Vad är det jobbigaste med Aspergers?

av **dotssquare** » 2013-04-04 19:09:48

Att jag under vredesutbrott (hemma i min ensamhet) har sönder dyra saker så jag inte har kvar några pengar. Eller att jag under mina maniska intresseperioder köper på mig saker som jag sen aldrig använder.
(smiley med säck över sig)

av **Bluebite** » 2013-04-06 9:45:39

Jobbigast är att jag känner mig konstig och obekväm bland andra människor.
När jag får vara för mig själv så trivs jag med hur jag är, men bland andra så tycker jag hela världen blir konstig...

av **antonius** » 2013-04-06 11:33:16

Bluebite skrev:Jobbigast är att jag känner mig konstig och obekväm bland andra människor.
När jag får vara för mig själv så trivs jag med hur jag är, men bland andra så tycker jag hela världen blir konstig...

Ja det känner väl de flesta med AS igen, när man blir tvungen att vara social bland en massa NT eller normala då. :roll:

Paradoxalt nog blir det åtm för mig att är jag tillsammans med de som är lite ''speciella och udda'' som mig, är det sällan problem, jag kan nästan känna mig, eller vad jag tror är lycklig då. :-)005

Och det är något som är jobbigt med AS, för oftast just på grund av de är ''eljest'' som vi säger i norrland, för man oftast inte behålla dom kompisarna, och så blir man ensam där igen. :-)004

Och det är klar då är det en ny jobbig sak som lätt kan uppstå, att man tenderar isolera sig igen, tills någon ny ''knäppis'' som en själv dyker upp. Och då är man happy again. Som en jäkla jo-jo.

av **Bluebite** » 2013-04-06 11:57:45

antonius skrev:Ja det känner väl de flesta med AS igen, när man blir tvungen att vara social bland en massa NT eller normala då.

Paradoxalt nog blir det åtm för mig att är jag tillsammans med de som är lite ''speciella och udda'' som mig, är det sällan problem, jag kan nästan känna mig, eller vad jag tror är lycklig då.

Och det är något som är jobbigt med AS, för oftast just på grund av de är ''eljest'' som vi säger i norrland, för man oftast inte behålla dom kompisarna, och så blir man ensam där igen.

Och det är klar då är det en ny jobbig sak som lätt kan uppstå, att man tenderar isolera sig igen, tills någon ny ''knäppis'' som en själv dyker upp. Och då är man happy again. Som en jäkla jo-jo.

Jag kan hålla med dig om att det kan kännas lite lättare att umgås med personer som är 'speciella och udda', mest för att jag inte känner ett tvång att försöka tolka dem rätt och vara så analyserande för att förstå det 'normala' och kunna bete mig rätt. Men jag har inga vänner och känner inte heller något direkt behov av det.
Men jag blir avundsjuk på gamla vänner/de man pluggat tillsammans med osv på Facebook, som umgås, grillar, reser ihop och pratar minnen och framtida äventyr.
Exempelvis så sms:ade en person och frågade hur min Påsk hade varit. Jag svarade att den hade varit jättebra. Hon undrade vilka jag varit med, varpå jag svarar att jag var hemma ensam hela helgen (vilket för mig är precis som jag vill ha det). Hon skrev inget mer efter det... :-)004

För mig är det väldigt nytt med AS, jag har precis screenats och fått remiss skickad om utredning. Jag har alltid haft en viss mån av oförståelse till varför jag aldrig kan lyckas vara 'normal' och känt mig misslyckad.

av **antonius** » 2013-04-06 13:51:36

Bluebite skrev:
antonius skrev:Ja det känner väl de flesta med AS igen, när man blir tvungen att vara social bland en massa NT eller normala då.

Paradoxalt nog blir det åtm för mig att är jag tillsammans med de som är lite ''speciella och udda'' som mig, är det sällan problem, jag kan nästan känna mig, eller vad jag tror är lycklig då.

Och det är något som är jobbigt med AS, för oftast just på grund av de är ''eljest'' som vi säger i norrland, för man oftast inte behålla dom kompisarna, och så blir man ensam där igen.

Och det är klar då är det en ny jobbig sak som lätt kan uppstå, att man tenderar isolera sig igen, tills någon ny ''knäppis'' som en själv dyker upp. Och då är man happy again. Som en jäkla jo-jo.

