Efter två års innehav av diagnosen Asperger, på gränsen till pdd-nos, har jag nästan bestämt mig för att jag vill ompröva detta beslut.

Jag utreddes alltså förförra sommaren, med en mycket trevlig och snäll utredare - i min mening kanske för snäll och medgivande. Min mamma var med flera gånger, och hon är inte lika blygsam som jag utan gör gärna en höna av en fjäder när det gäller eventuella symptom.

Till en början trodde både jag och min mamma att det rörde sig om ADHD eller ADD (hon förde det på tal första gången när jag gick i högstadiet, alltså ca åtta år sedan).
Vid besök hos UPM (ungdomspsykiatrisk mottagning) där jag tillslut lyckades få ur mig att jag gick och funderade i dessa banor, var beskedet tydligt: varken min kurator eller en inkallad sjuksköterska (tror jag det var) trodde på ADHD, båda var överens om att Asperger var mer aktuellt, och så fick jag då min remiss till utredning.

Sen gick jag alltså igenom tester och samtal tillsammans med min utredare (jag vet ärligt talat inte hur lämpad hon var för just den sortens utredning) och slutligen enades vi om att sätta diagnosen Asperger, eftersom jag tyckte att Pdd-nos kändes rörig och långsökt.

Sedan den dagen har jag tvivlat. Ena stunden känner jag igen mig och kan konstatera att jag har vissa problem, andra stunden anser jag att det är allt för mycket som inte alls stämmer för att dessa problem skall vara annat än normalt mänskliga brister.

Nu vill jag alltså omprövas, om det går.
Jag har kommit till en gräns där jag känner ett behov av att en gång för alla slå fast att jag är normal, alternativt få veta mer direkt vad det är som faktiskt tyder på att just jag skulle ha detta ovanliga funktionstillstånd och inte bara några brister samt ett behov av uppmärksamhet.

Är det möjligt att få gå igenom samma process en gång till? Eller är det som att jag kan facit nu, när jag har gjort testerna förut?

Är det omoraliskt av mig att ta upp plats för andra som är i stort behov av en utredning, när mitt behov bara är att kanske göra mig av med en diagnos?

Hur går jag tillväga och vart vänder jag mig för att få till stånd en andra utredning?

Finns här någon annan som är eller har varit i en liknande situation, som vill dela med sig av tankar och erfarenheter?


Tack på förhand.


Moderator: Kompletterade rubriken.

1. Ställer diagnosen i sig till några problem för dig? Du behöver ju inte berätta om den för någon, om du inte vill.

2. Har du problem i t.ex. studier, arbete och/eller socialt liv som skulle kunna vara, men inte nödvändigtvis är, typiska aspergerproblem?

Om diagnosen inte är något problem (mer än för dina egna funderingar) men du har aspergerliknande problem, då kan diagnosen vara bra att ha inför framtiden, om du senare får större problem och upptäcker att diagnosen kanske ändå inte var så fel. Då är det bra att redan ha den och inte behöva dra igång en utredning i en situation där du kanske redan mår dåligt pga. en besvärlig livssituation. Klarar du att få och behålla jobb och orkar med att jobba så behöver ingen veta om din diagnos. Om det så småningom inte längre fungerar så har du diagnosen till hands och har då vissa möjligheter att få stöd och hjälp.

Därmed inte sagt att du självklart ska "behålla" din diagnos även om du själv tvivlar. Jag ville bara peka på några saker att fundera över.

Tack för ditt svar, Kvasir! Det gav nya infallsvinklar.

Mitt största problem med att ha diagnosen med mig (i bakhuvudet) är att jag allt som oftast identitetskrisar lite, och jag vill så förbaskat gärna hitta rätt och reda ut allt så att jag vet vad som är sant och falskt om mig.

Annars har väl diagnosen aldrig varit ett problem för mig - det är ju inte som att folk kan rota fram den och slänga den i ansiktet på mig om jag inte först har berättat om den.

Du har flera kloka synpunkter som jag ska ta med mig. Jag har ju knappt börjat leva mitt liv, så vem vet vilka krissituationer som väntar och vad jag kan behöva då.

Min utredare sa flera gånger att det hade varit bra om jag pluggade samtidigt som jag gick i utredning - istället för att bara gå hemma, som jag gjorde då - eftersom vi då tydligare hade kunnat se vilka problem jag har i vardagen.

