomstiden är som borta helt för mej.

treeman skrev:

biologic skrev:Att vara socialt utanför. Idag fikade jag med två gamla kompisar från skoltiden, och fick reda på att alla hade varit på fest hos en gammal klasskompis (min dåvarande bästa kompis) på juldagen. Därefter hade de gått ut på krogen. Hela det gamla kompisgänget från gymnasiet närvarade, utom jag, som inte var bjuden. Tydligen hade de gjort samma sak redan förra året.

Jag förstår ingenting. Känner mig så ledsen, även om jag inte gillar att festa så blev jag helt utfryst.
Den ena som jag fikade var min bästa vän i många år. Visste inte ens att han var hemma nu i jul. Fick reda på det via den andra kompisen som bjöd in oss båda på fika.

Om du vill kan du kanske ta dej tillbaka socialt i den gruppen.

Varför skulle någon vilja försöka ta sig in i en grupp man blivit utfryst från?

Exploitbat skrev:

treeman skrev:

biologic skrev:Att vara socialt utanför. Idag fikade jag med två gamla kompisar från skoltiden, och fick reda på att alla hade varit på fest hos en gammal klasskompis (min dåvarande bästa kompis) på juldagen. Därefter hade de gått ut på krogen. Hela det gamla kompisgänget från gymnasiet närvarade, utom jag, som inte var bjuden. Tydligen hade de gjort samma sak redan förra året.

Jag förstår ingenting. Känner mig så ledsen, även om jag inte gillar att festa så blev jag helt utfryst.
Den ena som jag fikade var min bästa vän i många år. Visste inte ens att han var hemma nu i jul. Fick reda på det via den andra kompisen som bjöd in oss båda på fika.

Om du vill kan du kanske ta dej tillbaka socialt i den gruppen.

Varför skulle någon vilja försöka ta sig in i en grupp man blivit utfryst från?

+1

Har gjort försök att åstadkomma det men funnit att priset är oerhört högt. För att komma ens i närheten krävdes att jag gjorde kraftfullt våld på min egen person och det blev mest ett slags parodi.
Har valt att lämna grupperingar mer än en gång just för att jag känt att när jag inte är "den där roliga partypinglan" så duger jag inte. Så ytlig kontakt är inget att ha.
Men så står jag relativt ensam också.. något jag börjar lära mig att acceptera och istället göra något bra av, utifrån mig själv.

Så för att svara på trådämnesfrågan: Min omförmåga till ett socialt samspel som ger mig de sociala kontakter jag känner att jag ibland behöver. Vissa dagar är ensamhetskänslan oerhört plågsam..

(Träffarna med andra AS-personer här i Sthlm känns lovande. Ingen som undrar vad för slags ufo jag är )

treeman skrev:
Om du vill kan du kanske ta dej tillbaka socialt i den gruppen.

Nja, det verkar ju inte precis vara som så... Skiter hellre i det, jag är tydligen inte välkommen, och då får det vara så.

Exploitbat skrev:

treeman skrev:

biologic skrev:Att vara socialt utanför. Idag fikade jag med två gamla kompisar från skoltiden, och fick reda på att alla hade varit på fest hos en gammal klasskompis (min dåvarande bästa kompis) på juldagen. Därefter hade de gått ut på krogen. Hela det gamla kompisgänget från gymnasiet närvarade, utom jag, som inte var bjuden. Tydligen hade de gjort samma sak redan förra året.

Jag förstår ingenting. Känner mig så ledsen, även om jag inte gillar att festa så blev jag helt utfryst.
Den ena som jag fikade var min bästa vän i många år. Visste inte ens att han var hemma nu i jul. Fick reda på det via den andra kompisen som bjöd in oss båda på fika.

Om du vill kan du kanske ta dej tillbaka socialt i den gruppen.

Varför skulle någon vilja försöka ta sig in i en grupp man blivit utfryst från?

Försökte bara var lite positiv.

biologic skrev:

treeman skrev:
Om du vill kan du kanske ta dej tillbaka socialt i den gruppen.

Nja, det verkar ju inte precis vara som så... Skiter hellre i det, jag är tydligen inte välkommen, och då får det vara så.