Jag kan hålla med dig om att det kan kännas lite lättare att umgås med personer som är 'speciella och udda', mest för att jag inte känner ett tvång att försöka tolka dem rätt och vara så analyserande för att förstå det 'normala' och kunna bete mig rätt. Men jag har inga vänner och känner inte heller något direkt behov av det.
Men jag blir avundsjuk på gamla vänner/de man pluggat tillsammans med osv på Facebook, som umgås, grillar, reser ihop och pratar minnen och framtida äventyr.
Exempelvis så sms:ade en person och frågade hur min Påsk hade varit. Jag svarade att den hade varit jättebra. Hon undrade vilka jag varit med, varpå jag svarar att jag var hemma ensam hela helgen (vilket för mig är precis som jag vill ha det). Hon skrev inget mer efter det...
För mig är det väldigt nytt med AS, jag har precis screenats och fått remiss skickad om utredning. Jag har alltid haft en viss mån av oförståelse till varför jag aldrig kan lyckas vara 'normal' och känt mig misslyckad.

Men det är väl det att man förväntas av NT att man ska vara social, fast man inte är det. Dom vill liksom pracka på en situationer man är så obekväm med. Och ställer sig helt oförstående till att man inte är komfortabel med vissa situationer, som dom tycker är skitkul. Och då blir det ju per atuomatik att man känner sig på ngt sätt underlägsen och mer udda än man borde gjort om problematiken var mer känd. Och acepterad.

NT tror väl oftast att AS, eller allt inom Autismspectrat för den delen är ngt man kan bota i ett huj, och sen är allt bra som en influensa eller nått. När problemet som VI vet är mycket mer komplext. och är mer att likna vid en personlighetstörning, kan inte de exakta termerna för detta, är ju ingen psykiatriker.

Faktum är väl att att umgås med NT i mindre grupper kan man ju 'överleva', men det är lika bra att tala om att det måste ske på dina vilkor med en gång. Man får dra en 'vit lögn' att man ska på ett möte senare, måste hem och sova för man ska upp tidigt och träna, etc etc. Låter ju lite jobbigt för AT som alltid är uppriktiga, men tyvärr måste vi ibland anpassa oss och spela lite på NT:s planhalva :-)033

av **Bazooka** » 2013-04-07 11:49:15

Största praktiska är väl att alla sammanhang där jag "känner att nu måste jag producera social person", att jag undviker dessa, eller mår dåligt då de inte går att undvika.

Största återkommande ångestskaparen är julklappsutdelningen i familjen(känner någon igen sig i den?)

av **Bluebite** » 2013-04-07 11:59:11

Bazooka skrev:Största återkommande ångestskaparen är julklappsutdelningen i familjen(känner någon igen sig i den?)

Jag känner igen mig väldigt väl när det kommer till julklappsutdelning. Så pass att jag helst firar jul ensam. Men nu är min syster gravid och när småttingar kommer så måste jag nog åter stå ut med julen...

av **antonius** » 2013-04-07 12:31:03

Sant, jul är pest, är man och firar jul som NT vill är det hemskt, är man hemma känns det bättre, men man upplever det som man är den ensamaste på planeten.

Är så jobbigt att vara 'växlad', varför är man så jäkla aspie? Vad har man gjort för att få detta straff? :-)004

av **Schmetterling** » 2013-04-07 12:59:38

Kommunikationssvårigheterna. På tät andraplats perceptionsstörningarna.

av **antonius** » 2013-04-07 18:46:44

Schmetterling skrev:Kommunikationssvårigheterna. På tät andraplats perceptionsstörningarna.

En sak som är jobbig är beröringar, när en jag känner som är en mycket nära vän ger mig en lätt kram, känns det som marken gungar lite och känner ngt som jag inbillar mig skulle kunna vara ett unns av lycka. Medans andra som bara ger mig en klapp så känns det som jag fick en frätskada av syra på axeln. man är så 'växlad' :-)063

av **treeman** » 2013-04-09 16:51:55

Att ha svår Alexitymi och inte veta om man älskar eller hatar julafton. Känslorna är lisom "mixed" i ett slags kaotiskt spaghettimojs.

av **fredrik_192** » 2013-04-09 17:42:49

ATT INTE VETA VAD KLOCKAN E!?!?!!?!?!!?!?!!?!!!?!!?!?

