Uddaaspergare skrev:Inte direkt....har inte blivit mobbad eller fått höra nåt oförskämt om min blick men däremot tror jag det många gånger skapat förvirring då jag tagit upp det själv..kan inte förstå vad jag yrar om ungefär...inget som syns påstås det..hmm ok

Kan också tycka att det känns lite... nervöst när folk blir förvirrade när man försöker föklara sitt problem som man känner både syns så lätt plus är jobbigt. Åtminstone var det inte nåt som syndes och var "farligt" för dom, vlket kan visa att de inte riktigt granskar en för att peka ut alla minsta fel man har.

Uddaaspergare skrev:Mmm tyvärr..kan hålla med dej i det här.. lugnande dock att få veta att man inte är ensam då.. har själv haft en psykolog..så vet vad du snackar om alltså....

Nu också (som jag skulle skrivit på mitt inlägg där) menar jag inte att dra alla psykologer över en kamm, särsilt när de finns dom psykologer som är jättebra, har själv en bra en just nu. Dock de dåliga, så som läkare och psykiatriker, finns ju tyvärr. Och det är verkligen tragiskt att de inte förstår vad diagnoser och sånt handlar om. Helt enkelt att det inte är bara svart och vitt, utan att det finns många olika grå-nyanser också. Att bara för att man får en viss diagnos så behöver man inte ha alla kriterier som står på ett jäkla papper, det är ju så olika från person till person. Är tragisk verkligen när så mnga inte förstår...

palindromus skrev:Ja, jag känner till det. Har dessutom själv varit delvis drabbad av att ständigt kallade mig ”Golle!” och jag fick höra saker som ”Du har ingen talan.”

Alltså, fy f*n för folk som ska slänga ur sig bara en massa skit till höger och vänster, särsilt på "offer" de valt ut att tracka på! Har varit där och vet hur det känns. Minns dock inte allt dom sa, minns bara vad mycket det sårade. Dom kommer alldrig fatta hur deras ord och dåliga fasoner sårar, vilka djupa sår som skapas...

palindromus skrev:Vissa bryr sig inte. De följer bara strömmen, utan att reflektera över konsekvenserna.

Och det är verkligen tragiskt...

palindromus skrev:SÅNT sitter i!! Det kan finnas mycket man behöver reda ut med sig själv om man drabbats av sånt skit.

Du har så rätt! Finns så mycket man kommer behöva reda ut, så många sår att läka... Och sen, ju äldre man blir, ju mer man förstår, desto mer barnsliga och omogna tycker man mobbarna var. Känner av det själv mer och mer, även om de fortfarande hemsöker mitt psyke med deras hånskratt och iskalla, svidande ord, så tycker jag mer och mer hur barnsliga, idiotiska, omagna de fega kräken verkligen var! Dom som mobbas och trackas är oftast fega eftersom de oftast inte gör det när någon annan ser, plus att de gömmer sig bakom en flera lagers smink som mask plus en finslipad bitchy/jackass attityd som en annan mask och gestalt dessutom.

palindromus skrev:Ofta söker de ju någon att ge sig på. Ibland är det svårt att förklara varför den ene blir hårt drabbad, men inte den andre. Bra att du börjar kunna förändra dina känslor kring det i alla fall!

Har varit svårt för mig att förändra känslorna, såsom det är för alla som varit i den situationen. Men tillslut förstår man hur mycket man skulle ha undvikit och skitit i såna personer och inte lyssnat på dom. Men också som vanligt, det är alltid så lätt att ta till sig det negativa mer än det positiva... :/

palindromus skrev:Tack, du ... Ja, men vad har jag för svårigheter egentligen? Som tydligt har med As att göra? Det enda jag kan komma som jag känner mig säker på har med min AS att göra är att jag läser långsamt. Jag kan inte läsa fort när jag läser tyst, bara när jag högläser. Jag hinner inte läsa texten i textade filmen och på lektioner är det ofta frustrerande att jag inte alltid får tillräckligt lång tid på mig, trots att jag säger ifrån.

