Hej. Vill börja med att be om ursäkt för följande långa och tjatiga textstycke, hoppas att ni orkar läsa och vill hjälpa mig, jag tänker mycket på detta och behöver respons från andra med erfarenhet.


Igår satt vi ner och pratade med min dotters pedagog på dagis. De tycker att hon är väldigt enkel att ha där. Till och med, erkände hon, så pass enkel att personalen ibland glömmer att hon ens är där. De beskrev henne som självgående och följsam.
Hon leker inte alls med de andra barnen, utan går ofta undan och leker ifred, alternativt sitter ihop med barngruppen men är ändå tydligt ensamlekande. Hon har dock stor koll på vilka de andra barnen är, men bryr sig inte om dem. Hon är inte med på samlingen, utan sitter själv i ett hörn, men det märks att hon ändå uppfattar vad de säger och sjunger.

Hennes isolering var inte oroande, tyckte pedagogen, eftersom det var uppenbart självvalt, och inte så att hon var utesluten ur gruppen av de andra. "Hon kommer ta det steget när hon är mogen för det" tyckte pedagogen. Å andra sidan, om jag varit pedagog i det läget, hade jag sagt samma sak för att inte oroa föräldrarna.

Hon leker varierat på dagis, och pratar med personalen, dock, uppfattar jag det, tar hon mest kontakt när hon behöver hjälp eller önskar något.

Hemma är hon väldigt trotsig och bestämd, samt ofta ganska stressad, har svårt att komma till ro, och har ganska stora insomningsproblem, men när hon är på gott humör kan hon leka långa stunder själv, extremt fokuserat. Det hon då gör är att ställa upp sina leksaker på långa rader, när bilarna tar slut hämtar hon klossar istället, och fortsätter rada upp dem, osv. Hon leker också med pussel, lego och annat, men behöver mycket stöd för att orka det. Enda ensamleken är hoppande, hon hoppar extremt mycket, och just uppradandet av leksaker, som intensifierats mer och mer sista tiden.

Då sitter hon ofta och viskar/pratar med sig själv, antingen sitter hon och säger helt irrelevanta saker som hon hört och upprepar (ekolali?) eller så säger hon saker i stil med "jag måste ställa den där, den ska vara där, jag måste göra så här". Överhuvudtaget säger hon väldigt ofta att hon måste göra vissa saker, ibland får jag känslan av att hon inte ens vill göra sakerna, bara att hon tycker att hon måste.

Hon är extremt språkbegåvad, motoriskt okej utvecklad, tycker både vi och dagis (hon klarar av det hon behöver klara), men socialt avvikande (tycker vi föräldrar).

När jag träffar andra barn märker jag en enorm i skillnad i ögonkontakten de ger, min dotter ser sällan någon i ögonen mer än absolut nödvändigt. (Detta kan ju dock vara mitt fel, eftersom jag inte heller gärna ser någon i ögonen). Häromdagen tittade jag henne i ögonen en lång stund för att se vad som hände, och nästan på en gång skakade hon på huvudet och sa "mamma, sluta, det gör ont".

Enda gången hon är kramig är när hon är riktigt sjuk. Annars vill hon inte kramas eller pussas speciellt ofta. Älskar dock när man bråkar med henne, kittlas, slänger i luften, grabbar tag i henne. Man kan vara nästan hur hårdhänt som helst. Däremot när hon ramlat och slagit sig och man försöker trösta går hon undan. Jag får inte ens klappa henne över ryggen, häromdagen när jag gjorde det sa hon "mamma ta bort din hand, inte klappa, det är otäckt".
Hon är också extremt smärttålig och blir sällan ledsen när hon slår sig. Bryr sig inte heller ett dugg om kyla, men måste ha mössa eller luva ute eftersom blåst i öronen får henne att närmast krevera av obehagskänslor.


Hon är två år lite drygt, och vi funderar nästan dagligen på om hon inte har lite AS-drag. Jag själv är remitterad för AS-utredning som kommer starta i vinter, förhoppningsvis, hennes pappa är NT, men har en hel del aspiga drag.