av **antonius** » 2013-04-09 18:59:51

Att NT inte begriper att man mår dåligt av vissa saker. :twisted:

av **ZeldAlice** » 2013-05-06 23:05:44

Uddaaspergare skrev:Sant! Man ska inte dra alla psykologer över en kam..finns säkert dom som är bra men går inte att avgöra vem som passar vem utan är ju upp till var och en att avgöra om man tycker man får det stöd man behöver från den psykologen man har kontakt med..själv har jag senaste fyra åren haft samma psykolog så kan väl inte just nu ha nån åsikt egentligen kring detta, hade ju hur som helst honom alldeles för länge..blev avslutat i höstas..över fyra år utan nåt givande överhuvudtaget erkänner jag idag..pinsamt! kan ju fråga sej varför man inte gjorde ett avslut tidigare..det blev utdraget utan mening..det knäppa va att psykologen aldrig sa nåt om att lämna över det till nån annan..kunde inte erkänna för mej att han inte klarade av uppgiften..så ser jag det nu men men hoppas att jag snart får en annan samtalskontakt och att det kan leda framåt nu en aning förhoppningsvis..ska väl inte ha sån otur att få en ännu sämre för det har jag svårt att tro nu om jag ska va ärlig!
Jo nog fan är det tragiskt när människor inte förstår..och i första hand från psykologer och läkare som är utbildad och får betalt för att visa lite förståelse i alla fall och har ett krav att visa nån slags vägledning och ge råd till en som söker hjälp för just det..råd och tips för att klara vardagen lite lättare eller vad det nu är...det är ju inte att begära något som inte finns..tycker absolut inte det! sen verkar det tyvärr lätt uppstå problem när det handlar om diagnoser..sen anledning låter vi väl va osagt... kan spekuleras en hel del om det men inte här nu.

Hej, jag skulle ha svarat på detta för längesedan (eftersom jag haft och fortfarande har en hel del att säga och svara), ber hemskt mycket om ursäkt för ett så sent svar. Jag har problem med att jag då och då plötsligt går offline en period från de flesta ställen från nätet plus att jag isolerar mig själv från omvärlden, jag går ofta in i min egen dvala, särilt när livet blir tufft, stressigt eller fullt upp. Jag vet att nu har säkert en hel del hänt sen sist men jag vill svara ändå plus också att hålla mig till det aktuella och nuet nu när det gått ett tag.

Först och främst, japp, man ska verkligen inte dra någon över en kam då det alltid kan finnas olikheter och unikheter. Både med psykologer, läkare och vem/vad som helst. Som sagt, jag har iallafall haft turen med att få en bra psykolog plus läkare (även om där jag bor så byter dom ofta läkare på vårdcentralen). Dock det både oroar mig, gör mig så ledsen och arg över de som inte har samma tur och istället får förskräckliga psykologer, läkare etc, för de värsta finns också tyvärr...
Vet inte hur det är för dig nu, men är så ledsen att höra över hur lite din psykolog hjälpt dig efter alla år plus och sen bara slutar. Det, enligt min åsikt, är en av det sämre och tyvärr händer det då och då att man får dom. Din psykolog påminner mig också om en kurator jag hade för inte så länge sen som bara avslutade sin tjänst utan att säga något eller ens någon varning etc. Dock med den kuratorn så var jag inte så förvånad och ledsen eftersom jag tyckte ändå inte att hon var vidare bra heller, hörde knappt av sig eller nånting, det var alltid en själv som fick ta ansvaret plus tjata ibland för att det skulle hända nåt. Jag tyckte personligen att hon verkligen inte passade som kurator och ifrågasätter varför hon sökte jobbet från första början. Dock det tragiska är att nu står man utan kurator och måste vänta i typ evigheter tills en ny ska komma och ta över. Och detta drabbar ju inte bara mig detta drabbar alla de som hade henne. Visst, på just mig går det inte så mycket nöd på just nu eftersom jag har min psykolog o läkare etc. Men det är tragiskt när det blir så här, eller ännu värre. Att också allt för fel personer får såna här jobb som verkligen inte är för vem som helst utan för dom som verkligen har förmågan att förstå, ha empati etc etc. Därför ifrågasätter jag tyst ofta varför en del är läkare, psykologer etc och ens får tillgång till såna jobb och jobb inom vård och service överhuvudtaget, för det krävs en viss känsla och ett kall etc för sånt, enligt min åsikt.
Kan inte säga så mycket mer eller nåt bättre än vad du sagt, håller med allt du sagt. Dock så vill jag säga dig att inte ge upp, fortsätt leta och sök och om det känns fel så tveka inte att undersök vad som känns fel och varför och i värsta fall, tveka inte att söka ny psykolog/läkare etc Om du känner efter ett tag att nåt fortfarande är fel så är det ett tecken på att det är nåt som nåstans inte står rätt till. Detta är en grej jag själv skulle ha gjort med min kurator som bara avslutade sin tjänst, men tja... Det är också tyvärr så lätt att vara efterklok...