Nu funderar jag på att göra en utredning som är mer inriktad på ADHD/ADD istället, om det går. Tydligen var den utredning jag gjorde nåt slags kombo (det är väl kanske inget ovanligt) men jag fick resultatet asperger istället för ADHD.
Jag tycker att detta är konstigt. I mina ögon är det rätt uppenbart att jag har större problem med koncentration, organisering och att sitta still tex än med socialt samspel.

Min mamma, som är likadan som jag, besökte idag en psykiatriker som efter en timmes samtal påstod att det uppenbarligen var ADD vi båda hade (jag skriver båda eftersom morsan tydligen berättade mycket om mig för honom, vilket fick honom att dra slutsatser om min diagnos också).

Är det rimligare att vilja ompröva sin diagnos till en annan, istället för att ta bort den befintliga? Jag tycker det.
Ingen vinner ju på att jag går runt med fel diagnos, om det är så att jag har andra problem jag kunde fått hjälp med om det bara blivit rätt från början.
Eller ska jag acceptera att jag har asperger trots att jag tycker, och alltid har tyckt, att allt tyder på ADD/ADHD?

En annan sak att fundera på kan ju vara den som ständigt dyker upp här i forumet: att så många tror att har man asperger kan man bara ha nedsättningar i känsloliv, medkänsla, sociala behov, ömhetstörst och allt möjligt annat, när sanningen, att döma av variationsbredden bland folk som uppfyller diagnoskriterierna, är att man kan ha både ned- och "upp-"sättningar samt vara allmänt avvikande eller ojämnt utvecklad på alla de områdena.

Beträffande att uppfylla diagnoskriterierna måste man också vara observant på vad som är medfödda färdigheter och vad som bara är sekundärt inlärda kompensationsstrategier för att kunna verka "fungera normalt" fast man inte gör det. (Den senare sortens beteenden kan bli väldigt utmattande, särskilt med åren.)

Många, inklusive utredare, har ingen aning om någon av de här sakerna.

Och jag har ingen aning om det här kan vara relevant i ditt fall. Just därför ville jag nämna det iallafall.

Men självfallet kan man diagnosticera fel åt båda håll. Och varför "ska" man acceptera något man inte är säker på? Tänk igenom saken ordentligt och ur så många aspekter du kan få tag i, men beslutet måste vara ditt, precis som ditt liv är det.

locomotiv skrev:Sen gick jag alltså igenom tester och samtal tillsammans med min utredare (jag vet ärligt talat inte hur lämpad hon var för just den sortens utredning) och slutligen enades vi om att sätta diagnosen Asperger, eftersom jag tyckte att Pdd-nos kändes rörig och långsökt.

Man väljer väl inte diagnos efter vilket namn på diagnosen man föredrar!?!

Det kan vara viktigt att känna till att om man har både AS och ADHD så blir symptombilden en blandning. ADHD maskerar en del AS-drag, och AS gör att ADHDn inte blir lika framträdande.

En ny utredning, med en seriösare utredare, skulle nog vara lämpligt, iaf. om du behöver hjälp pga din (ev.) ADHD...

Kimmelie skrev:

locomotiv skrev:Sen gick jag alltså igenom tester och samtal tillsammans med min utredare (jag vet ärligt talat inte hur lämpad hon var för just den sortens utredning) och slutligen enades vi om att sätta diagnosen Asperger, eftersom jag tyckte att Pdd-nos kändes rörig och långsökt.

Man väljer väl inte diagnos efter vilket namn på diagnosen man föredrar!?!

När mitt ena barn utreddes sa ena läkaren Autistiskt syndrom men andra läkaren sa att vi lika gärna kunde skrivit Aspergers, om jag hellre hade velat det... Och ja, den rätta smajlin för det är och och

Zombie skrev:En annan sak att fundera på kan ju vara den som ständigt dyker upp här i forumet: att så många tror att har man asperger kan man bara ha nedsättningar i känsloliv, medkänsla, sociala behov, ömhetstörst och allt möjligt annat

Jag förstår precis hur du menar, jag hör vad du säger (eh, läser vad du skriver, menar jag) men jag kan inte riktigt applicera det på mig själv. Säkert är det så att folk är olika och så vidare, men det krävs väl ändå att man på något sätt passar in i kriterierna och har så pass stora problem att det inte är helt normalt.

Är det så att jag fungerar normalt och är en i grunden normal människa, så vill jag veta det och så fort som möjligt lägga mig av med eventuella divalater.
Jag avskyr tanken på att folk skulle se mig som någon som går runt och skryter med att vara annorlunda, eller att själv se mig som en person som ständigt måste söka en extrem identitet att skylta med och använda som ursäkt för att vara lat och slippa jobba på mina problem.