Dels vill jag nu fråga er som har större, diagnostiserade barn hur de betedde sig i denna ålder, om ni såg saker som tydde på AS, vad ni isf såg?

Dels vill jag fråga vad ni tror om min beskrivning. Jag har en grundsyn på det här att vi vill låta henne utvecklas förutsättningslöst och inte dra för stora växlar på de här misstankarna, samtidigt som vi vill kunna vara snabba med stödinsatser och få henne utredd tidigt för att hon ska slippa det helvete jag själv hade i skolan.

Jag vet också att hon är alldeles för liten för att kunna dra färdiga slutsatser om sådana här saker, men jag har läst så pass mycket litteratur om autism att jag inte kan låta bli att misstänka.
Men jag kanske har läst för mycket? Det hon gör kanske ingår i alla barns normala utveckling?

Jättetacksam för alla synpunkter och tankar! Avfärda gärna mina misstankar om ni tycker att de är för långtgående...

Tack!

Det där låter som AS-drag tycker jag. Det kan vara bra att ha diagnos för att kunna ställa krav på skolan när det blir dags för det. Men stödinsatser är nog ofta ganska överskattade. Jag hade personlig assistent i låg- och mellanstadiet och det var inget jag anser mig haft nån nytta av. En del skulle klaga på att det är utpekande, det är dock inget som bekymrat mig. Jag tyckte ändå att de andra barnen var idioter och hade inget emot att vara annorlunda än dem.

Vad det finns för andra stödinsatser vet jag inte riktigt. Specialundervisning kanske men AS brukar ju inte innebära några inlärningsproblem, utan sociala problem. Jag hade specialundervisning för de som var dåliga på matte, eftersom jag inte gjorde mina uppgifter. Det hade dock inget med diagnosen att göra.

Det man inte bör göra är att undvika mobbare genom att försöka vara som alla andra. Lär henne att slå tillbaka tio gånger hårdare istället för att anpassa sig. Socialt utanförskap är ändå oundvikligt, det man kan göra är att hantera omgivningens trakasserier. Man bör inte vara aggressiv, men man bör vara hård mot de hårda och tillbakadragen från alla andra. Var beredd att försvara henne mot felaktiga anklagelser om att det är hon som mobbar sina mobbare. NT-lärare favoriserar alltid NT-barn.

Man bör utgå ifrån att skolan har fel och vill illa, för säkerhets skull.

Din dotters sätt att leka liknar mitt i den åldern. Jag hade dock även ett intresse för att ställa till oordning, t.ex. genom att riva mina fina högar av prylar jag sorterat, eller skrattandes riva ner saker ur hyllor. Jag var frivilligt ensam på dagis och personalen gillade mig (de känner fortfarande igen mig). Ibland bråkade jag med de andra barnen men det var mest kul för alla parter...

Håller med förgående.

Jag skulle gärna sluppit min NT-indoktrinering.

Snömannen: Tack för svaret!
Med stödinsatser menad jag nog egentligen kanske inte så mycket samhälleliga sådana riktade mot henne, mer att jag och min man får möjlighet till utbildning/kunskapsinsamling, att dagis- och skolpersonal får utbildning om AS, kanske att vi kan få avlastning, med tanke på min egen (eventuella) diagnos, etc. Att anpassa omvärlden efter henne, inte att försöka ändra henne. Hjälpmedel, beroende på vilka saker hon kan behöva hjälp med... Vet att jag själv hade behövt hjälp med planering och sådant som barn, och att jag hade behövt lugnare miljö.

Den typen av stöd tänker jag på, och inte NT-indoktrinering, som Liljencroowna uttrycker det
Hon är ju rätt fantastisk som hon är, jag vill inte ändra det.

Hon gör sådant som du beskriver också, river ner saker, sina egna och andras. Kastar klossar omkring sig. River ner böcker ur bokhyllorna, tar allting som är nåbart och sprider ut det. Hämtar lådor med leksaker och tömmer ut dem på golvet.
Dock har jag sett NT-barn som är likadana, fast kanske när de är lite mindre än henne.