av **imagine** » 2013-05-07 20:51:45

Att man tänker för mycket. :mrgreen:

av **Zirina85** » 2013-05-08 1:25:36

Palindromus skrev:
Red and green skrev:Jag mår bra för det mesta men det jobbigaste är när någonting går snett så tenderar jag överdriva händelsen in i absurdum och mår skit & grubblar saken tvångsmässigt. Går inte skaka av utan psykofarmaka.
Det är det jobbigaste.

För mycket känslor är inte så bra heller.
Detta är det inlägg där jag känt ingen mig som bäst.

Jag fick min diagnos i början av tonåren. Jag klarade inte av den stigmatiserade känsla detta gav mig utan jag drog mig undan från andra. Allt sedan dess har skammen hört till mina största problem. Jag skäms fortfarande något oerhört över mig själv. Min religiösa bakgrund har också gjort att jag fått kämpa oerhört med skamkänslor och det har tagit mig många, många år att komma fram till vad som är min moral och min sanning. När jag gick i högstadiet i sjuan blev jag fråntagen mina klasskamrater och hamnade i en liten grupp på en annan skola. Det var innan jag fick någon diagnos. Jag förstod inte varför jag inte fick gå kvar. Det är sant att det var saker jag inte riktigt klarade av, att det var stressigt och att det ibland inte blev så bra. Blev bl.a. provocerad av niorna till att hitta på små hyss. Men på det stora hela var det den ljusaste perioden i mitt liv (men inte enligt omgivningen!). Jag var glad, jag var på en stor skola med mycket elever, det var spännande, framtiden låg framför mina fötter, jag trivdes. Kommer ihåg höstfärgerna och löven på marken. Detta var senaste gången jag var ute i samhället. Alltsedan dess har jag varit understimulerad, utanför och ensam. Det känns fortfarande ofta som att framtiden tillhör dåtiden. Det ironiska är att i sexan mådde jag piss och hade världens ångest och var ofta jätteledsen, men då var det minsann ingen som reagerade!! Jag har ju inte lärt mig att berätta hur jag känner det förrän de senaste åren. Jag gick ständigt omkring med världens ångest i social sammanhang, men hade inte den blekaste aning om att jag hade det. Det var ju ingen som berättat för mig att jag mådde dåligt!

Så skam, skuld, ångest, ensamhet, förtvivlan, hopplöshet, utanförskap, självmordstankar är beskrivningar som passar in på mitt liv de senaste 20 åren. Den känsla som jag inte hört någon annan nämna här är just skam och därför vill jag särskilt framhålla denna. Jag märker att jag har ett annorlunda sätt att se på mina svårigheter än de flesta här. Vad jag behöver lära mig är att lita på min egen sanning och inte bry mig så mycket på hur andra eventuellt skall reagera. Jag vet att jag inte har någonting att skämmas för. Och jag vägrar tro att det inte finns någon väg ut ur kretsloppet, att det går att uppnå nirvana till sist.

Visst finns det positiva sidor av mig. Jag är oerhört musikalisk. Kan spela piano, sjunga och har tagit privatlektioner i komposition. Jag kan en hel del om språk och har planer på att lära mig flera språk flytande. Jag är väldigt verbal och har lätt för att uttrycka mig. Jag är väldigt känslig och vill väldigt väl. Har lätt för att bli berörd av saker. Jag är omtänksam, har lätt för att tänka utanför ramarna och kan se saker ur massvis med olika synvinklar. Min livssyn är holistisk och atomistisk på samma gång. Jag börjar med helheten, sen går jag tillbaka och frossar i detaljerna för att därefter bygga upp helheten på nytt. Jag är ständigt intresserad och nyfiken på såväl människor som på hur världen är beskaffad. Jag har många intressen och är begåvad på många områden. Jag har en humor som kan vara alltifrån barnslig till mycket avancerad. Mår jag bra och är tillräckligt stimulerad är jag kreativ. Jag har lätt för att bli omtyckt, både i grupp och en och en och har lätt för att knyta nya kontakter. Min analytiska förmåga har kommit till användning när jag ibland träffat kvinnor som sagt att jag lyckats sätta ord på deras känslor. Detta hör till de allra största bekräftelserna jag fått i livet hittills och det är sådant som gör att jag trots allt inte ger upp, utan kämpar vidare och ständigt söker efter nya möjligheter.