Jag skulle väl behöva prata med någon om det här, kanske? Samtidigt tycker jag inte att man ska psykologisera för mycket, det är bättre att ta itu med problemen än att älta dem. Det finns massor av människor som inte har möjlighet att gå till kuratorer och självömka.

Jag avskyr också tanken på att vara en bortskämd nittiotalist som saknar perspektiv och tror att världen kretsar kring mig.
No offence om någon känner sig träffad.

Kimmelie skrev:Man väljer väl inte diagnos efter vilket namn på diagnosen man föredrar!?!

Anledningen att jag resonerade så var helt enkelt att det är lättare att förklara för någon som i framtiden behöver veta; en kompis, en lärare eller whatever; om jag använder begreppet asperger som många nu åtsminstone har hört talas om och kanske vet en smula om eller kan läsa in sig på, än något så "flummigt" (no offence, ni som har Pdd-nos) som denna bokstavskombo. Dessutom tyckte jag (som sagt, förlåt mig för detta!) att Pdd-nos lät som nån hittepågrej för folk som egentligen inte har allvarliga problem men tjatar sig till en diagnos för att vara speciella.

locomotiv skrev:

Kimmelie skrev:Man väljer väl inte diagnos efter vilket namn på diagnosen man föredrar!?!

Anledningen att jag resonerade så var helt enkelt att det är lättare att förklara för någon som i framtiden behöver veta; en kompis, en lärare eller whatever; om jag använder begreppet asperger som många nu åtsminstone har hört talas om och kanske vet en smula om eller kan läsa in sig på, än något så "flummigt" (no offence, ni som har Pdd-nos) som denna bokstavskombo. Dessutom tyckte jag (som sagt, förlåt mig för detta!) att Pdd-nos lät som nån hittepågrej för folk som egentligen inte har allvarliga problem men tjatar sig till en diagnos för att vara speciella.

Jag syftade inte på dig utan på den som satte diagnosen. Oavsett vad du tycker, så ska ju utredaren sätta den diagnos du uppfyller diagnoskriterierna för.

Kimmelie skrev:Jag syftade inte på dig utan på den som satte diagnosen. Oavsett vad du tycker, så ska ju utredaren sätta den diagnos du uppfyller diagnoskriterierna för.

Okej, jag förstår. Tja, min utredare tyckte att det var så, hm, gränsfall kanske, att vi kunde komma överens tillsammans om vad jag tyckte skulle vara till störts hjälp att skriva på pappret. Kanske låter konstigt men så gick det till.

Är det inte märkligt att jag som är så osäker och så nästintill normal hade "turen" att få en diagnos så lätt, medan många här inne klagar på problem med att få en riktig diagnos av allt för fyrkantiga och kritiska utredare?
Det ger mig lite dåligt samvete. Jag vill INTE ta upp plats för andra.

Studerar du el jobbar du? Har du stora problem med det, el tycker du att du fungerar lika bra som andra?

En alternativ diagnos är "autismliknande tillstånd", om man inte har tillräckligt många kriterier för att uppfylla Aspergers.

Men du kan ju gå till din läkare och berätta att du misstänker ADD/ADHD. Du skulle kunna få pröva någon medicin mot det. Hjälper medicinen så att du blir lugnare och kan koncentrera dig bättre, då är det (troligen) ADD el ADHD du har.

Med enbart en aspergerdiagnos har man ingen självklar medicin att ta.

locomotiv skrev:

Zombie skrev:En annan sak att fundera på kan ju vara den som ständigt dyker upp här i forumet: att så många tror att har man asperger kan man bara ha nedsättningar i känsloliv, medkänsla, sociala behov, ömhetstörst och allt möjligt annat

Jag förstår precis hur du menar, jag hör vad du säger (eh, läser vad du skriver, menar jag) men jag kan inte riktigt applicera det på mig själv. Säkert är det så att folk är olika och så vidare, men det krävs väl ändå att man på något sätt passar in i kriterierna och har så pass stora problem att det inte är helt normalt.

Är det så att jag fungerar normalt och är en i grunden normal människa, så vill jag veta det och så fort som möjligt lägga mig av med eventuella divalater.
Jag avskyr tanken på att folk skulle se mig som någon som går runt och skryter med att vara annorlunda, eller att själv se mig som en person som ständigt måste söka en extrem identitet att skylta med och använda som ursäkt för att vara lat och slippa jobba på mina problem.