Hon gör däremot tydligen inte så på dagis, där verkar hon mer skärma av sig, och hemma lever hon ut mer. Antingen beror detta på att hon är tryggare och mer sig själv hemma, eller så beror det på att hon tvärtom är mer stressad hemma pga brist på rutiner. (Dagis har jättetydliga rutiner som hon lärt sig och följer klockrent.)
Jag har själv svårt med att skapa rutiner (trots behov av dem), medan min man är flexibiliteten själv och oftast improviserar sig igenom tillvaron.

Hennes isolering var inte oroande, tyckte pedagogen, eftersom det var uppenbart självvalt, och inte så att hon var utesluten ur gruppen av de andra. "Hon kommer ta det steget när hon är mogen för det" tyckte pedagogen. Å andra sidan, om jag varit pedagog i det läget, hade jag sagt samma sak för att inte oroa föräldrarna.

Låt dig inte vaggas in i pedagogens resonemang. Jag "valde" inte att vandra omkring ensam på skolgården som liten. Jag visste inte hur man skulle leka och ingen ville leka med mig för jag gjorde fel hela tiden. Det mognar inte bort, det kan tränas till att bli mer hanterligt. Det är förbannat jobbigt att inse att redan som liten hade jag autism. Med det kunskaper som finns idag skulle jag haft en annan start i livet.


De tycker att hon är väldigt enkel att ha där. Till och med, erkände hon, så pass enkel att personalen ibland glömmer att hon ens är där. De beskrev henne som självgående och följsam.
Hon leker inte alls med de andra barnen, utan går ofta undan och leker ifred, alternativt sitter ihop med barngruppen men är ändå tydligt ensamlekande. Hon har dock stor koll på vilka de andra barnen är, men bryr sig inte om dem. Hon är inte med på samlingen, utan sitter själv i ett hörn, men det märks att hon ändå uppfattar vad de säger och sjunger.

Snälla flickor är bra att ha i en barngrupp, men hur vill Du att hon skall utvecklas?

Om du orkar så läs "Kön och autism"

MVH

milve skrev:Låt dig inte vaggas in i pedagogens resonemang. Jag "valde" inte att vandra omkring ensam på skolgården som liten. Jag visste inte hur man skulle leka och ingen ville leka med mig för jag gjorde fel hela tiden. Det mognar inte bort, det kan tränas till att bli mer hanterligt. Det är förbannat jobbigt att inse att redan som liten hade jag autism. Med det kunskaper som finns idag skulle jag haft en annan start i livet.

Jag håller med dig helt. Än så länge är hon så pass liten att det rent teoretiskt skulle kunna vara en fas, att hon kommer att "mogna", men jag misstänker som sagt att det inte är det. Dock vill man som förälder inte vara för snabb att "stämpla" henne med en diagnos, eftersom det kan vara hämmande istället. Det är jättesvårt!
Men visst, jag vet ju själv, jag mådde inte precis väl av att vara ensam heller, även om det säkert såg ut som att det var självvalt, att jag drog mig undan.

milve skrev:Snälla flickor är bra att ha i en barngrupp, men hur vill Du att hon skall utvecklas?

Om du orkar så läs "Kön och autism"

MVH

Jag förstår vad du menar och håller med även här. Jag tyckte att det var bra att de själva hade märkt att de missar henne ibland, och vågade säga det. Det är ju första steget, tänker jag. Jämfört med andra förskolor är de ganska pedagogtäta hos oss, och det är också positivt. Men jag kommer att vara mer vaksam på det här ju mer tiden går.

Tack för boktipset, skall beställa på biblan direkt!


Jag kom också på två andra saker om hur hon har det ihop med de andra barnen. För det första så tar de andra flickorna på dagis hand om henne lite grann. När vi hämtar henne säger de till henne att hennes pappa/mamma är här, och att hon ska åka hem. De talar som man gör till någon som inte förstår så väl. Har läst om just detta som typiskt hos autister i en flickgrupp.