De svårigheter en vissa person har handlar ju om en serie olika faktorer som samverkat. Jag är säker på att det alltid beror på flera olika saker, inte bara en. Det ligger ju i sakens natur när det gäller AS, eftersom det inte är några konkreta saker på det sättet. Inte vad jag känner till, i alla fall.

För att ta ett exempel så har jag jättesvårt för att tala in på telefonsvarare. Jag får ofta panik och lägger. Jag tror säkert att störningen har påverkat så att jag fått denna fobi, men på vilket sätt kan vara oerhört komplicerat. Det är i alla fall inte så att denna fobi är en del av min AS på något sätt. Det är därför jag aldrig fattat vad man skall med diagnosen till. Om jag kunde få göra någon undersökning som visade på mera konkreta svårigheter så vore det en helt annan sak, men var och hur får man en sådan utredning gjord?

Kunde inte sagt allt som du sa här bättre själv! Håller fullständigt med dig! Alla har ju sina individuella svårigheter, vilken diagnos man än har. Och som du sa, många svårigheter har inte ens med någon diagnos, sjukdom eller nåt syndrom att göra. Det handlar snarare om vad man varit med om i ens liv. Jag vet att jag kan vara ganska blyg av mig och vara mycket i mig själv, typ som att jag stänger in mig själv i min egen dvala, men det har ju och göra med hur man har blivit behandlad genom åren etc. Igentligen, de svårigheter man kan ha, har ju som du sa, en bra anledning till att det är så. Presis som att prata i telefon, har själv lite av det problemet.
Vet inte om det ens finns någon sån utredning tyvärr, om man inte diskuterar det med någon man känner verkligen förstår en och en man verkligen litar på. Men oftast är man sin egen bästa informations källa när det gäller både svårigheter och styrkor, om man vågar lita på sig själv och sina egna känslor och tankar vill säga. Plus, om man har en insikt på sig själv etc. Det här vet jag är en väldigt svår grej att uppnå, att förstå och lyssna på sig själv och sina egna tankar och känslor, men har läst att med Mindfullness får man till det här genom övning.

Att jag fick generellt ångestsyndrom och tvångssyndrom "på köpet". Som om det inte räckte med mobbning och totalt oförstående.

Rap:
Kolla syndromet
Ångest på köpet
Värsta symptomet
Ångest på köpet
Är du riktigt snabb
Ångest på köpet
Får du tid på Hab.
....och ångest på kööööpet!

Kahlokatt skrev:Att jag fick generellt ångestsyndrom och tvångssyndrom "på köpet". Som om det inte räckte med mobbning och totalt oförstående.

Där håller jag med också helt. Det som är jobbigt med Asperger är när man får såna tråkigheter som grundångest, lätt att få deppression etc etc som hör till AS...

Det jag irriterar mig mest är min oförmåga att läsa av personer i sociala sammanhang te.x om de är intresserade eller ej eller om något flörtar med mig. sen att jag är väldigt introvert och att det tar mycket energi med att vara social.

jag fick min diagnos ganksa sent och det beror på att det är ganksa svårt att se då jag fick en besatt het at vara "perfekt" och reda ut allt som stälde sig i vägen och pressa in mig i situationer som jag tycke var obehagliga. var bland annat så jag lyckades bli av med min sociofobi som var ganksa grav. men det enda igentligens om skedde var att min moder fick lite mer insikt över hur jag funkar men de ser mig inte i något annat ljus. men jag har själv lite annorlunda föräldrar min fasra vågar jag nästan säga är själv Aspergare.

men för mig så var det mest att jag kunde få Arbetsförmdlingen och anra instutitioner att mer förstå mina problem med att inte kunna jobba med sociala jobb då de innan konstant försökte tvinga ut mig på saker jag inte palla av.

men det viktigaste jag ingentligen kan säga om detta även om du får diagnos så ÄR du inte din aspberger det är en del av dig och har alltid varit det därför finns det ingen anledning till att ändra sig men man har då något som gör det lättare att förklara för folk varför man har svårt för vissa situationer. många människor som ändrar attityden från "var inte fjanting nu" till "ah ok men då förstår jag" så länge man har ett litet papper med sig.

