Jnx skrev:Ja, eftersom det i vissa fall kan vara problem om man har grav AS så måste man alltid ange om man har det.

Jag avråder verkligen från att ljuga eller undanhålla information på formuläret. Konsekvenserna för sådant agerande lär vara betydligt värre än jobbet det innebär att jaga tag på sin psykiatriker och få ett intyg.

Läs igen vad jag skrev.

Står det någonstans i någon lag att man måste berätta vad som står i en utredning? Utredningarna är inte 100% som sagt.

Kan man inte skriva Asperger med frågetecken "Aspergers Syndrom?" utan att infoga någon journal? Låter verkligen både diskriminerande, hycklande och korkat på samma gång om det nu är så att man måste bifoga så jag tror jag inte gör det.

Och nej jag har inte begått något brott, har heller ingen grav AS, men det är nog snarare principen.

Går väl annars att bifoga ett vanligt a4 papper och beskriva varför man inte vill skicka med sin utredning?


"Aspergers Syndrom?" + ett A4 papper där man förklarar situationen?

Skulle ändå inte vilja jobba åt nån som nedvärderar eller inte har insikten om AS.

Fattar inte varför så många med asp. är rädda för vad dom e och vad andra tycker om dom!

Frank skrev:Skulle ändå inte vilja jobba åt nån som nedvärderar eller inte har insikten om AS.

Fattar inte varför så många med asp. är rädda för vad dom e och vad andra tycker om dom!

Kan vara för att man ändå vill ha något hos eller med personen att göra som inte är kunnig inom Asperger, då krävs det att man håller det för sig själv.

Dessutom så skvallrar folk rätt ofta om saker, om man verkligen tror på att man har Asperger och anser att det är vad man har och är positiv till det ja då kan man skryta.

Men anser man att aspergern är ett form av problem eller känner folk som gör det då skall man hålla det för sig själv helst.

Frank skrev:Skulle ändå inte vilja jobba åt nån som nedvärderar eller inte har insikten om AS.

Fattar inte varför så många med asp. är rädda för vad dom e och vad andra tycker om dom!

Min personliga erfarenhet är att de flesta inte vet vad olika diagnoser betyder. De har ingen anledning att veta och det är ingens ansvar att veta. Damp, adhd, add, asp. det spelar ingen roll, för en som inte vet vad det är så kan man lika gärna säga att man är efterbliven för det är så man kommer att bli behandlad.

Mina jobb har varit jobbiga, det känns som att alla inte är så smarta. Kanske beror det på att min egen IK är ganska hög samtidigt som jag utgår ifrån att alla andra ska hålla samma nivå, vilket är ganska sällsynt men hur som helst så blir allt jag gör konstigt i mina kollegors ögon eftersom jag 'krånglar till allt'. Jag systematiserar problem och löser de svåraste saker som de själva helt enkelt struntar i. Då är det jag som är konstig. Ska jag då påpeka att jag är smartare än dem? Ska jag säga att jag har ett syndrom som gör att jag tänker helt olikt från er andra och det gör mig lite bättre? Blir jag populär då eller blir man kanske hellre mobbad och utstött?

Det som skiljer vanliga NT från oss AS är att vi inte har deras flockinstinkt, vi är inte beroende av gruppen för att må bra. Det man alltid kan räkna med är att flocken kommer att hålla ihop mot den som skiljer sig från mängden oavsett anledning. Man talar helst inte om vad man har för diagnos eftersom man vet att ingen kommer att förstå. Vi vet och förstår eftersom vi vill veta vad vår diagnos innebär, men varför ska mina kollegor eller mina chefer veta? Min egen chef har diagnosen damp men han vill inte erkänna det. Han vet mycket väl vad AS är men han har utvecklat ett agg mot allt vad diagnoser heter eftersom han är en flockberoende idrottskille. Skulle jag berätta min diagnos för honom så skulle han göra en sak av det och skratta åt mig offentligt bara för att få bort blickarna från sin egen diagnos.

Jag ÄR stolt över vad jag är, jag trivs med det nu när jag vet vad det är. Men jag måste samtidigt inse att de andra på mitt jobb inte vet vad det är, de har inte läst hyllmeter av böcker om ämnet som jag. Det finns inte en chans att jag skulle berätta för dem även om de tittar konstigt på mig och förundras över mitt lustiga beteende. Att inte vilja arbeta åt en som inte har insikt om AS... ja, då lär du få det ganska svårt att hitta jobb. Det är ett orimligt krav att ställa på en arbetsgivare. Vi är inte rädda för vad vi är men vi är restriktiva med vem vi berättar det för. Vad terapeuten än säger så är det inte alltid positivt att berätta för alla, ibland är det helt enkelt bättre att vara tyst.