Dessutom såg jag själv när vi hade luciafirande på dagis, hur en av pojkarna sprang på henne "av misstag", flera gånger på rad. Det såg vid en snabb anblick ganska oskyldigt ut, som om hon var med i den springa runt-lek som lektes, och därmed, som alla andra, krockade då och då. Men hon var inte med i den leken alls, hon lekte för sig själv i ett hörn, och det var bara just den pojken som råkade springa i henne, gång på gång. (Hon blev alltså inte ledsen eller upprörd av detta, då hade jag gjort något, utan hon lekte vidare och struntade i honom. Dessutom blev jag ganska paff eftersom pojkens föräldrar var närvarande, och det i min värld var deras uppgift att hantera det.)

De senaste dagarna har hon sagt att den pojken slagit henne, och att hon slagit honom. Nu är hon hemma pga feber, men nästa gång vi åker dit skall jag ta upp det. Dock kan man inte riktigt veta om det hon säger stämmer, för som alla barn i den åldern är gränsen mellan verklighet och fantasi väldigt luddig.

Jag har lagt Svenny Kopps text "Kön och autism" i
Aspergare och vården.

Jag hittade den på google, och har läst den. Tack igen

Låter oerhört mycket som en beskrvning av min son också. Vi håller också på att funderar på om han har autism/AS. Han har alltid haft dålig ögonkontakt och är svår att "väcka" ur sin egen lek. Pedagogerna på dagis sa att dom har lite problem med honom nu (tidigare har det bara varit att han leker för sig själv och att de är oroliga för att de andra barnen ska springa på honom) eftersom han inte lyssnar på dom när dom ropar på honom när det vandrar i skogen och sånt. Dom ville därför ha in en extra personal för hans skull.

Han är knappt 3 år gammal och håller på med precis samma saker som din dotter. Alla bilar ska upp på rad, gärna bussar också. (Men han verkar ha begränsat sig till att det ska vara fordon, dock går det också bra med en bok som har ett tåg på framsidan ). Utöver detta så är det BRIO tågjärnväg för hela slanten. Sen gillar han också att citera samma böcker om och om igen. Han kan kanske bara uttala 1/3 av orden ordentligt men man märker att han försöker berätta boken ordagrant.
Han älskar också fysiska lekar som att låtsasknuffas så man ramlar, brottas, jaga varandra. Då har han 100% fokus & ögonkontakt mm.

Skillnaden mot din dotter är att min son inte är lika duktig språkligt. Han pratar flerordsmeningar men i stort sett bara med mig och hans mamma då han vill något, antingen att vi ska göra något eller att nåt går fel.
Vad han håller på med också är att prata en massa "goja" som låter som kraftigt förkortade ord. Varje ord är också en ny utandning, det blir därför väldigt hackigt. Han kan säga saker som "ha he hio åå ae he hu" typ... Svårt att förstå. =(

Min son är dock oerhört duktig motoriskt. Har alltid varit betydligt bättre än sina jämnåriga på att springa, klättra, hoppa och sånt. Han är också nästan totalt orädd för såna saker. Hoppar gärna från högre höjder än han själv är lång. Dock blir han supermammig bland folk och vill helst sitta i sin mammas knä första 10-20 min. Sen hittar typ nån låda som är rolig att öppna och stänga.

Vi har också katatrofjobbigt med hans matätning. När han var liten åt han vad som helst och hur mycket som helst. Nu är det en kamp att få i honom nåt annat än korv, köttbullar, pasta och sötsaker. Ibland inte ens det. Som tur är dricker han välling. Han vill liksom inte sätta sig vid bordet och får man honom dit så vill han ner i stort sett direkt.

Till saken hör väl att hans mamma är psykolog på BUP och jobbar med att diagnosticera barn. Hon säger ju att det är rätt tydligt. Jag litar visserligen på henne men det skulle vara skönt att höra från någon med personlig erfarenhet.