Att man känner sig som ett stort blähä.

Detaljerna tar på krafterna. Ibland fastnar jag i detaljer, så jag bara gräver ner mig.

Jag är ny inom ämnet, jag har precis fått reda på min diagnos och ja, jag har gått hela livet ovetandes om vad som egentligen felades med mig, trots att det var stora skillnader mellan mig och resten av ungdomarna på dagis/förskola/skola. Men jag ska försöka besvara dina frågor så gott jag kan.

Vad utmärker dig som individ som just har Aspergers?
- Ja, jag är högkänslig. Jag klarar sällan av ljud och kan inte filtrera bort intryck/ljud osv, vilket gör mig väldigt utmattad efter en hel dag. Jag tar allt man säger bokstavligt och är därför inget man skämtar med eller använder ironi mot, för jag förstår inte. Jag kan inte heller läsa ansiktsuttryck eller kroppsspråk, om någon är arg eller ledsen, jag kan inte se det. Dessutom glömmer jag en hel del, som att vattna blommorna, städa, borsta tänderna mm. Jag är väl inte typen som folk väljer att ha som vän, för de förstår inte hur jag fungerar och tänker, de tar allt personligt trots att jag säger åt dom att ingenting beror på dom och att jag har aspergers. Men ja, datorn har blivit min bästa vän, och specialintresset finns där, som hos de flesta.
Hur kände du dig när du fick diagnosen? Bättre/Sämre ?
- Jag mår klart bättre sedan jag fick reda på hur det låg till. Jag har upp och nedgångar fortfarande med depressioner och annat, men det är mycket bättre och jag har lärt mig hantera det på ett annat sätt.
Har folk runtomkring dig, förändrats/beter sig annorlunda?
- Ja. Min bror tror bestämt att jag är sjuk, trots att jag beter mig likadant nu som innan jag fick reda på detta med aspergers. Min mor har blivit mer förstående, likaså min mormor. Farsan tror att jag bara letar sjukdomar hela tiden så han vet inte riktigt om det. Men annars, ja, de har förändrats, antingen till det bättre eller till det sämre. De flesta till det sämre, tyvärr.

Vincent skrev:Vad utmärker dig som individ som just har Aspergers?
Hur kände du dig när du fick diagnosen? Bättre/Sämre ?
Har folk runtomkring dig, förändrats/beter sig annorlunda?

Att jag framstår som ganska normal, om än tillbakadragen. I annat fall hade jag kanske fått diagnos tidigare (fick nu i år, passerat trettiostrecket). Diagnosen var väntad, haft relaterade besvär med nedstämdhet och svårigheter att hantera stress-upplevelser. Inte märkt någon direkt skillnad i övrigt.

ZeldAlice skrev:Nu också (som jag skulle skrivit på mitt inlägg där) menar jag inte att dra alla psykologer över en kamm, särsilt när de finns dom psykologer som är jättebra, har själv en bra en just nu. Dock de dåliga, så som läkare och psykiatriker, finns ju tyvärr. Och det är verkligen tragiskt att de inte förstår vad diagnoser och sånt handlar om. Helt enkelt att det inte är bara svart och vitt, utan att det finns många olika grå-nyanser också. Att bara för att man får en viss diagnos så behöver man inte ha alla kriterier som står på ett jäkla papper, det är ju så olika från person till person. Är tragisk verkligen när så mnga inte förstår...

