Jag har varit på utredning hos en psykolog som tyvärr inte verkar vara särskilt kunnig i ämnet eller ens utbildad färdig och i höstas sa hon att hon ville träffa min mamma vilket jag tyckte var helt ok. När jag försökte nå henne förra veckan eftersom jag inte hört av henne fick jag höra att hon skulle sluta och bara är på plats några dagar i veckan. Inget eget telefonnummer har hon heller utan man hamnar hos sekreteraren som lovar att psykologen ska ringa upp men det gör hon ju aldrig. När jag uttryckte min oro och önskan om att kanske få träffa någon annan psykolog sa de bara att det måste du prata med din psykolog om. Men jag får ju inte tag på henne!

Vad ska jag göra?? Det känns som om min utredning rinner ut i sanden, det är ju min möjlighet att få reda på varför jag fungerar så märkligt som jag gör men det tar ju stopp överallt! Jag kan ju fortsätta ringa och tjata men faktum är ju att psykologen är på väg att sluta och det känns som om hon inte kommer lägga ner sin själ i mitt fall om man säger så...

Hur hanterar man en sån här situation? Någon med tips?

Var blir du utredd, utredningsteam, öppen psyk ...?

Öppen psyk, antar jag, vad är skillnaden?

Om det är en öppen psykiatrisk mottagning så ska det finnas nån form av enhetschef så hör av dig dit och berätta om dina problem.

Det kanske till och med finns namn och mailadress till enhetschefen på mottagningens hemsida så du kan tex maila om du inte vill ringa förstås.

Anna med fyra skrev:Öppen psyk, antar jag, vad är skillnaden?

Öppen psyk har hand om allt inom det psykiatriska tillstånden, men har oftast inte den kunskap som krävs för att utreda och fastställa diagnoser inom NPF.
Däremot kan de göra en bedömning och remittera vidare till ett utredning team.

Här i Stockholm finns det ett flertal utrednings team som bara sysslar med utredningar av den här typen.

Vem som ansvarar för en utredning kan växla beroende på var man bor i landet

Om du har en PTP psykolog, så ska det finnas en ansvarig handledare, som ska kunna kliva in och handleda om det behövs. Handledaren kan vara en person som du som patient aldrig möter.

Jo, psykologen har en handledare men det känns inte tryggare för det...kommer ligga i som bara den nu i veckan för att få tag på psykologen, någon gång ska det väl gå, antar jag.

Men utredningsteam, finns de i alla stora städer och kostar det? Av vilken anledning skulle de kunna remittera vidare?

Jag gjorde en egenanmälan om utredning hos den lokala öppenpsykiatrin. (Detta var om ADHD´n).
Behövde inte besöka någon psykolog innan utredning. Däremot fick jag ringa och tjata i ett o ett halvt år innan utredning skedde, (trots vårdgaranti, ).
Kan däremot inte svara på om samma förfarande går att praktisera vid andra diagnoser. Men det kanske någon annan här vet?

Anna med fyra skrev:Men utredningsteam, finns de i alla stora städer och kostar det?

Nja men de verkar vara organiserade regionvis liksom. Så att deras "täckningsområden" är krans- och grannkommuner runt om huvudkommunen (exempelvis Göteborg täcker in Partille, Mölndal, Härryda, Öckerö osv).

Anna med fyra skrev:Av vilken anledning skulle de kunna remittera vidare?

De har inte resurserna och kompetensen själva.

Jag gick en tre-stegs-väg (pilarna betyder "remitterade till"):

Min egen psykiater => psykolog inom öppenvården => utredande team (jag bor nära Göteborg).

Innan psykologen remitterade hade hon två långa samtal med mig. Åtminstone hon vill lära känna mig innan hon slussade mig vidare.

Verkar nästan som att alla känner alla inom psykvården.

@Sam

Vad är PTP psykolog?

Kan bara sända dig en liten cyberstyrkekram, Anna med fyra, men den hoppas jag att du på något sätt kan ta emot, för fy fasiken vilken jobbig sits du befinner dig i!

Jag har själv tampats med psykiatrin i 30 år och har då förstås hamnat i oräkneliga situationer som bara är "hej, kom & hjälp mig", rena moment 22 och det är allt annat än lustigt det!

Genomgår själv en NPF-utredning just nu, och där börjar jag också (återigen) få en allt större känsla av detta ständiga "strul", okunskap, denna "moment 22-situation".

Fy fasiken vad sorgligt det är att det ska behöva vara så här, för jag ger ju "110%" vad gäller mitt jobb, så varför kan inte vårdgivarna åtminstone ge typ 80%?
Ser ju att även du, Anna med fyra, kämpar "som en liten blå" och därmed denna igenkänning för hur ont det gör, utöver att det är så jobbigt och problematiskt.