Hur låter detta för er? AS, Autism?

Hej Judge666, och välkommen! Ikväll orkar jag inte svara på ditt inlägg, men ville ändå tacka för inputen.
Jag återkommer, och hoppas tills dess att fler vill svara på båda våra funderingar.

judge666
Jo, nog har mamma psykolog rätt. Så det är väl bara att börja jobba på rätt sätt med stöd, anpassning o rätt bemötande o förhållningssät så slipper ni kanske följderna av när man gör fel i dessa avseenden.

Vill också föreslå att ni omgående börjar jobba med sociala berättelser i en variant som visar honom hur man ska bete sig, vad man gör, t ex på skogspromenaden o vid matbordet mm i såna situationer där det inte fungerar. Jag tror nämligen ionte att det är att han "inte lyssnar", det är andra orsaker bakom att han inte gör det man uppmanar honom till. Din hustru bör förstå vad detta är.
Språksvårigheter och -försening är vanligare hos pojkar än hos flickor.

Judge666; jag tror också att det ligger mycket i mammans analys. Låter som att ni har bra förutsättningar att hantera det på ett bra sätt också, med hennes kunskap och erfarenheter.

Hur tidigt började ni märka de här sakerna?

A: jag googlade lite på sociala berättelser, men hur tidigt kan man och bör man börja använda dem?
Oavsett om man bör misstänka AS eller inte hos min dotter, så kändes det spontant som att det skulle kunna hjälpa henne förstå en del regler och rutiner.

Ickyflix

Ang soc berättelser, el hellre, bildunderstödd kommunikation, kan du börja med när som helst anpassat till barnets nivå, förmåga o ålder.

Du kan jobba väldigt enkelt med det, en liten bildserie som illustrerar det du vill ha fram, streckgubbar räcker, man behöver inte gå på konstfack!

Ibland kan en enda bild räcka som visar vad det handlar om. Din fantasi är det enda som sätter gräns för vad du kan göra.

Små enkla scheman om hur man gör ngt, enkla bildserier som visar vad o hur man gör o vad som är tillåtet osv. Talat språk går inte in på samma sätt, i varje fall inte som enda kommunikationskanal.

Ang vad din dotter "har" så är det ju väldigt likt det man ser vid AS t ex. Om det är det eller ej är lite i tidigaste laget att säga, man kan behöva avvakta iaf nåt år o se hur hon utvecklas. Att det enbart skulle vara en "utvecklingsgrej" tror jag inte, men i vissa avseenden kan ett barn
s a s hinna ifatt i mognadsnivå efterhand medan annat fortsätter att vara speciellt.

Det du kan göra för att stödja din dotters utveckling är ju att börja arbeta med henne SOM OM hon har något f-hinder inom npf. Då främjar du utvecklingen av olika förmågor och också av kompensatoriska förmågor som man får genom att aktivt lära in sådant som andra barn utvecklar mer automatiskt under uppväxten.

Ffa allt behöver hon ju stöd i att utveckla så stor social förmåga som hon har möjlighet till så att hon pga egen brist på intresse o initiativ inte hamnar utanför i onödan. Hit hör ju också att hjälpa henne förstå det sociala samspelet. Det ska man på dagis hjälpa henne med så att hon integreras i de andra barnens lekar i den omfattning som hon klarar av o att hon får stöd i det, det ska vara vuxenstyrt så det inte går över styr el rinner ut i sanden.

Det här behöver alla små barn men har man ngt som stör utvecklingen, typ npf så behöver man det mer än andra. Det handlar om att stödja deras utveckling att bli så optimal som möjligt utifrån deras förmåga och förutsättningar. Det är exakt vad fostran o omsorg om barn handlar om.

Tack för ditt utförliga svar, A.

Jag hoppas att jag ska hinna sätta mig ner under julledigheten och författa några små berättelser. Just rutiner kring mat och hygien vore bra, och också, tänker jag, vad man gör när man träffar människor. Att man hälsar iaf, det är ju en god start.

