Jag genomgår nu en utredning eftersom min psykolog tror jag att jag har högfungerande autism (det som tidigare kallades för asperger). Efter att ha läst på om ämnet så fick jag en stark "aha!" känsla, det är mycket där som stämmer in på mig. Jag behöver rutiner för att fungera, har stel ansiktsmimik, har specifika intressen som lätt slukar all min tid, har svårt för att "kallprata" med människor, tycker inte om att bli avbruten, har ett stort behov av att emellanåt stänga in mig och avskärma mig från andra, extremt känslig för starkt ljus som t.ex solljus, osv, osv.

Mina kompisar och bekanta har alltid sett mig som väldigt allmänbildad och kunnig, hjälpsam och snäll. Men då jag är ganska tillbakadragen av mig så har det blivit att mina sociala aktiviteter har blivit färre och färre med åren. Hittils har jag alltid tänkt att jag måste skärpa mig, att jag måste öva upp mina sociala färdigheter, att jag kanske är deprimerad, osv. Helt enkelt en känsla av att jag måste rycka upp mig! Och det har självklart varit väldigt svårt. Så det är minst sagt väldigt skönt att äntligen ha hittat något som eventuellt kan förklara varför jag alltid, så länge jag kan minnas, känt mig som en alien.

Under utredningen så vill de gärna prata med mina föräldrar för att bilda sig en uppfattning om hur jag var som barn. Så häromdagen ringde jag upp dem för att prata med dem om just detta. Och de hade inte mycket att komma med. Om man ska sammanfatta vad de sa så skulle det bli: "vi har inte märkt av något speciellt". Samtidigt påpekade de att kunskapen om autism på den tiden inte var speciellt stor, iaf inte om just högfungerande autism, vilket kan ha lett till att de helt enkelt inte märkte av någonting. De är även väldigt praktiskt lagda. Dyker det upp problem så tänker de inte så mycket på det, eller börjar älta, utan de kör på och gör det bästa av situationen.

Min teori är att detta kanske inte har varit så utmärkande i min barndom eftersom det inte ställdes några direkta krav. Föräldrar betalar räkningar, ställer fram mat på bordet, tvättar, osv, vilket leder till att man har energi kvar till annat som att umgås med kompisar, osv. Det är svårt att minnas hur man var när man var barn/ung, men jag vet följande:

* Jag hade några specifika intressen från tidig ålder
* jag läste facklitteratur från tidig ålder, prenumererade på vetenskapstidningar, osv.
* i tonåren så misskötte jag alla praktikplatser jag fick via skolan. var det inte kul så gick jag hem och gick aldrig mer tillbaka.
* I de övre tonåren fick jag en praktikplats på ett IT företag som lätt hade kunnat leda till jobb. Men det misskötte jag fullständigt.

Några frågor:

1. Om kontentan av intervjun med mina föräldrar är att de inte har märkt någonting, skulle detta leda till att utredningen kommer till slutsatsen att jag inte har högfungerande autism? Dvs, hur stort värde har just denna intervju?
2. Har någon av er, som har fått diagnosen, haft en relativt problemfri barndom och uppväxt?
3. Måste man ha haft en konstant "sjukdomsbild" under hela sin livstid för att få en diagnos? Eller kan det vara så att vissa har haft en relativt problemfri barndom för att senare bli värre med åren allt eftersom kraven från omgivningen växer?

Jag vill självklart enbart få diagnosen om jag verkligen har högfungerande autism. Samtidigt så vill jag inte att mina föräldrar går till intervjun och förstör utredningen bara för att de inte har märkt någonting speciellt.

Bara att se din utmärkta presentation gör att jag tänker, här är en liten aspie, så välkommen i gänget. För att svara på fråga ett, skulle ja nog säga att det inte har så stor betydelse. De vet att föräldrar kan vara så överbeskyddande...

antonius skrev:Bara att se din utmärkta presentation gör att jag tänker, här är en liten aspie, så välkommen i gänget. För att svara på fråga ett, skulle ja nog säga att det inte har så stor betydelse. De vet att föräldrar kan vara så överbeskyddande...

Haha, var det så tydligt? Tack för ditt svar! Hoppas på att fler orkar svara.

Oroa dig inte. Personer som sysslar med utredningar och intervjuer med föräldrar i sådana här sammanhang vet vad de ska leta efter. Det dina föräldrar beskriver som "märkte inget speciellt" kan innehålla en rad indikatorer som de inte såg som något alls men som tillsammans pekar åt ett eller annat håll. Som förälder tänker du ofta att dina barn är den de är bara, så mindre avvikelse noteras som "inget speciellt".
Så jag tycker att du kan slappna av och låta utredaren göra det han/hon gör.

tahlia skrev:Oroa dig inte. Personer som sysslar med utredningar och intervjuer med föräldrar i sådana här sammanhang vet vad de ska leta efter. Det dina föräldrar beskriver som "märkte inget speciellt" kan innehålla en rad indikatorer som de inte såg som något alls men som tillsammans pekar åt ett eller annat håll. Som förälder tänker du ofta att dina barn är den de är bara, så mindre avvikelse noteras som "inget speciellt".
Så jag tycker att du kan slappna av och låta utredaren göra det han/hon gör.