Sant! Man ska inte dra alla psykologer över en kam..finns säkert dom som är bra men går inte att avgöra vem som passar vem utan är ju upp till var och en att avgöra om man tycker man får det stöd man behöver från den psykologen man har kontakt med..själv har jag senaste fyra åren haft samma psykolog så kan väl inte just nu ha nån åsikt egentligen kring detta, hade ju hur som helst honom alldeles för länge..blev avslutat i höstas..över fyra år utan nåt givande överhuvudtaget erkänner jag idag..pinsamt! kan ju fråga sej varför man inte gjorde ett avslut tidigare..det blev utdraget utan mening..det knäppa va att psykologen aldrig sa nåt om att lämna över det till nån annan..kunde inte erkänna för mej att han inte klarade av uppgiften..så ser jag det nu men men hoppas att jag snart får en annan samtalskontakt och att det kan leda framåt nu en aning förhoppningsvis..ska väl inte ha sån otur att få en ännu sämre för det har jag svårt att tro nu om jag ska va ärlig!
Jo nog fan är det tragiskt när människor inte förstår..och i första hand från psykologer och läkare som är utbildad och får betalt för att visa lite förståelse i alla fall och har ett krav att visa nån slags vägledning och ge råd till en som söker hjälp för just det..råd och tips för att klara vardagen lite lättare eller vad det nu är...det är ju inte att begära något som inte finns..tycker absolut inte det! sen verkar det tyvärr lätt uppstå problem när det handlar om diagnoser..sen anledning låter vi väl va osagt... kan spekuleras en hel del om det men inte här nu.

Alla korkade Aspergare.

DIProgan skrev:Alla korkade Aspergare.

Kan du vara lite tydligare med vad du menar...är det din upplevelse vad som är jobbigast alltså...korkade aspergare! kan ju bara hoppas du inte fick lust att skriva det efter mitt inlägg men men spelar ingen roll nu för mej.

Tack allihopa för alla svar jag fått, nu vet jag lite mer hur folk fungerar och så.
Det har gått ett tag sen jag skrev det här och jag har precis fått en remiss ivägskickat, så det går framåt iaf

Jo det är ju rätt lätt att bli stämplad på det hela och ufryst är ju ganska vanligt och det är ju inte mig man blir vän med i första hand. Har svårt med kommunikation, går bara på orden som sägs i en mening eller samtal, läsa kroppspråk är svårt men går att lära sig. Sen ska man visst få gå både på hab och psykiatrin, de ska visst sammarbeta, men inte på min ort... Självklart mår man bättre efter att fått fram vad det är för fel och en diagnos, man förstår lättare saker som hänt tidigare i sitt liv och blir lättare att lätta på ryggsäcken. Man önskar bara man fått reda på detta tidigare redan i lågstadiet det hade vart underbart.

Hmm, Jag har inga diagnos och är alltså NT, ändå är det väldig jobbigt att umgås med folk som inte förstår jag behöver att vara ensam.

-Får snabbt nog av social umgäng, och vill helst vara ensam hemma.
-Flipper helt ur når nån byter in i min fasta rutiner
-Kan bara göra en sak åt gång
-Ser jag nån jag känner, går jag annan väg för att undvika att hälsa på.
-Mycket känslig för ljud och behöver total tyst(svårt når man har barn)
-Hög IQ på vissa område(inga kan vara bra på allt väl)
-Kan absolut inte ta emot nån som kommer utan avtal.
-Problem med mat, svårt att pröva nåt nytt.
-Gillar inte kram.
-Gråter nån framför mig blir jag mycket osäker då jag inte vill ge kram.
-Mycket känslig för stress.

Alltså är det inte bara jobbigt för dem med AS diagnos utan även för några få NT som jag. Tror faktisk jag har det jobbigare än ni, for det går ju inte att förklara når man inte har en diagnos.

Tror det hade varit lättare med AS Om det hållt sig till bara den diagnosen.

Det jobbigaste med diagnoserna är att andra får för sig att man vill "leva Upp" till sina diagnoser liksom.

Och då vet man inte om man vill det eller inte!?
Tillslut vet man inte alls vem man är.

Jag har t.ex. jobbat hela mitt liv (är55år). Helt plötsligt vetefaan om jag någonsin klarat av något?

Självförtroendet är i botten.
Men medicinerna gör så att jag är totalt känslolös. Inte ledsen och inte glad.
Ingeting liksom.

Att jag alltid måste ha " barnvakt" för att få saker gjorda. Barnvakt i det här fallet är boendestöd och dyl.

kullan skrev:Att jag alltid måste ha " barnvakt" för att få saker gjorda. Barnvakt i det här fallet är boendestöd och dyl.