Nej, jag tror inte du förstår vad jag menar. Det verkar som om du tolkar "nedsättningar" som funktionsnedsättningar, och att jag skulle hävda att man i stort sett kunde fungera bättre än genomsnittet och ändå vara diagnosticerbar med AS; men det är inte social eller instrumentell eller ens kognitiv funktionsnivå jag talar om, det är känslighet och behov.

Eller om det inte är det du missförstår så är det något annat. För dels syftar jag på något som är lätt att se om man har fått litet insyn i ett någorlunda brett urval diagnosticerade aspergare som uppenbarligen har haft behov av diagnosen, dels slår du in en vidöppen dörr när du invänder om kriterier och problem.

Alien skrev:Studerar du el jobbar du?

Nej, jag gör ju tyvärr inte det.
Har förstås gått i grundskolan, och det var aldrig något jag tyckte om. Var varken bråkstake eller klassens ljus. Betygen var helt okej men jag engagerade mig aldrig i någonting. Det tråkiga var att det inte direkt fanns något jag tyckte var roligt eller givande. De ämnen jag kanske hade en begåvning i (svenska och bild tex) gav mig prestationsångest och jag upplevde att folk alltid väntade sig att jag skulle vara duktigare än jag var. Ogillade att bli sedd som duktig flicka eftersom jag egentligen var lat och avig.
"Riktigt" jobb har jag aldrig haft, bara s,å ströjobb inom kulturspektrat.

Alien skrev:Du skulle kunna få pröva någon medicin mot det. Hjälper medicinen så att du blir lugnare och kan koncentrera dig bättre, då är det (troligen) ADD el ADHD du har.

Min mamma sa att läkaren hon träffade hade föreslagit just det. Intressant tycker jag. Om det kunde ge mig ett snabbt och enkelt svar... Jag hade gärna provat.

Zombie skrev:Nej, jag tror inte du förstår vad jag menar. Det verkar som om du tolkar "nedsättningar" som funktionsnedsättningar, och att jag skulle hävda att man i stort sett kunde fungera bättre än genomsnittet och ändå vara diagnosticerbar med AS; men det är inte social eller instrumentell eller ens kognitiv funktionsnivå jag talar om, det är känslighet och behov.

Du har nog rätt - jag läste slarvigt och snabbt. Nu ser jag att du skrev något om "uppsättningar", alltså att vara bättre än genomsnittet, antar jag att du menar. Förstår jag dig rätt?
Läste också den lilla beskrivningen om dig som syns under inlägget - intressant.

Men vad menar du med känslighet och behov? Vilken sorts känslighet, behov av vad? Utveckla. Du får ursäkta mig om du tycker att jag är trög eller så, det är inte med mening, jag vill gärna veta hur du menar.

Zombie skrev:Eller om det inte är det du missförstår så är det något annat. För dels syftar jag på något som är lätt att se om man har fått litet insyn i ett någorlunda brett urval diagnosticerade aspergare som uppenbarligen har haft behov av diagnosen, dels slår du in en vidöppen dörr när du invänder om kriterier och problem.

Hur menar du med "insyn i ett brett urval av aspergare"? Att man har träffat folk med asperger? Är det så du menar?
Jag skulle gärna träffa många fler diagnostiserade människor att jämföra mig med. Gick på ett par asperger/ADHD-träffar förrförra året, men det rann liksom ut i sanden.

Min bild av asperger är rätt skev - att man måste ha stora problem med sociala koder, med sinnesintryck, med att klara av sin vardag osv. Det kanske inte stämmer, men om man inte har några problem? Då ska man väl inte ha en diagnos?
Jag har så svårt att se gränsen mellan en vanlig människa som har vanliga problem (alla människor har väl problem, är det inte så?) och en ovanlig människa som har problem som man kan sätta en diagnos på.
Såvida det inte är ett extremt fall då, där man är i stort behov av hjälp och stöd.

Men det är väl som Kvasir säger här uppe, man vet inte vad som kan visa sig i framtiden. Jag tänker tex på studier - med tanke på hur sinneslö jag alltid varit så kanske jag får nytta av en diagnos som kan ge mig hjälp i framtiden om jag vill plugga något. Jag är ju intresserad av saker. Det är bara det att jag inte orkar lära mig något, eller kan bestämma mig för vad jag ska lägga min energi på.

locomotiv skrev:

Zombie skrev:Nej, jag tror inte du förstår vad jag menar. Det verkar som om du tolkar "nedsättningar" som funktionsnedsättningar, och att jag skulle hävda att man i stort sett kunde fungera bättre än genomsnittet och ändå vara diagnosticerbar med AS; men det är inte social eller instrumentell eller ens kognitiv funktionsnivå jag talar om, det är känslighet och behov.