Tack för ditt svar! Jag är inte orolig över om utredarna kan sitt jobb eller inte. Men däremot om det är så att mina föräldrar på riktigt inte lade märke till något speciellt.

Jag håller med tahlia. Utredaren vet vad han/hon ska leta efter och kommer att ställa mer specifika frågor om det hela. Mina föräldrar trodde inte heller att det var något "fel" på mig när jag var liten, men när psykologen som utredde mig pratade med dem om hur jag var som barn så framkom en hel del tecken på asperger som de inte hade reagerat på. Tror inte du behöver oroa dig.

Ok, jag får släppa det tills vidare. Jag får ventilera frågan under nästa möte den här veckan.

Men hur är det med symptom när man är ung? Måste man ha haft tydliga besvär som liten? Eller har någon av er haft en ganska problemfri barndom där symptomen blivit tydliga när man har blivit vuxen och det ställs mer krav på en?

Fast jag var i 20-års åldern då jag gjorde utredningen så saknade jag både föräldrar och äldre släktingar. Utredaren fick läsa text som min mamma skrev om mig då jag var liten istället och där framkom verkligen inget speciellt (det sa psykologen som utredde också). Jag fick min diagnos i alla fall. Så jag tror inte du behöver oroa dig.

herrkanin skrev:Men hur är det med symptom när man är ung? Måste man ha haft tydliga besvär som liten? Eller har någon av er haft en ganska problemfri barndom där symptomen blivit tydliga när man har blivit vuxen och det ställs mer krav på en?

Jag hade en del symptom som ung men de är klart mer uppenbara (och fler) nu när jag är äldre (är 25). Mina problem blev svårare och mycket mer uppenbara ju mer press som lades på mig. Att flytta hemifrån, studera vid universitetet, ta hand om mig själv utan hjälp av mina föräldrar samt ökad social press (osv) har definitivt gjort att mina aspergersymptom blivit tydligare.

@Neutrino, Ser du någon väg som skulle kunnat hjälpt dig att undvika dessa problem?

plåtmonster skrev:@Neutrino, Ser du någon väg som skulle kunnat hjälpt dig att undvika dessa problem?

Tidigare utredning och diagnosticering av asperger. Jag fick min diagnos strax innan jag fyllde 24 men det min psykolog och jag håller på att jobba på nu är saker/strategier jag skulle behövt redan som barn. Hade jag fått hjälp tidigare hade livet kanske varit lite lättare (men inte lätt) att hantera.

Vilka strategier har det utmynnat i?

plåtmonster skrev:Vilka strategier har det utmynnat i?

Vet inte om det har mynnat ut i några konkreta strategier än. Det här kommer att ta tid. Just nu håller min psykolog på att försöka få mig att förstå att jag inte är helt värdelös och oduglig för att jag inte kan göra allt på samma sätt som "neurotypiska" personer och att det är OK att be om hjälp. Att be om hjälp är en bra strategi. Vi har fått börja väldigt grundligt (eller vad man nu ska säga). Utöver det så har jag ju fått konkret hjälp som stöd i studierna och liknande. Det går framåt. Sakta men säkert.

Svarade det på din fråga?

herrkanin skrev:Men hur är det med symptom när man är ung? Måste man ha haft tydliga besvär som liten? Eller har någon av er haft en ganska problemfri barndom där symptomen blivit tydliga när man har blivit vuxen och det ställs mer krav på en?

Jag hade nog redan som liten en känsla av att jag inte var som andra, eller snarare att dom inte var som mig..

antonius skrev:Jag hade nog redan som liten en känsla av att jag inte var som andra, eller snarare att dom inte var som mig..

Det har jag också haft, har alltid känt mig som en alien, att jag inte har riktigt förstått det som alla andra har förstått. jag har dock varit extremt bra på att dölja saker och ting, alltid bitit ihop och aldrig pratat om det. samtidigt är jag ganska skärpt och lär mig ganska fort hur man ska bete sig. men än idag, när jag hamnar i nya situationer, så kan jag känna mig helt vilse. och när jag träffar nya människor så är jag väldigt tillbakadragen och sluten tills jag har pejlat av dem ordentligt så att jag vet på vilken nivå jag kan lägga mig och hur jag tror att de förväntar att jag ska bete mig. så var det inte när jag var i tonåren. kunde både säga och göra saker utan att tänka på konsekvenserna.