Jag uppskattar responsen väldigt mycket, fast jag ju egentligen vet att hon är för liten, precis som du skriver.
Du kommer med bra förslag, som jag absolut kommer försöka använda mig av.

Orkade inte läsa allas inlägg, så någon kanske redan sagt det, men hon är ju bara 2, så då är väl brevidlek helt normalt? Är det inte först i treårsåldern som man börjar leka tillsammans?

Jo, så anses det väl vara, och jag är medveten om det. Saken är väl att hon så tydligt drar sig undan de andra barnen. Man kan också se hur de andra barnen (varav många är yngre), kommunicerar med varandra och övar sig socialt, medan hon ser ut att vara i en annan värld helt och hållet.

Och, viktigt att påpeka. Hade det BARA varit det faktum att hon inte leker med andra barn, så hade jag inte funderat i de här banorna, då hade jag avfärdat det med just ovanstående. Det är den sammantagna bilden som gör att det blir mer funderingar.

Att oroa sig tycker jag absolut.. om man nu ens behöver oroa sig.

låter som att hon är lik min son förutom att han knappt pratade när han var 2 år och han hade kass motorik.. annars stämmer det in väldigt bra..

små barn gör gärna saker på rutin.. och om något ändras kan det blir kaos för dem.. och att det är "måste göra si och så" det är ju inte säkert att hon vet vad måste betyder , kan ju vara ett bra ord som passar henne just nu!

måste.. skynda.. bråttom sådana ord är väl inte riktigt kompatibla med hur en 2 åring tänker tror jag

att tröstas är inget man vill vara med på om man inte är ledsen.. slår man sig inte när man trillar blir man inte ledsen och behöver inte tröstas.. Det kan ju självklart vara irriterande om någon skall börja pilla och grejja med en när man själv vill fortsätta med det man gör och.. endel barn tycker att smekningar kittlar på ett obehagligt vis, även vuxna kan tycka det och då är det ju otäckt med en smekning över ryggen tex.. ger rysningar liksom.. det kan va obehagligt även om man inte är överkänslig mot beröring "normalt sätt"

min son var ganska okramig och ville inte tröstas.. rätt så asocial på dagis och mot andra barn men nu i 3-4 års åldern har det hänt massor, han kramas, fröknarna får trösta! han är social och leker med andra barn och föreslår lekar ibland också.

Oroa dig inte .. än små barn leker brevid varandra först.. senare använder de andra barn som en leksak eller "objekt" liksom innan de börjar leka med varandra.. det kan ta tid att lära sig, speciellt om man är ganska nöjd med att leka själv, vilket endel barn är. alla älskar inte stök och oreda och massa folk att hålla ordning på!

(jag har en äldre son och han var änu värre socialt när han var yngre började dagis som 3½ åring och tyckte nog att de flesta barnen var korkade larviga idioter just då eftersom han var så van vid ganska vuxna konversasioner nu är han 9 år och de andra ungarna börjar komma ifatt honom någorlunda som sagt det kan ta tid.. denna grabb har as-drag och adhd-drag men ingen diagnos..än )

Ayhanza skrev:små barn gör gärna saker på rutin.. och om något ändras kan det blir kaos för dem.. och att det är "måste göra si och så" det är ju inte säkert att hon vet vad måste betyder , kan ju vara ett bra ord som passar henne just nu!

måste.. skynda.. bråttom sådana ord är väl inte riktigt kompatibla med hur en 2 åring tänker tror jag

"Måste" vet jag att hon har ganska bra grepp om, det märks på hur hon använder det och svarar på det. Hon är ovanligt språkbegåvad och talar långa meningar, häromdagen tex "Memma, jag vill ha ett par tofflor, det är jätteobehagligt och kallt på golvet."
Ingen ovanlig mening för henne alls.
Hon talar också förvånansvärt rent, R-en och S-en är som de ska, det enda hon har svårt för är sche-ljud.
Hon började också prata mycket snabbt, och tidigt. Hade en period på någon vecka då hon jollrade lite grann, och sedan dess har hon pratat.