Du har nog rätt - jag läste slarvigt och snabbt. Nu ser jag att du skrev något om "uppsättningar", alltså att vara bättre än genomsnittet, antar jag att du menar. Förstår jag dig rätt?

[...]

Men vad menar du med känslighet och behov? Vilken sorts känslighet, behov av vad? Utveckla. Du får ursäkta mig om du tycker att jag är trög eller så, det är inte med mening, jag vill gärna veta hur du menar.

Ingen fara. Tyvärr känner jag mig fruktansvärt trög. Men ett försök: Jag menar att asperger kan medföra både att man blir mindre och mer inkännande i andra och annat än en "NT". Problemet är inte en nedsättning, som så många tror, utan ett balans- eller doseringsproblem i systemen som styr det där, så att man kan få antingen för mycket eller för litet av vad det nu är för signalsubstanser eller känslighetsgrad i nerverna. Samma sak med syn, hörsel, lukt, smak, känslighet för beröring (kramar, kläder... ), behov av mänsklig närhet och annat.

Men att vara känsligare än andra behöver inte alls betyda att man fungerar bättre. Normala kläder och ljudnivåer kan bli en plåga, likaså att gå omkring och känna i detalj hur varje person man möter mår och inte kunna stänga av det, att behöva mer umgänge än man någonsin orkar med, och så vidare. På just det sättet kan det rentav vara barmhärtigare att ha för låg känslighet enligt den gamla standardbilden av asperger.

För att kunna använda sina intryck till att fungera måste man också kunna dels ordna dem så att man vet vem eller vad de kommer ifrån och hur de hänger ihop, dels ha de sociala och praktiska färdigheterna att kunna avgöra vad man ska göra med dem — två områden där aspergare ofta brister.

Ungefär så långt för ögonblicket. Räcker det för att få en bild?

locomotiv skrev:

Zombie skrev:Eller om det inte är det du missförstår så är det något annat. För dels syftar jag på något som är lätt att se om man har fått litet insyn i ett någorlunda brett urval diagnosticerade aspergare som uppenbarligen har haft behov av diagnosen, dels slår du in en vidöppen dörr när du invänder om kriterier och problem.

Hur menar du med "insyn i ett brett urval av aspergare"? Att man har träffat folk med asperger? Är det så du menar?

Ja. Träffat irl, och även med komplement av nätställen som det här, där man också kan lära sig en hel del bara men har irl-upplevelser att så att säga kolla av det man läser mot.

locomotiv skrev:Jag skulle gärna träffa många fler diagnostiserade människor att jämföra mig med. Gick på ett par asperger/ADHD-träffar förrförra året, men det rann liksom ut i sanden.

Du är välkommen att dyka upp på någon träff via det här forumet så fort du känner dig redo. Står det inget om att AS-diagnos krävs (och det gör det nästan aldrig) så krävs det inte. AS-karaktären på träffarna brukar greja sig ändå.

locomotiv skrev:Min bild av asperger är rätt skev - att man måste ha stora problem med sociala koder, med sinnesintryck, med att klara av sin vardag osv. Det kanske inte stämmer, men om man inte har några problem? Då ska man väl inte ha en diagnos?

Även små problem kan ju för en viss person vara tillräckligt för att den personen ska ha hjälp av en diagnos. Det kan bero på så mycket.

Men javisst, diagnosen är som alla andra medicinska diagnoser till för att kunna identifiera problem hos folk som kan behöva hjälp med dem, javisst. Fast den diagnosticerar ju bara dem som har problem med sin aspighet — sedan finns ett okänt antal människor som är aspiga i olika grad utan att det ger dem problem som de söker hjälp för. Vi diagnosticerade aspergare är alltså bara en delmängd av dem med aspiga drag.

locomotiv skrev:Jag har så svårt att se gränsen mellan en vanlig människa som har vanliga problem (alla människor har väl problem, är det inte så?) och en ovanlig människa som har problem som man kan sätta en diagnos på.
Såvida det inte är ett extremt fall då, där man är i stort behov av hjälp och stöd.

Ja, det har många av oss. Och aspergare ofta extra svårt, eftersom vi saknar en massa känselspröt som andra har. (Talar för mig där, kanske för dig, det vet jag inte.)