Jo. Sounds sad. Men du klarar dej du är stark

ZeldAlice skrev:

biologic skrev:Att vara socialt utanför. Idag fikade jag med två gamla kompisar från skoltiden, och fick reda på att alla hade varit på fest hos en gammal klasskompis (min dåvarande bästa kompis) på juldagen. Därefter hade de gått ut på krogen. Hela det gamla kompisgänget från gymnasiet närvarade, utom jag, som inte var bjuden. Tydligen hade de gjort samma sak redan förra året.

Jag förstår ingenting. Känner mig så ledsen, även om jag inte gillar att festa så blev jag helt utfryst.
Den ena som jag fikade var min bästa vän i många år. Visste inte ens att han var hemma nu i jul. Fick reda på det via den andra kompisen som bjöd in oss båda på fika.

Alltså, fy f*nnnn..... Finns det ingen lojalitet i nån "kompis" längre!?! >_> Detta påminner mig om en gammal kompis jag hade som jag sen trodde jag skulle få ha när jag började högstadiet, men efter ett litet tag så fryste hon ut mig och bedömde mig som en som var av "lägre status", dum i huvudet och allting, och då hade jag inte ens fått min AS-diagnos än, vilket jag tvivlar på hade hjälpt alls om dom klasser jag gått i fick veta det. Då hade dom antagligen sett mig som ett ännu större missfoster som vart psykisk sjuk på riktigt...
Blir så jäkla ledsen när jag hör historier som din om så-kallade-vänner som bara sviker och fryser ut en...

Tack för din omtanke! Usch, jag förstår verkligen känslan där. Har varit med om liknande själv, när den enda kompis jag hade på mellanstadiet började högstadiet och bytte skola (jag gick i klassen under). Plötsligt slutade hon höra av sig, och när jag började högstadiet ett år senare så kände vi inte varandra.

Har också funderat på det där, om det hade varit värre att ha sin diagnos redan då. Jag fick ju min när jag skulle fylla 25, men man hade kanske kunnat hålla den hemlig trots allt. Vet nu i efterhand att de hade en "AS-grupp" med socialt utfrysta aspisar på min högstadieskola. De fick umgås och göra saker tillsammans för att lära känna varandra, t.ex. baka i hemkunskapssalen, se film o.s.v. Kanske hade jag hittat nya vänner där (en av dessa känner jag idag, det var hon som berättade om gruppen). Men det går ju bara att spekulera om i efterhand. Det kanske hade blivit så att de hade tyckt att man gått i "CP-klass" istället.

Utmattningen och stressen. Det blir värre för var år och lägger en blöt filt över allt som är (eller borde vara) positivt i tillvaron. Följdverkningarna i form av depression, ångest och fysisk ohälsa är inga höjdare de heller. Svårt att reda ut vad som är orsak till vad i nystanet mellan tinningarna dock.

Den extrema stresskänsligheten, alla plötsliga utbrott som jag utsätter min familj (man och barn) för när det inte blir som jag tänkt, att jag måste ha plan A & B & C & F innan jag ska iväg på någonting, att jag längtar efter vänner men inte klarar att skapa vänskap av de ytliga kontakter jag har, att det är så mycket jag måste klara som förälder (som säkerligen inte hade varit några problem för en NTförälder), att jag känner mig ensam även när jag har folk omkring mig, att jag inte vågar söka jobb.. Det är väl de jobbigaste sakerna precis just nu..

Min familj avfärdar bara min AS (vill i nuläget inte göra en utredning så jag har det inte på papper), men det beror säkert på att den inte märks så tydligt som hos mina bröder. Kanske för att jag "varit tvungen" att lära mig hur jag ska göra i vissa situationer och att jag alltid hållit det jobbiga inom mig och valt att för det mesta hålla mig för mig själv?

För mig var det en aha-upplevelse när jag förstod varför jag är som jag är och gör som jag gör. Det känns som en lättnad i vissa avseenden men samtidigt känns det tungt när jag inser att det kanske faktiskt inte blir bättre med tiden..

Man ser lätt ner på sig och utmålar sig mer negativt än man borde...

