lindrin skrev:Helt klart det här med bristen på nära vänner. Varför kan dom inte bara gilla mig!!!

Drt jobbigaste är att jag kan sörja det jätte mycket, men samtidigt känna att jag nog inte skulle orka med om jag fick det.

Kanske skulle funka med någon som liknar en?

+1

lindrin skrev:Helt klart det här med bristen på nära vänner. Varför kan dom inte bara gilla mig!!!

Drt jobbigaste är att jag kan sörja det jätte mycket, men samtidigt känna att jag nog inte skulle orka med om jag fick det.

Kanske skulle funka med någon som liknar en?

Håller med. Vad jag märkt så hjälper det inte med någon som liknar en. Kanske blir det bättre i framtiden.

Signatur skrev:

lindrin skrev:Helt klart det här med bristen på nära vänner. Varför kan dom inte bara gilla mig!!!

Drt jobbigaste är att jag kan sörja det jätte mycket, men samtidigt känna att jag nog inte skulle orka med om jag fick det.

Kanske skulle funka med någon som liknar en?

Håller med. Vad jag märkt så hjälper det inte med någon som liknar en. Kanske blir det bättre i framtiden.

Är 35 nu, har blivit lite bättre, men det är allt marginellt.

lindrin skrev:Drt jobbigaste är att jag kan sörja det jätte mycket, men samtidigt känna att jag nog inte skulle orka med om jag fick det.

Låter lite borderline, så jag kan nog åxå skriva under på det

antonius skrev:

lindrin skrev:Drt jobbigaste är att jag kan sörja det jätte mycket, men samtidigt känna att jag nog inte skulle orka med om jag fick det.

Låter lite borderline, så jag kan nog åxå skriva under på det

Iprincip alla kriterierna för borderline stämmer på mig, men fick ändå inte diagnosen. För många människor kan känna så och alla människor gör det ofta någon gång i livet sa min psykolog.

Ingen som har lite konkreta tips på vad som förväntas av en liksom? Jag kan klicka väldigt med någon men sen tar det stopp någonstans på vägen. Det är som att en osynlig mur kommer upp,ett motstånd inuti och något blir fel och går sen inte att reparera.

Att många människor tyvärr har fått en generaliserad bild av människor med Asperger Syndrom. Många faktoriserar och får för sig att alla fungerar på ett visst sätt, vilket vi alla vet är osanning.

Att nu bli inordnad i det stora "Autismspektrumet".

-"Hej kompis, har du en diagnos?"
-"Ja du, förut kunde jag helt enkelt säga Asperger. Men nu ska det heta: Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med inriktning autismspektrumtillstånd enligt DSM-IV"...
-"Jahaa, då förstår jag...[inte]".

Varpå åhöraren först börjar backa långsamt bort, vänder sig sedan och börjar springa bort från den galna, plötsligt babblande ("han har ju för f-ks sake inte sagt ett ord på 5 år, och så plötsligt..."), böldpestsmittade, schizofrenparanoida individen.

-"Hej kompis, har du en diagnos?"

Låter som en sån där grej som en psykotisk brud skulle säga. xD "Snälla, säg till mig din diagnos, så jag kan skada dig."

Colours skrev:

Zima33 skrev:Det gjorde jag också när jag var yngre. Har lärt mig hålla tillbaks det nu och sätta handen för munnen så det inte syns att jag ler.

Varför inte alltid hålla upp?

Hur menar du med hålla upp?

Att fastna i jobbiga tankar, och ha svårt att ta sig ur dom.

Jag skulle kunna göra listan långt men tjena! Det värsta?
Det är väl själva diagnosen eller?

Det är bristen på riktiga vänner och sociala sammanhang, sen har man ju dessa tankar man fastnar i och trasslar in sig i och har svårt att komma ur. Sen har man ju samhället som inte gör det de ska göra, vi har ju faktiskt rätt till lika liv som vem som helst fast med stöd och hjälp.