Men jag känner väldigt väl igen det där med att "jag vill för Guds skull inte parasitera eller att någon ska tro det om mig, inte ska väl jag, titta så många som har större problem än jag" och så vidare. Fortfarande utan att säga att du har asperger, vill jag säga: var djävligt vaksam så att du inte sätter krokben för dig själv med det där! För den hjälpen skulle jag ha behövt många gånger.

locomotiv skrev:Men det är väl som Kvasir säger här uppe, man vet inte vad som kan visa sig i framtiden. Jag tänker tex på studier - med tanke på hur sinneslö jag alltid varit så kanske jag får nytta av en diagnos som kan ge mig hjälp i framtiden om jag vill plugga något. Jag är ju intresserad av saker. Det är bara det att jag inte orkar lära mig något, eller kan bestämma mig för vad jag ska lägga min energi på.

Kan bero på många saker, däribland också AS (igångsättningssvårigheter; även motivationsstyrning och behov av att få lära sig saker på sitt eget sätt, ifall det skulle vara relevant i ditt fall) och AD(H)D (trötthet, koncentrationsproblem).

Återigen, viktigt med kompetent folk som utreder. Och det kan vara ett hett tips att kolla upp i förväg eftersom många även i utredarsvängen fortfarande är okunniga om att aspergare även kan vara överkänsliga och högsociala fast annat brister; att AS- och ADHD-symptom delvis kan ta ut varandra så att man kan verka normal utåt men ha olidliga spänningar inom sig; att man kan lära sig kompensera intellektuellt så att även det får en att verka normal men till ett väldigt högt pris i energiåtgång.

Tyvärr vet jag inte lika mycket om andra tillstånd man kan ha, annars kan man säkert göra kom-ihåg-listor för dem också...

Förtydligar (och stryker ett onödigt ord):

Zombie skrev:Men javisst, diagnosen är som alla andra medicinska diagnoser till för att kunna identifiera problem hos folk som kan behöva hjälp med dem. Fast den diagnosticerar ju bara dem som har problem med sin aspighet — sedan finns ett okänt antal människor som är aspiga i olika grad utan att det ger dem problem som de söker hjälp för. Vi diagnosticerade aspergare är alltså bara en delmängd av dem med aspiga drag.

Här bortsåg jag för enkelhetens skull från dem som diagnosticeras med "drag av asperger" eller "högfungerande autism" eller annat som en annan diagnostiker kanske kunde ha kallat "asperger" eller typ "allmän aspighet", samt från dem som har problem av sin aspighet men ändå inte söker hjälp för den.

Förlåt mig, locomotiv, att jag nu tar mig friheten att "klampa" in i din tråd så här utan att kunna bidra med något råd, men behöver bara tacka Zombie på något sätt, så jag hoppas att det är ok!?

Zombie, du har här precis satt ord på den pusselbit jag burit med mig så länge, men likt förbaskat inte kunnat sätta de där "braiga" orden på.
Det hela har ju istället, i så mycket, ständigt verkat vara "tvärtom" för mig jämfört med någon inom autismspektrumet och där har jag liksom ofta kört fast (...och mina vårdgivare också.)

Nu satte du verkligen ord på något som jag behövde få bekräftat, något som jag ändå vet där inne (vet ju förstås fortfarande inte om jag får en diagnos inom spektrumet, men ändå...) att jag är en supersensibel person, men likt förbaskat inte förstår omvärlden på "rätt" sätt alla gånger och absolut inte mig själv.

Detta dilemma gör att jag ständigt hamnar i situationer där jag kan utnyttjas, eftersom jag tydligen finner det lättare att anamma andras behov (vill absolut inte vara "ond" ju) än se till mina egna.

Ja, det blev nog lite snurrigt det där, men snurrig är mitt mellannamn vad gäller detta, så tack för dessa inlägg alltså, Zombie!:

Zombie skrev:En annan sak att fundera på kan ju vara den som ständigt dyker upp här i forumet: att så många tror att har man asperger kan man bara ha nedsättningar i känsloliv, medkänsla, sociala behov, ömhetstörst och allt möjligt annat, när sanningen, att döma av variationsbredden bland folk som uppfyller diagnoskriterierna, är att man kan ha både ned- och "upp-"sättningar samt vara allmänt avvikande eller ojämnt utvecklad på alla de områdena.