Kanske har jag fel där?, men tror ändå inte det, för jag känner mer än väl igen den där känslan av att än en gång inte bli sedd, inte bli trodd på, inte bli bekräftad, knappt värd ett vitten...
Det är en så stor ensamhet man känner så jag vet inte vad och därför, återigen, en megastor styrkekram till dig!

Tack så mycket, det värmde! Ibland känns det som att äsch, det spelar väl ingen roll om jag får en diagnos, jag vet ju hur jag är och hur jag fungerar. Men så tänker jag att neej, jag behöver diagnosen för min egen del, jag mår dåligt och har gjort det hela livet, har på senare tid förstått hur tufft det faktiskt är och hur mycket ork och kraft det tar från mig att gå tex till jobbet varje dag. Jag behöver veta att jag inte är dum i huvudet, jag har svårigheter, framför allt vad gäller det sociala. Jag har inte några vänner alls och vet inte hur man får några, det har jag aldrig vetat, ingen vill umgås med mig (vilken tur att jag har min underbara man som är likadan som jag!). Jag hamnar lätt i någon slags traggel när jag pratar med folk och vet knappt hur jag ska sluta, jag bara mal på ibland...

Att någon ska komma och tex köpa något av oss (vi säljer ibland grejer på blocket) och den personen ska komma kl 11, hela dagen blir då förstörd för mig och jag hamnar ur balans. Jag vill vara ifred med mitt, känns det som.
Jag skulle beskriva konstiga saker jag har för mig men det skulle ta för lång tid att radda upp, tycker jag.
Jag vet att många inte håller med mig kring detta med diagnos men för mig känns det viktigt.

Och att då hamna hos en psykolog som är halvdan och inte tycker jag har AS för jag har ju så fin ögonkontakt med min ettåring, det känns knäckande!

Kan tyvärr återigen bara sända dig en tanke och cyberkram!

Tack, gulligt av dig!

barracuber skrev:@Sam

Vad är PTP psykolog?

En psykolog som inte ännu har fått sin legitimation av socialstyrelsen.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykolog#P ... _i_Sverige

För att få kalla sig legitimerad psykolog i Sverige ska man ha först ha genomgått fem års utbildning på universitetets psykologprogram och därefter genomfört ett års praktisk tjänstgöring under kontinuerlig handledning (PTP). Personen som fullgör PTP kan kalla sig psykolog. Efter godkänd PTP beviljar Socialstyrelsen legitimation och personen kan titulera sig "legitimerad psykolog". Någon form av statligt, legitimeringsförfarande finns i de flesta länder. Legitimationen avser den kliniska tillämpningen, varvid en person som kallar sig enbart för "psykolog" kan vara teoretiskt bildad men sakna just klinisk psykologisk bildning.

Jag fick tag i psykologen idag och hon sa att hon temitterat till ett neuropsyk team, så håll tummarna!

Remitterat, ska det stå. Jag skriver på en ipad, det blir lätt fel...

De är nu hållna!

Hej Anna

Bra att hon har gjort det och det teamet är kunnigt!

Annars när man stöter på problem med att få tag i den personal man säker så ska man vända sig till chefen på stället och berätta hur omöjligt det är. Då får de lösa problemet!

Men din mottagning är väl inte precis den man skulle välja om man kunde göra det ....

Nej, jag märkte att det inte verkade vara mycket bevänt med den mottagningen...hoppas jag nu får vidare utredning.

Rekommenderar dig att ta kontakt med Vårdgarantin om inte annat så kanske du får någon form av stöd därifrån. Samtidigt är det då någon som har koll på hur lång tid det tar och i slutänden kan du få komma till en specialist som gör att tester på dig.

Vill också passa på att nämna att även om du har AS så behöver du ju inte ha alla problemen som en AS kan ha, du kan ju tydligen ha ögonkontakt och det är ju superbra.

Det finns ju dom som anser att man får en stämpel i pannan och visst kan det stämma men det är inte på samma sätt som det var för en massa år sedan då det definitivt var negativt. Testerna var superviktiga för mig då jag har fått påhopp efter diagnosen men själv kunnat tänka på resultaten i testerna och då veta att dom som kallar mig än det ena än det andra har fel för testerna säger något helt annat. Hade nog gått ner för räkning annars.

LYCKA TILL!!!

Jag har svårt för ögonkontakt i vissa situationer och har då svårt med ögonkontakten, tittar bort mycket, svårt hålla fast blicken vid den andres ögon. Men inte i den situationen hos psykologen, konstigt nog, för då var det inte så "personligt" (låter konstigt för visst är det personligt), jag menar jag umgås inte med henne privat eller träffar henne till vardags. Jag är i någon slags vårdsituation och jag går in i en slags roll, tror jag, då kan jag möta allas blickar. Men blir jag mig själv...ojoj.
Min äldsta dotter med autism/ADHD har ofta ögonkontakt, både med oss föräldrar och sina kompisar och lärare... fast inte så länge åt gången!