Uddaaspergare skrev:Vet inte hur vanligt det är med synfel om man har asperger..tänker på ögonkontakt..för egen del har jag nedsatt syn och problem att fästa blicken på något så det underlättar ju inte för mej att se en människa i ansiktet när man har nedsatt syn plus social fobi...försvårar det hela i vardagen..fruktansvärt frustrerande jo just det vänster öga skelar lätt..har fått höra att man inte använder det ögat så detta känns inte så positivt att stå ut med...kan bli uppfattad som man skulle använda droger.. suck.. har då aldrig rört knark i hela mitt liv.

Du, det du nämner här med nedsatt syn och allt, kunde inte hålla med mer! Jag har själv nedsatt syn, vågar inte bära linser så jag har glasögon. Men också så är nedsatt syn vanligt i min familj och släkt, det som jag däremot skäms över och gort mycket förut att jag undvikigt social kontakt och att titta åt en del håll är min skelögdhet, och den är inget jag ens kan operera bort om jag ens hade velat det. Det jobbigaste med det är att man blivit retad för det. Ett par fjortisar (och då menar jag riktiga Barbie-Bimbos till hjärnor) retade mig ofta och gjorde grimager med ögonen till mig för min skelögdhet som jag inte kan göra ett skit åt. En gång pratade dom helt plötsligt randomly om mig i en intervju med en reporter: "Då kan väl ena ögat kolla på reporten och den andra in i kameran!" Verkligen.... trevligt.... >_>

biologic skrev:Tack för din omtanke! Usch, jag förstår verkligen känslan där. Har varit med om liknande själv, när den enda kompis jag hade på mellanstadiet började högstadiet och bytte skola (jag gick i klassen under). Plötsligt slutade hon höra av sig, och när jag började högstadiet ett år senare så kände vi inte varandra.

Har också funderat på det där, om det hade varit värre att ha sin diagnos redan då. Jag fick ju min när jag skulle fylla 25, men man hade kanske kunnat hålla den hemlig trots allt. Vet nu i efterhand att de hade en "AS-grupp" med socialt utfrysta aspisar på min högstadieskola. De fick umgås och göra saker tillsammans för att lära känna varandra, t.ex. baka i hemkunskapssalen, se film o.s.v. Kanske hade jag hittat nya vänner där (en av dessa känner jag idag, det var hon som berättade om gruppen). Men det går ju bara att spekulera om i efterhand. Det kanske hade blivit så att de hade tyckt att man gått i "CP-klass" istället.

Det var så lite! Vet ju hur det måste kännas och bli utfryst på det viset plus att jag, som sagt, själ varit med om det. Och det är verkligen för j*vligt! Och det du beskriver om din "kompis", var typ samma med min, när vi började högstadiet så kände vi knappt varandra, plus att hon blev en riktig fjortis-slyna också! Och efter all tid och allt som hänt, så många gånger jag gav henne nya chanser och förlät henne, så behandlade hon mig som om jag var helt dum i huvudet plus en som inte var värdig något ALLS eller nån plats ALLS i världen. Och ärligt talat efter allt det och andra saker som hänt, hatar slynan fortfarande!!! Har än idag visioner och dagdrömmerier inom mig om henne plus alla dom som skadat och hackat på mig psykiskt och med ord, jag ser bara karmosin rött!...

Och ja, tyvärr är det inte så att alla är förstående eller nåt om man skulle berätta om sin AS. Av min erfarenhet så ger de en bara ännu mer anledning att kalla för "dum-i-huvudet", "CP-skadad" och ett psykiskt sjuk ABC barn helt enkelt. Är så sorgligt hur det ska behöva vara ibland...

Men nu kan jag känna, särsilt efter alla underbara människor jag träffat pga min AS diagnos och grejer och ting jag gått med om, skulle inte bry om jag hamnade i statuset hos "CP-klassen" när man redan är av lägre status i deras ögon iallafall. Personligen känner jag så, men också är det så himla svårt det där... Men också, allt man vill är ju att ha äkta, lojala vänner som accepterar en och tycker om en för den man är. Det är det som är så hemskt med dagens samhälla, man måste alltid sätta på sig en mask eller nåt för att få vara med i mängden, iallafall i dom flesta...