Neutrino skrev:Jag hade en del symptom som ung men de är klart mer uppenbara (och fler) nu när jag är äldre (är 25). Mina problem blev svårare och mycket mer uppenbara ju mer press som lades på mig. Att flytta hemifrån, studera vid universitetet, ta hand om mig själv utan hjälp av mina föräldrar samt ökad social press (osv) har definitivt gjort att mina aspergersymptom blivit tydligare.

När du var ung, var det uppenbara besvär? så att föräldrar lade märke till det? eller är det något du har reflekterat över på senare tid?

herrkanin skrev:När du var ung, var det uppenbara besvär? så att föräldrar lade märke till det? eller är det något du har reflekterat över på senare tid?

Enligt min psykolog så hade mina föräldrar under utredningen exempelvis rapporterat saker som att jag började prata extremt tidigt, att jag gick lite sent, lärde mig cykla och simma ganska sent, var inåtvänd och pratade inte om tankar och känslor, föredrog att umgås med vuxna (hade dock ett fåtal vänner i min ålder), var känslig för värme, hade lite svårt med stökiga miljöer i skolan, gungade i sidled ett tag, föredrog att observera istället för att delta i saker, använde mig inte av så mycket ansiktsuttryck och så.

Mina besvär var tydligen inte tillräckligt uppenbara för att mina föräldrar skulle reagera. Ibland funderar jag på om det var för att jag är deras äldsta barn och att de därför inte hade någon erfarenhet av hur "icke-normala" barn (eller barn i allmänhet) fungerar.

Neutrino skrev:Svarade det på din fråga?

Egentligen ja men ändå inte eftersom inga strategier verkar ha kommit till. Men det verkar som att du och psykologen jobbar med ditt personliga plan och det kanske också är viktigt.

Förstå och acceptera dig själv. Gör det du behöver för att nå dina mål utan att låta de vardagliga dilettanttrollen störa dig på vägen dit.

antonius skrev:Jag hade nog redan som liten en känsla av att jag inte var som andra, eller snarare att dom inte var som mig..

herrkanin skrev:Det har jag också haft, har alltid känt mig som en alien, att jag inte har riktigt förstått det som alla andra har förstått. jag har dock varit extremt bra på att dölja saker och ting, alltid bitit ihop och aldrig pratat om det.

Detta gör ju att man aldrig riktigt kan lita på vanliga människor eller öppna sig helt. De kommer per automatik att misstolka och omedvetet ställa till trubbel.

plåtmonster skrev:Egentligen ja men ändå inte eftersom inga strategier verkar ha kommit till. Men det verkar som att du och psykologen jobbar med ditt personliga plan och det kanske också är viktigt.

Förstå och acceptera dig själv. Gör det du behöver för att nå dina mål utan att låta de vardagliga dilettanttrollen störa dig på vägen dit.

Ja. Just att arbeta på ett "personligt plan" är viktigt för mig. Tror att strategier så småningom kan formas utifrån det.

Känns som att din psykolog jobbar med att utarbeta en själslig bas att stå på.

Neutrino skrev:det är OK att be om hjälp. Att be om hjälp är en bra strategi.

Fråga om det du behöver. Om andra misstycker så tja.. då får de tycka det. Du har liksom inte betalt för att vara de tillags.

plåtmonster skrev:Känns som att din psykolog jobbar med att utarbeta en själslig bas att stå på.

Är det positivt eller negativt? Personligen tycker jag att det är positivt. Hursomhelst, jag tror att mycket av det vi jobbar på är just att "utarbeta en själslig bas att stå på" samt att hitta strategier och utarbeta sätt att göra saker på (som inte nödvändigtvis är samma sätt som "neurotypiska" personer använder sig av) för att ta mig igenom min utbildning. Är väldigt tacksam för det.

plåtmonster skrev:Fråga om det du behöver. Om andra misstycker så tja.. då får de tycka det. Du har liksom inte betalt för att vara de tillags.

Behöver öva på det.

Neutrino skrev:Är det positivt eller negativt?

Det är väl helt enkelt en förutsättning?

herrkanin skrev:Tack för ditt svar! Jag är inte orolig över om utredarna kan sitt jobb eller inte. Men däremot om det är så att mina föräldrar på riktigt inte lade märke till något speciellt.

Min mamma har jobbat med autism i många år. Både på fritis och på institution och hon märkte inget avvikande från mig mot övriga barn. Så jag tycker du inte skall hetsa upp dig eller gå och vara nervös. Du kan alltid begära en "second opinion" om du är missnöjd.

Om du anser att du behöver, sök LSS stöd redan från början. Jag väntade och när LSS utredningen hos kommunen startat så tog det nästan 6 månader innan jag fick min ledsagare.