Rutiner har nog de allra flesta barn ett stort behov av. Så även min dotter. Det som är svårare att ordna och anpassa sig till är hennes behov av "my way", när det gäller genomförande. Allting måste ske på speciella vis, det måste alltså inte vara rutinsaker, utan nya element, men de måste utföras på de sätt hon tänkt ut.

Hon blir tex fruktansvärt upprörd om jag sätter mig på den stol som min man brukar använda, hon skriker och puttar antingen tills jag flyttar mig till min vanliga plats, eller tills dess att hon springer gråtandes till ett annat rum och slänger sig på golvet och avgrundsvrålar.
Jag tror att det är utöver det normala i rutinbundenhetsspektrat.

Ayhanza skrev:att tröstas är inget man vill vara med på om man inte är ledsen.. slår man sig inte när man trillar blir man inte ledsen och behöver inte tröstas.. Det kan ju självklart vara irriterande om någon skall börja pilla och grejja med en när man själv vill fortsätta med det man gör och.. endel barn tycker att smekningar kittlar på ett obehagligt vis, även vuxna kan tycka det och då är det ju otäckt med en smekning över ryggen tex.. ger rysningar liksom.. det kan va obehagligt även om man inte är överkänslig mot beröring "normalt sätt"

Oh, nej, jag försöker inte trösta om hon inte är ledsen! Det vore ju ologiskt och då vore ju reaktionen på trösten rätt given. När hon BLIR ledsen, antingen för att hon slagit sig eller för att något inte gick som hon ville, så sätter hon händerna för näsan och munnen, illvrålar, och springer undan. Försöker man prata med henne eller ta på henne skriker hon högre och slänger sig på mage på golvet för att komma undan.
Det har lett till att jag låter henne göra så, och bara säger "jag är i köket, ropa om du vill att jag skall trösta". Jag vet inte hur annars man ska hantera det.

Ayhanza skrev:min son var ganska okramig och ville inte tröstas.. rätt så asocial på dagis och mot andra barn men nu i 3-4 års åldern har det hänt massor, han kramas, fröknarna får trösta! han är social och leker med andra barn och föreslår lekar ibland också.

Oroa dig inte .. än små barn leker brevid varandra först.. senare använder de andra barn som en leksak eller "objekt" liksom innan de börjar leka med varandra.. det kan ta tid att lära sig, speciellt om man är ganska nöjd med att leka själv, vilket endel barn är. alla älskar inte stök och oreda och massa folk att hålla ordning på!

(jag har en äldre son och han var änu värre socialt när han var yngre började dagis som 3½ åring och tyckte nog att de flesta barnen var korkade larviga idioter just då eftersom han var så van vid ganska vuxna konversasioner nu är han 9 år och de andra ungarna börjar komma ifatt honom någorlunda som sagt det kan ta tid.. denna grabb har as-drag och adhd-drag men ingen diagnos..än )

Ja, jag försöker tänka att det fortfarande kan hända mycket med utvecklingen, att det kan lossna för henne socialt, men samtidigt räds jag att hon kommer ha samma problem som jag själv minns från dagis och skola, och det gör mig ledsen för hennes skull.

Tack för ditt svar, jag kan inte göra så mycket annat än att vänta och se hur det utvecklar sig. Det betyder mycket att läsa om hur andra upplevde sina barn i just den här åldern, och vad som hänt efter det.


Min bror, som vi träffade i julas, kommenterade för övrigt en sak som jag knappt tänkt på, han sa något i stil med "de där handrörelserna hon har för sig, vad kommer det sig?" "Vadå?" undrade jag och tittade på henne "Jo, men de där har hon ju gjort sen hon var riktigt liten" sa brorsan, och då såg jag det med, hon liksom vrider på handlederna och rör händerna på ett speciellt sätt, väldigt ofta. Det gör hon alltså så mycket att jag slutat märka det.