Zombie skrev:Jag menar att asperger kan medföra både att man blir mindre och mer inkännande i andra och annat än en "NT". Problemet är inte en nedsättning, som så många tror, utan ett balans- eller doseringsproblem i systemen som styr det där, så att man kan få antingen för mycket eller för litet av vad det nu är för signalsubstanser eller känslighetsgrad i nerverna. Samma sak med syn, hörsel, lukt, smak, känslighet för beröring (kramar, kläder... ), behov av mänsklig närhet och annat.

Men att vara känsligare än andra behöver inte alls betyda att man fungerar bättre. Normala kläder och ljudnivåer kan bli en plåga, likaså att gå omkring och känna i detalj hur varje person man möter mår och inte kunna stänga av det, att behöva mer umgänge än man någonsin orkar med, och så vidare. På just det sättet kan det rentav vara barmhärtigare att ha för låg känslighet enligt den gamla standardbilden av asperger.

För att kunna använda sina intryck till att fungera måste man också kunna dels ordna dem så att man vet vem eller vad de kommer ifrån och hur de hänger ihop, dels ha de sociala och praktiska färdigheterna att kunna avgöra vad man ska göra med dem — två områden där aspergare ofta brister.

En sak till att förtydliga ur dimmorna i nattas:

Zombie skrev:

locomotiv skrev:Jag har så svårt att se gränsen mellan en vanlig människa som har vanliga problem (alla människor har väl problem, är det inte så?) och en ovanlig människa som har problem som man kan sätta en diagnos på.
Såvida det inte är ett extremt fall då, där man är i stort behov av hjälp och stöd.

Ja, det har många av oss. Och aspergare ofta extra svårt, eftersom vi saknar en massa känselspröt som andra har. (Talar för mig där, kanske för dig, det vet jag inte.)

Och/eller därför att man som ovetande aspergare (och vetande med ibland) kan bli så van vid att leva under extrem press på olika sätt, samtidigt som det oavsett hur sensibel man är ändå kan vara helt omöjligt att jämföra sitt inre tillstånd med andras — en uppgift som även "normala" människor ofta går bet på. Man vet inte av annat än det enda liv man har eller minns, man har heller inget mått på hurdant det är i förhållande till andras liv upplevda inifrån, och därmed har man ingenting att referera till för var eller hur mycket det sliter på en. Där kan en diagnos vara det första som någonsin ger en sådana referenspunkter; och det kan jag tänka mig kan gälla även om det skulle vara andra stressande tillstånd än AS man har.

*************************************************************

Bali, vad glad jag blir!

Hoppas det kan ge dig något du har konkret nytta av på resan också. Vi är ju en del som faktiskt behöver bekräftelse på vår rätt att finnas, vår upplevelse av värld och medmänniskor och våra problem även som den här sortens aspergare, och där finns också mycket att önska av "experterna".

Bali: Det är lugnt, du är välkommen, och jag håller med dig - fick närmast lust att krama om Zombie som tog sin tid att förklara, reda ut och fördjupa min bild av asperger. Tack!

Utan att riktigt ha läst igenom svaren ordentligt så tänkte jag bara inflika att jag grubblat på detta med att prova medicin i några dagar nu.
Inte för att det är direkt aktuellt, jag måste i så fall först höra av mig till någon lämplig person som kan lotsa mig till "medicinskåpet".
Men jag tänker att det vore verkligt spännande att testa. Har alltid tyckt att mina problem är för små och självförvållade för att räknas.
Nu pendlar jag mellan nyfikenhet, vilja att prova, och skräcken att det ska visa sig vara utan verkan vilket skulle betyda att jag bara är lite allmänt lat och dryg, som jag alltid har trott.

Vart hör man av sig om sånt här? Borde jag kontakta UPM igen med hänvisan till min diagnos och de problem den ger mig? Eller ska jag vända mig någon annanstans?

Tack locomotiv! Roligt att som aspergare få veta när ens sociala verksamhet får avsedd verkan. Och en kram, eller "närmast" en, kan visst utbytas

***************************************************************

Kom på ännu en sak att tillägga:

Zombie skrev:För att kunna använda sina intryck till att fungera måste man också kunna dels ordna dem så att man vet vem eller vad de kommer ifrån och hur de hänger ihop, dels ha de sociala och praktiska färdigheterna att kunna avgöra vad man ska göra med dem — två områden där aspergare ofta brister.

Och ett tredje område: att kunna hålla uppmärksamhet på andra och sig själv samtidigt, samtidigt som man ska interagera med de andra på ett sätt som de inte ska uppfatta som alltför konstigt.

locomotiv skrev:Nu pendlar jag mellan nyfikenhet, vilja att prova, och skräcken att det ska visa sig vara utan verkan vilket skulle betyda att jag bara är lite allmänt lat och dryg, som jag alltid har trott.