Vad utmärker dig som individ som just har Aspergers?
känner ingen annan med AS (förutom en som jag knappt känner) så jag vet inte avd som är utmärkande, jag har inget att jämföra med.

Hur kände du dig när du fick diagnosen? Bättre/Sämre ?
bättre - sämre - bättre men vad jag förstått av folk här på forumet är det ganska vanligt att variera i början iallafall.

Har folk runtomkring dig, förändrats/beter sig annorlunda?
min lss kontakt hade jag som karateinstruktör förr och hon har blivigt mer "klappa på huvudet"ig samma med min moster (som har en som med AS)
resten är väl ganska marginellt förändrat.

cad är jobbigast med AS?
att inte ha ork (är ej säker på att det är pga AS kan vara pga min värk), att inte tåla stress och att inte få tummen ur.
men just nu så är min AS inte det jobbigaste i livet, att inte kunna lyfta ett halvtomt mjölkpaket eller att inte kunna somna pga smärta och tröttheten och deprissionen pga smärtan är det värsta just nu.

....Att man igår såg för första gången..I rymden finns inga känslor...snacka om konstig syn på asperger..ökad förståelse? nä knappast!

Läste nånstans om filmen...Charmigt om asperger... mej gav den inget positivt nu.

Om någon ser nåt som är bra med filmen...skulle va intressant då att få veta vad?

Enda jag kan säga nu..kränkande är ordet! finns fler som tycker som mej.

Ja, alltså ... många nämner detta med socialt samspel. Jag har inte haft så stora möjligheter till socialt utbyte i praktiken, utan har varit isolerad och utanför samhället. Jag tycker att jag och en hel del andra med denna störning borde ha socialt umgänge mycket mer än de flesta, så att vi kan träna och ta igen vad vi missat. Det går. Det vet jag. Problemet är att att jag inte fått mitt liv och mig själv att fungera. Om jag t.ex. går en kurs där jag trivs i gruppen. ligger bra till med betygen och får kompisar, trivs med läraren och allting, är hur på hugget och hur optimistisk som helst, men sen plötsligt slutar gå dit därför att vardagen kollapsar när jag skäms och är chockad över att en relation spruckit i mitt privatliv så blir det förödande på så oerhört många sätt. Det gäller att komma in i goda spiraler, så att säga.

Ibland har jag rest iväg för att träna på mina sociala förmågor. Förra sommaren reste jag till Turkiet. men i min desperation var jag för impulsiv med att bestämma mig för resan och det blev dåligt planerat och inte alls som jag tänkt. Det var på många sätt en fantastisk upplevelse, men jag var ensam, isolerad, ledsen, orolig och umgicks med självmordstankar på hotellrummet.

Jag funderade på det härom dan. Med grupper. Jag kunde räkna till drygt 25 grupper som jag varit inne i mitt vuxna liv. Trots att det bara är två grupper som varit fullständig katastrof så känner jag mig kapitalt misslyckad och talar om att ofta ha problem med grupper, trots att det är så få numerärt sett. Det har funnits undantag, men i majoriteten av fallen funkar det väldigt bra, jag kommer in bra, blir omtyckt, får bra kontakt, trivs.

Men anledningen till att jag tenderar att se det så svart är att jag inte fått det stöd jag behöver i livet. Jag behöver någon i bakgrunden som stöttar, som jag kan prata av mig hos, som kan förstå, och ge tips först när det är läge och i slutändan pusha på. Och anledningen till detta är också att de problem jag faktiskt upplevt har känts så oerhört stigmatiserade och jag har skämts något rent enormt och varit livrädd och haft världens ångest.

DE som är jobbigast för mej är sociala bitarna oftast.
Även om man har jobb på Samhall så blir de för mycket där också.

Men de är mycket annat som spelar in för mej,att t.ex. säga att man ska iväg nånstans så ändrar sig personerna i fråga så blir de bara kaos.
DE hände mej iår på festivalen. Hade med mej mitt ex som ja var ihop med då. Å då tyckte hon at vi skulle vara på campingen å ha de trevligt med folket där.. å de vart totalt fel för mej. Så de vart mest jobbigt.

Men de har sina ljusa punkter i livet å.

De jobbiga kan ja omvandla till något bra! Lärdomar! På både gott å ont.