Vi har en 3,5-åring som vi funderar mycket kring. Vi tycker att mycket stämmer in på AS. Men han har oxå astma, och ju sämre han mår av den, desto större blir problemen med aggressivitet, rutiner/ritualer, språkplolis, sömnstörningar.

Jag känner igen mig i de stora skillnaderna i barnets beteende på dagis och hemma. Hemma har vi fullt upp med vår son från morgon till kväll. Han kräver uppmärksamhet nästan hela tiden och det blir ständigt missförstånd mellan honom och hans lillebror eller med oss föräldrar. Han säger oxå ordet "måste" ofta, och tar liksom på sig ansvaret för vardagliga göromål som han hör oss föräldrar prata om.

Men på dagis är han jättetyst och enkel! Personalen har dock påpekat att han har svårt att komma in i lekarna med de andra barnen. Antingen står han bara och tittar på, eller så klampar han in för burdust, och då blir de andra sura på honom. Han pratar mycket hemma om att han inte får vara med eller att han blir stressad av de andra barnen.

Det här känns ohållbart i längden. Ju tystare (och ENKLARE!!! ) han är på dagis, desto mer arg och frustrerad blir han hemma. Vi har stor förståelse för honom (för jag som mamma kan känna igen mig i hans tänk) men vi måste ju ändå korrigera t ex när han slåss. Men då har vi märkt att han dömer sig själv hårt för att han inte kan låta bli att slåss.

Om han slapp bli så frustrerad av att "hålla tillbaka" på dagis, skulle han kunna fungera bättre hemma. (Det märks stor skillnad när han inte varit på dagis några dagar, och när han inte har astma.) Då skulle han slippa känna sig fel, för att vi korrigerar honom.

Vad ska man göra? Vi har tagit kontakt med BVC-psykolog, men inte fått tid ännu.

Icky flix:
Nej nej nej,
hon är så lugn att de glömmer bort eller inte märker att de är där?! Um, låter lovande?
Och självvald ensamhet?
Nej nej nej.
Jag blev "bortglömd". Jag tiggde inte om uppmärksamhet men det ebtydet inte att man inte behöver den. Och självvald ensamhet. Jag söker mig till ensamhet men i den åldern och framåt är ensamhet inte alls något självvalt. Därmed inte sagt att man ska tvingas in i aktiviteter som man rent neurologiskt inte orkar med. Din dotter är ung, hon förtjänar bra mycket bättre

Nu vet jag ju varifrån allt det som gjorde att jag kom att upplevas som udda som ifrån när jag växte upp. Allting var klassisk AS. Jag gillade inte beröring, inte att leka i grupp, hade specialintressen, etc., och m.m. Klart är att jag snabbt uppfyllde kriterierna för diagnosen. Jag har inte svår asperger men tillräckligt för att det ska vara ordentligt besvärligt.

Då, när jag växte upp, för 35 år sen och framåt, då fanns i stort sett inget stöd för de barn som "bara" betraktades som "udda".
Hade något förmått att se så tidigt som möjligt att hjälp till rätt sorts pedagogik och utan tvång in i, t ex, olika gruppaktiviteter så hade man sparat in på mycket vånda och lidande.

Din dotter är fortfarande liten men det är bäst att se till att få hjälp så tidigt som möjligt. Det är vanligtvis när barn är i den åldern när det börjas ställa sociala krav på dom som man ser tecken på autism/asperger.

Hej Juddy, och tack för ditt svar!

Jag har fått en del hjälp av en person här på forumet, om just detta, och kan få ännu mer hjälp vid behov.
För tillfället avvaktar vi ett stundande nytt utvecklingssamtal, och eftersom min egen diagnos numera är klar, kommer jag att kunna hänvisa till den om det behövs.


Jag skulle vilja svara dig mer, men jag orkar inte idag. Jag återkommer.

Till Petra3: Jag vet inte själv vad man ska göra. Men tror att bvc-psykolog kan vara rätt väg.

Ickyflix: det gör inget om du inte återkommer i ämnet just nu, jag såg sen att det var, i stort, en bumpad tråd. Jag kände bara igen mig väldigt väl.