Beroendet av rutiner och egen tid för att hålla i hop helheten, eller fungera "normalt" (vad det nu innebär?)
Summan av detta är (för mig) isolering, och att inte ha ett fungerande socialt umgänge. Skäms ibland, mest för att jag har dåligt samvete för andras skull. Märks även när jag reser bort, ujuj, undviker det (tyvärr)

strondie skrev:

antonius skrev:

lindrin skrev:Drt jobbigaste är att jag kan sörja det jätte mycket, men samtidigt känna att jag nog inte skulle orka med om jag fick det.

Låter lite borderline, så jag kan nog åxå skriva under på det

Iprincip alla kriterierna för borderline stämmer på mig, men fick ändå inte diagnosen. För många människor kan känna så och alla människor gör det ofta någon gång i livet sa min psykolog.

Strondie När fick du din diagnos Asperger? Ser att du bor i Götlaborg Kul, nästan grannar

blasmurfens skrev:Det är bristen på riktiga vänner och sociala sammanhang, sen har man ju dessa tankar man fastnar i och trasslar in sig i och har svårt att komma ur. Sen har man ju samhället som inte gör det de ska göra, vi har ju faktiskt rätt till lika liv som vem som helst fast med stöd och hjälp.

Tack! Avskyr dom flesta arbetande inom neuropsyk, j-a maktmissbrukare! Översittare, tror att dom kan bete sig hur dom vill, för att "det inte syns", grrrrr!

Att en blir socialt matt trots gott om fysisk och psykisk kraft.

Tigerklo skrev:Kanske nämnts men igångsättningsproblem (heter det så?). Annars vet jag inte så mycket vad som är Aspergers drag hos mig. Eller jo jag kan vara orolig inför nya ting, fast jag har heller aldrig blivit uppmuntrad som barn så svårt att veta vilket.

Som schizofrenipatient, med en hel del passivitet och s.k. negativa symtom, så blev jag väldigt nyfiken på begreppet igångsättningsproblem.

Jag behöver få hjälp för att komma igång med många saker - och har jag kommit igång, så kan det saknas engagemang för att göra klart det.

Är det vanligt att Aspiesar har sådana problem? Det klarnade lite i min bild av mig själv!

Att jag aldrig passar in nånstans, och relationer/dejting D: Det är så otroligt svårt och något jag mår så dåligt över!

Och som nån skrev: Att omgivningen är så otroligt oförstående och verkar knappt ens vilja förstå D:

Att ej förstå alla sociala "regler".....allt som har med människor är krångligt. I övrigt är det väl inte något särskilt.....

Det ständiga analyserandet av vad andra säger, att försöka förstå.
Ständigt utmattad och förvirrad av omvärlden

Svårt att säga vad som är jobbigast, men det jag kommer att tänka på nu är dels mina sensoriska problem, som jag inte bara lider av varje dag men som jag inte heller kan fly undan eftersom de förföljer mig in i mitt hem (då jag inte bor ensam i en stuga ute på en öde ö någonstans), samt alla sociala situationer som förvirrar mig jämt och ständigt. Det är ansträngande att jag sällan vet vad som förväntas av mig och att jag alltid måste gissa mig till vad folk tycker och tänker. Det känns som att jag jämt missförstår andra eller att de missförstår mig, och det är jobbigt.

NovemberGirl skrev:Det ständiga analyserandet av vad andra säger, att försöka förstå.
Ständigt utmattad och förvirrad av omvärlden

Allmänt babbel kommer jag aldrig gå in för, d tar för mkt energi.

Dessvärre leder d till utanförskap på många arbetsplatser, utbildningar, släktmiddagar osv. Att finnas men ändå inte vara med.

Flinta skrev:

NovemberGirl skrev:Det ständiga analyserandet av vad andra säger, att försöka förstå.
Ständigt utmattad och förvirrad av omvärlden

Allmänt babbel kommer jag aldrig gå in för, d tar för mkt energi.

Dessvärre leder d till utanförskap på många arbetsplatser, utbildningar, släktmiddagar osv. Att finnas men ändå inte vara med.

Ja precis, man lever som parallellt med alla andra.
Och man blir påmind om det varje dag, jag känner ofta så på jobbet.
Jag är så pass tjurig också att jag vill verkligen kunna förstå hur andra tänker och funkar även fast att jag vet att jag aldrig riktigt kommer att kunna det,.. moment 22