Här gör du ett felslut. Av ett slag det är bra om du är observant på, kan jag säga, för en självnedvärderare känner igen en annan. Jag skulle tro att det helt enkelt är så, att om något landar i att du bara är litet allmänt lat och dryg så var det ett blindspår. Det riktiga spåret ska inte landa i det. Det är nog inte bara jag som redan över nätet får ett väldigt tydligt intryck av att du är en seriös person, som inte skonar sig själv på det viset.

Såvida du inte är en rasande skicklig lögnare som kan hålla samma linje på millimetern i inlägg efter inlägg...

locomotiv skrev:Vart hör man av sig om sånt här? Borde jag kontakta UPM igen med hänvisan till min diagnos och de problem den ger mig? Eller ska jag vända mig någon annanstans?

Det byråkratiska har aldrig varit min starka sida och blir för mycket för tillfället. Hoppas någon annan kan svara.

Men en sak som inte verkar ha nämnts här är möjligheten att själv författa och skicka en egenremiss.

Sedan vet jag inte hur lång tid du har kvar tills du kvalar in för vuxenvården och om det kan vara värt att välja den istället? UPM vet jag inget om, men det jag har läst om BUP härinne har mest varit att de sällan kan NPF. (Obs. bara vad jag har läst; men iallafall...) Hos Vuxenhab och Neuropsyk kan kompetensen variera väldigt, men jag har fått intryck att den mycket oftare finns där åtminstone. För mig gick det bra där, så det händer att det gör.

locomotiv skrev:Bali: Det är lugnt, du är välkommen, och jag håller med dig - fick närmast lust att krama om Zombie som tog sin tid att förklara, reda ut och fördjupa min bild av asperger.

Skönt att höra, och nog kan man verkligen få lust att krama om Zombie för att han ständigt stöttar, peppar och förklarar så mycket för oss "behövande"!

Jag är verkligen tacksam över att få ta del av vad du förmedlar, (och dessutom gör förbaskat bra) men bränn för allt i världen inte ut dig bara, Zombie!

Zombie skrev: Hoppas det kan ge dig något du har konkret nytta av på resan också. Vi är ju en del som faktiskt behöver bekräftelse på vår rätt att finnas, vår upplevelse av värld och medmänniskor och våra problem även som den här sortens aspergare, och där finns också mycket att önska av "experterna".

Jo, konkret blir det ju verkligen när jag tar mig friheten att skriva ut valda delar för att sedan läsa vidare och pussla med här hemma på golvet.

Skämt åsido, så nog blir ändå varje ny kunskap om, förståelse för och bekräftelse på mig och att jag finns, rent konkret omvandlad till en energikälla som mitt inre maskineri verkligen är i stort behov av.
Jag får helt enkelt mer ork att försöka kämpa vidare i sökandet & bökandet efter mig själv och min plats i tillvaron, så tack för även dessa ord, Zombie:

Zombie skrev:Och/eller därför att man som ovetande aspergare (och vetande med ibland) kan bli så van vid att leva under extrem press på olika sätt, samtidigt som det oavsett hur sensibel man är ändå kan vara helt omöjligt att jämföra sitt inre tillstånd med andras — en uppgift som även "normala" människor ofta går bet på. Man vet inte av annat än det enda liv man har eller minns, man har heller inget mått på hurdant det är i förhållande till andras liv upplevda inifrån, och därmed har man ingenting att referera till för var eller hur mycket det sliter på en. Där kan en diagnos vara det första som någonsin ger en sådana referenspunkter; och det kan jag tänka mig kan gälla även om det skulle vara andra stressande tillstånd än AS man har.

Zombie skrev:Jag skulle tro att det helt enkelt är så, att om något landar i att du bara är litet allmänt lat och dryg så var det ett blindspår. Det riktiga spåret ska inte landa i det. Det är nog inte bara jag som redan över nätet får ett väldigt tydligt intryck av att du är en seriös person, som inte skonar sig själv på det viset.

Jag vet inte om jag förstår det här. Det är väl främst detta med ett blindspår som jag inte riktigt förstår. Vad är ett blindspår? Och på vilket sätt skulle jag inte skona mig själv?
Jag vet inte vad det är men det är som att jag inte riktigt begriper vad du menar med det du skriver. Så dumt, för det är ju viktiga grejer.