Men det är väl bra?
Det ger ju mera jobb oxå.

Kouzelny skrev:

kullan skrev:Att jag alltid måste ha " barnvakt" för att få saker gjorda. Barnvakt i det här fallet är boendestöd och dyl.

Men det är väl bra?
Det ger ju mera jobb oxå.

Nä det känns inte bra för mig. Vill vara NT.

Det jobbigaste... jag har AS+ADD och annat smått och gott så det är väl inte rent AS, men iaf...

Det allra jobbigaste är att jag inte får saker gjorda. Det är jobbigt att göra typ allt och samtidigt så har jag talang på vissa områden men inte ens detta lyckas jag utveckla. Börjar utveckla en fobi mot att göra saker för jag vet hur utmattad jag blir efteråt eller medan jag håller på.

Somatisk sjukdom spelar in oxo men att jag inte grejar att gå från A till B (eller rättare sagt den för andra omedvetna vägen A1, A2, A3.... osv) är nog rätt mycket AS/ADD.

Annars är jag kompis med mig själv och aspergers.

Hm, vill vara NT?
Har du aspergers vet du nog knappt att du har
det och kan så ledes INTE ha viljan
att vilja vara annat än aspergare!

Att använda den ork man har till att utföra sina sysslor på arbetsplatsen perfekt, för att sen gå hem och inte klara av att ta hand om sin egen smuts.
Känna sig gråtfärdig efter middag med bekanta. Alltid känna ångest, älta problem om och om igen.
Utanförskap, aldrig känna att man platsar. Spelar ingen roll hur man försöker anstränga sig, man duger inte ändå.
Blev först förvånad över diagnosen, sen lättad. Har ju alltid känt mej annorlunda utan att förstå varför. Har även ADHD som spökar.
Jag har alltid undrat om det är latmasken i mej som inte vill städa, nu vet jag att det är aspergaren.

Kanske om man söker igenom världen kan man hitta ett sött litet djur som inte ställer till skada men äter damm, smulor mm. Det kunde springa omkring och äta/skura så man aldrig behövde det. Skulle även funka på spill och fläckar. Sedan så gillar djuret att bli gosat med om man behöver sällskap.

flisan skrev:Att använda den ork man har till att utföra sina sysslor på arbetsplatsen perfekt, för att sen gå hem och inte klara av att ta hand om sin egen smuts.
Känna sig gråtfärdig efter middag med bekanta. Alltid känna ångest, älta problem om och om igen.
Utanförskap, aldrig känna att man platsar. Spelar ingen roll hur man försöker anstränga sig, man duger inte ändå.
Blev först förvånad över diagnosen, sen lättad. Har ju alltid känt mej annorlunda utan att förstå varför. Har även ADHD som spökar.
Jag har alltid undrat om det är latmasken i mej som inte vill städa, nu vet jag att det är aspergaren.

Känner igen mig i det du skriver om orken.
Och att passa in.
Men något hände för några månader sedan.
Jag började acceptera mig själv och försökte inte passa in.
Nu är jag verkligen mig själv på jobbet.
Och tänk mobbningen har nästan försvunnit.
För jag älskar mig själv.
Det har inte skett av sig själv. Jobbat hårt för det.
Jag har även lagt ner kraven på att ha ett perfekt hem.
Nu råkar det bli positivt på denna sida.
Jag får skapa en tråd hur jag lyckades börja må bättre och acceptera min asperger och adhd.
Kram kattmamma

Sociala situationer. Som t ex i högstadiet när tjejerna spanade in en kille och jag skulle vara med på det.

1. Jag förstod inte. Vadå snygg? Han?

2. Jag tittade för länge, så länge att denna kille tittade tillbaka. Då blev dem griniga på mig. Dem tyckte jag var pinsam som gjorde oss upptäckta. Jag förstod ingenting.

Idag förstår jag men tycker fortfarande att dem var fjantiga som höll på så.