Till slut: Jag tror att vi alla vill göra skillnad i livet. Låt oss alla se till att vi inte lämnar världen förrän vi känner att vi på ett eller annat sätt bidragit till en värld som är drägligare att leva i för många människor. Låt oss ta ställning!

Tror du sätter ord på mig

av **Zirina85** » 2013-05-08 1:32:34

KrigarSjäl skrev:
rotfrukten skrev:Jag orkar inte svara något längre just nu (klockan 05:30 på natten och som vanligt sömnlös...), men det allra jobbigaste för mig med min asperger är nog den utmattning jag drabbas av efter sociala stunder. Jag måste alltid återhämta mig mentalt efter träffar och utekvällar med kompisar. Kan t ex inte sova borta, det blir för påfrestande då jag inte får tillräckligt med ensamtid.

Mycket vanligt förekommande. Vi brukar kalla det social baksmälla.

Det tycker jag lät som en bra kommentar

av **Aspergerian** » 2013-05-11 12:21:28

Minnen. Jag har ett rätt starkt minne och plågas varje förbannad dag över skit hände för flera år sen. Det är inte samma minne, men om något hände som var jobbigt så stannar det för alltid. Seriöst, för alltid. Jag plågas fortfarande av saker som hände när jag var sju år.

av **Signatur** » 2013-05-11 12:29:45

Att inte ha någon flickvän.

av **antonius** » 2013-05-11 12:32:04

Aspergerian skrev:Minnen. Jag har ett rätt starkt minne och plågas varje förbannad dag över skit hände för flera år sen. Det är inte samma minne, men om något hände som var jobbigt så stannar det för alltid. Seriöst, för alltid. Jag plågas fortfarande av saker som hände när jag var sju år.

Men är det vedertaget, ngt typiskt för AS? Har så ofta själv, plågas av minnen som är svåra att lämna därhän, tex där man ställt till det och gjort bort sig etc, så man har ångest. :-)063

av **antonius** » 2013-05-11 12:39:39

Signatur skrev:Att inte ha någon flickvän.

Du är inte ensam om att tycka det. Men det är många som ångrar förhållanden de gett sig in i.(det var väl ingen tröst, jag vet) :-)Crying

av **Schmetterling** » 2013-05-11 12:57:58

Aspergerian skrev:Minnen. Jag har ett rätt starkt minne och plågas varje förbannad dag över skit hände för flera år sen. Det är inte samma minne, men om något hände som var jobbigt så stannar det för alltid. Seriöst, för alltid. Jag plågas fortfarande av saker som hände när jag var sju år.

Ja! Usch och fy.

av **Aspergerian** » 2013-05-11 13:35:58

antonius skrev:
Aspergerian skrev:Minnen. Jag har ett rätt starkt minne och plågas varje förbannad dag över skit hände för flera år sen. Det är inte samma minne, men om något hände som var jobbigt så stannar det för alltid. Seriöst, för alltid. Jag plågas fortfarande av saker som hände när jag var sju år.

Men är det vedertaget, ngt typiskt för AS? Har så ofta själv, plågas av minnen som är svåra att lämna därhän, tex där man ställt till det och gjort bort sig etc, så man har ångest.

Det kan säkert min dåliga självkänla också, men det starka minnet, som aldrig får mig att glömma känns väldigt aspigt.

av **Signatur** » 2013-05-11 15:36:32

antonius skrev:
Signatur skrev:Att inte ha någon flickvän.

Du är inte ensam om att tycka det. Men det är många som ångrar förhållanden de gett sig in i.(det var väl ingen tröst, jag vet)

Jag ångrar inte något förhållande, jag vill bara att de ska fortsätta, men de tar slut.